Fråga: Jag har en fråga om: knäppta händer, böjda huvuden, slutna ögon i samband med bön till vår Herre, plus lite synpunkter och tankar runt våra predikningar i missionshusen.
Varför ska vi i BV titta nedåt på oss själva eller mot jorden när vi ber? Varför knäpper vi våra händer? Står det i Bibeln att man ska göra så? Var i så fall?
Vi är uppmanade att – och jag vill gärna – bedja till Jesus och lova min Herre med ögon som blickar mot himlen och händer som sträcker sig efter Herren! (Måste jag byta samfund?) I min bibel står det bl.a. om Abraham och Daniel, att de lyfte sina ögon och huvuden och sträckte sina händer mot himlen när de bad. Varför är vi inte bibeltrogna i denna fråga?
Vi är uppmanade att lova Herren! Var i våra predikningar kommer det in?
Varför talas det så mycket om oss själva och våra synder? De är ju förlåtna! Det är ju inte om oss själva predikan ska handla utan om Jesus och vad han har gjort för oss.
Låt oss få höra evangelium från våra predikstolar i stället för jämmer och t.o.m. gråt! Var finns glädjen?
Jag går inte till missionshuset för att höra om andras synder. Jag vill få höra om Jesus. Syndakännedom har jag så det räcker och blir över.
Det är fullbordat! Vi ska lova Herren! Varför börjar då så många sånger i Lova HERREN med ordet ”ack”?
En kvinna på landet
Svar: Kära kvinna på landet!
Det är en stor glädje att höra från en människa som vill ta sin kristna tro på allvar. Och som inte endast gör det i läran utan också vill hålla sig nära Bibeln när det gäller liv och leverne.
Det är två olika funderingar du har i ditt brev. Den första handlar om bönespråk vid sammankomster och den andra om förkunnelsen i BV-sammanhang.
Först detta om bön. Du uppfattar det som att det endast finns ett sätt som accepteras bland oss: att sänka blicken och hålla händerna knäppta vid bön.
Det första vi behöver konstatera är att som kristen har jag förmånen dels att vara tillsammans med min Herre Jesus enskilt, att prata med honom då jag är själv, dels att tillsammans med andra få tillbe och lova honom, t.ex. i gudstjänstsammanhang.
I det första fallet, i ensamheten, väljer jag själv det bönespråk och det uttryckssätt jag vill använda. I det andra fallet, när det gäller sammankomster, där flera är samlade, kommer alltid den svåra balansen mellan hänsynstagande och frihet in.
I ett litet sammanhang som BV:s blir det lätt så, att vissa former och mönster blir normgivande eller t.o.m. mer eller mindre tvingande. Det finns mycket av värde i att tillhöra ett sådant mindre sammanhang men det innebär också svårigheter. Till dessa hör stelheten i formerna och rädslan att släppa loss den frihet som evangeliet ger utrymme för.
När det gäller vanan att se nedåt eller blunda samt att samla ihop händerna och hålla dem knäppta, så är det något som för barn är nästan nödvändigt för att befrämja stillhet och andakt. Varför detta bitit sig fast och blivit ett mönster för alla åldersgrupper vet jag inte. Du nämner om Abraham och Daniel att de lyfte sina huvuden och sträckte sina händer mot himlen när de bad. Också om Jesus berättas det hur han t.ex. utanför Lasarus grav lyfte sina ögon och bad (Joh. 11:41).
Det är aldrig fruktbärande i andliga sammanhang när yttre mönster krävs och blir tvingande. Bäst är det, då människor kan ge varandra full frihet att personligt och självständigt välja det sätt på vilket man lovar och tillber Herren. Den ena människan vänder sig i sin bön till Fadern och vill med hela sin varelse – också med händer och ögon – visa att hon riktar sig mot honom, den Höge och Helige; den andra vet att Herren Jesus finns hos den som ber, och för henne kan det kännas naturligt att böja ner huvudet, samla ihop händerna och stänga ögonen, eftersom bönen inte riktar sig till någon som är långt borta, högt uppe, utan alldeles intill – nära, nära.
I vår kultur har vi tappat bort många av de uttrycksformer vi har tillgång till: att visa glädje, vördnad, sorg eller förtvivlan på ett tydligt sätt med kroppen. Det finns mängder av exempel i Bibeln på hur känslor och sinnesstämningar avspeglar sig i hela varelsen: David dansar, David ligger på bara marken i förtvivlan i sju dagar osv.
Det är viktigt och bra att du tar upp detta, för det behövs mer av undervisning om mångfalden. Tyvärr är det också så, att det finns alltför många som tar på sig uppgiften att (ibland under en from täckmantel) ha åsikter om hur andra bör bete sig, också då det handlar om bön och lovsång. Sig själv kan man gärna arbeta med och korrigera, men vem har gett oss uppgiften att ha åsikter om vår medmänniska?
Du som lider av människors begränsande snävhet, be och arbeta för: • att undervisningen i våra sammanhang blir tydligare • att generositeten gