”Det finns ingenting i världen, vågar jag säga, som så effektivt skulle kunna hjälpa någon att överleva även de värsta förhållanden som vetskapen om att det finns en mening med livet.”
Viktor Frankl vet vad han talar om; citatet ovan röjer de djupgående insikter han fick under sin tid i nazisternas koncentrationsläger. Och få frågor känns så brännande i dag som frågan om livets mening. Själv vet jag av bitter erfarenhet att frågan kan rymma en verklig existentiell brottning. Det är denna brottning som ligger till grund för denna artikel.
TOMHET, IDEL TOMHET…
Brottningen med frågan om livets mening är urgammal. För mig blev det naturligt att börja sökandet efter svar i Predikarens bok i Gamla Testamentet, eftersom han så träffsäkert satte ord på mina tankar: ”Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.” Bo Giertz skriver att Predikarens bok är ”en fyndgruva när det gäller att komma på våglängd med den moderna människan, den ’frustrerade’ och ’alienerade’”.
Predikaren hade tillgång till alla resurser i sitt sökande efter mening. Och han sökte helhjärtat. Först ägnade han sig åt studier för att försöka finna livets mening. När det inte lyckades, sökte han i alkohol och fester. Han sökte i pengar och ägodelar. Han sökte i kvinnor och kärlek, i musik, i arbete. Men i slutändan fanns ändå bara tomhet kvar.
Predikarens sökande är också den moderna västerländska människans sökande. Hon som har allt. Hon som försöker fylla livets tomhet med nöjen, alkohol, sex, musik, prylar… Men som inte finner annat än tomhet. ”När man trots allt inte blir lycklig av att ha allt, vad i all världen ska man då ta sig till?” Många människor i dag bär på denna mardrömslika livströtthet och tomhet. Var finns ett svar?
När vi kristna möter frågan om livets mening måste därför vårt svar röra verkliga livet. Svar som: ”Meningen med livet är Jesus!”, ackompanjerat med ett härligt-frälst-leende, får bara motsatt effekt. Frågeställaren inser att frågan inte tas på allvar. Här vill jag gärna ge ett svar i två led. Först ett mer teoretiskt svar utifrån en kristen världsbild; sedan ett svar som mer direkt bottnar i min egen brottningskamp med frågan.
EN KRISTEN VÄRLDSBILD
Låt oss nu först se något på den kristna världsbilden och på det svar vi finner där.
Gud
Som kristna bekänner vi en treenig Gud, en Gud som i sitt väsen är evig gemenskap. Det innebär att gemenskap och kärlek är det som alltid har funnits.
Skapelsen
Gud har skapat universum. Ingenting finns till av en slump, det finns en tanke bakom allt.
I skapelseberättelsen skapar Gud alla varelser ”efter sina arter”. Allt andas harmoni och fullkomlighet. Fåglarna skapas efter fåglarnas arter, fiskarna efter fiskarnas arter. Men när människan ska skapas, så skapas hon inte efter människans art, utan efter Guds egen art – till Guds avbild!
Detta ger två viktiga perspektiv på människan. För det första är människan skapad och begränsad, till skillnad från Gud som är oänd lig. Här står människan på samma plan som myrsloken och trädet. För det andra är människan skapad till Guds avbild. Hon är väsensskild från den övriga skapelsen, hon är bärare av Guds egen bild.
I skapelseberättelsen (1 Mos. 1–2) möter vi en fullkomlig tillvaro. All människans längtan är uppfylld. Hon lever i en fullkomlig gemenskap med Gud, med andra människor, med skapelsen och sig själv. Hon uppfyller syftet med sitt liv – hon råder över skapelsen, hon gör kultur av naturen. Och hon får i uppdrag att vara fruktsam och föröka sig, att lägga jorden under sig.
Fallet
I nästa kapitel (1 Mos. 3)förändras bilden totalt. Människan har vänt Gud ryggen och hon får ta konsekvenserna av sitt val. Gemenskapen med Gud bryts, gemenskapen mellan människor förstörs, människan själv blir sårbar. Och så nära förbunden är människan med fallet.
Det är därför människan längtar. Människan längtar efter det förlorade paradiset, hon längtar efter fullkomlighet. Och hon försöker, liksom Predikaren, fylla tomrummet med någonting som ska ge henne tillfredsställelse – men till slut finns bara tomhet.
Jesus
Det är här försoningens hemlighet kommer in. Gud själv blir människa i Jesus. Guds Son lever livet så som vi borde ha levt det och dör den död som vi har förtjänat. Genom Jesus öppnas vägen till det förlorade paradiset, till gemenskapen med Gud. Detta är en Guds gåva, som människan får ta emot i tro. Utan tron finns ingen gudsgemenskap, och utan gudsgemenskapen kommer människan aldrig att kunna nå det djupaste syftet med sitt liv.
Målet
Redan nu är Gudsriket här – men inte i sin fullkomlighet. Vi lever fortfarande under fallets konsekvenser. Vi lever i ett spänningsförhållande men en dag kommer Jesus tillbaka, och då kommer allt att återupprättas. Skapelsen kommer att befrias och helas. Människan kommer att förvandlas och få en odödlig kropp. Och framför allt: Guds goda vilja kommer att förverkligas till fullo.
Lägg märke till att det bibliska perspektivet inte handlar om att denna jorden ska försvinna och att vi ska ryckas upp till en himmel ”ovan där”. I stället talas det om att skapelsen längtar efter sin befrielse, om en ny jord, om att det nya Jerusalem sänks ner från himlen och att Gud ska bo bland människorna. Tanken på en förandligad tillvaro efter döden är platonism och inte kristendom. Vi tror på kroppens uppståndelse, och vi tror på skapelsens förnyelse!
ETT BIBLISKT SVAR
Låt oss då dra några slutsatser. Vi kan konstatera att människan lever i en fallen värld. Det innebär att människan inte längre kan förverkliga sig själv i enlighet med Guds vilja, fullt ut. Och det innebär också att människans tomhet och längtan efter det fullkomliga alltid kommer att finnas, så länge vi lever i denna ofullkomliga tillvaro.
Men den kristna tron erbjuder något mer. Gud har själv öppnat vägen till det förlorade paradiset. Människans tomrum kan fyllas, om hon tar emot hans gåva. Inte helt och fullt i det ta livet, men vi kan börja vandringen mot paradiset, vi kan börja bli det som vi var tänkta att vara och som vi en gång kommer att bli. Vi är skapade till att vara människor, och vi kommer en dag att uppstå som fullkomliga människor. Därför är ditt primära uppdrag att bli – mer människa! Som människa är du skapad att leva i en fullkomlig gemenskap med Gud, med andra människor och att förvalta skapelsen. Att bli mer människa är att mer leva så som Gud tänkte, när människan skapades.
Du har möjlighet att fördjupa din gudsrelation här och nu. Du kan odla relationer med andra människor och du kan förvalta ditt skapelsegivna uppdrag. Du kan bli mer människa! Och i vårt skapelsegivna uppdrag ligger också hela kulturuppdraget. Att arbeta är ett sätt att förvalta skapelsen. Att vara kreativ och skapande är sant mänskligt. Att ägna sig åt god kultur, politik och samhällsdebatt är också att bli mer människa.
VAD BETYDER DET FÖR MIG?
Det jag hittills sagt är det teoretiska svaret på frågan om livets mening. Men vad innebär det för mig i praktiken? När jag verkligen kämpar med frågorna blir oftast teoretiska svar inget annat än plattityder.
I min egen brottningskamp med frågan om livets mening har några svar vuxit fram successivt. Inte som plötsliga insikter, så förvänta dig inte att de ska passa in i din egen situation som när en pusselbit faller på plats. Men pröva dem gärna och se om de håller.
Den första insikten är att mening och lycka är två olika saker. Meningen med mitt liv är kanske inte att jag ska vara lycklig just här och just nu, att all min längtan ska tillfredsställas i just detta ögonblick…
Den andra insikten är att det finns saker i livet som är meningslösa. Att säga till någon som lider att ”Det är säkert någon mening med det…” kan vara som att spotta henne i ansiktet. Ondskan är aldrig meningsfull, den är alltid förvrängd och förfelad. Därför kan meningslöshet och tomhet vara en sann beskrivning av verkligheten – i varje fall av livet utan Gud och utan hopp i världen. Att våga erkänna tomhetskänslan är ett sundhetstecken – ett tecken på att man vågar se sanningen i vitögat och inte lever i en illusion.
Den tredje insikten är att min livshållning har stor betydelse för min upplevelse av livet. Om jag tror att jag ska hitta livets mening bakom nästa krök så lurar jag mig själv. När Predikaren har konstaterat att allting är tomhet, vänder han plötsligt på perspektivet. Han upptäcker att allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Mitt i allt elände förkunnar han ett förnöjsamheten evangelium. Ät, drick och var glad, njut av livet mitt i all din möda! Sluta söka efter meningen ”någon annanstans”, lev här och nu. Träna dig själv i att försöka finna det stora i det lilla, träna dig i att ta vara på de möjligheter som Gud lagt ner i just denna stunden. För mig har detta blivit viktigt. Jag har fått ett nytt och spännande perspektiv på livet!
Den fjärde insikten är att Bibeln förkunnar en kontinuitet mellan detta liv och nästa. Om jag planterar ett äppelträd i dag och Jesus kommer tillbaka i morgon, så tror jag att just det äppelträdet kommer att få finnas med i den nya, fantastiska skapelse som vi ska få leva i. Jag må vara naiv, men för mig är det en viktig pusselbit när det gäller frågan om meningen med mitt liv. Vad jag gör här och nu är inte meningslöst eftersom det står i ett större sammanhang. Jag får vara med om att redan nu börja skapa det himmelrike som en gång kommer att finnas här på jorden! Jag får redan nu leva i gemenskap med den Gud som jag en dag ska få möta ansikte mot ansikte. Jag får redan nu odla mänskliga relationer som ska få fortsätta att fördjupas i all evighet. Och jag har all tid i världen på mig… Det är ett perspektiv som får mig att tycka att livet är spännande och meningsfullt att leva!
Fredrik Hector, medarbetare på Strandhem, Örkelljunga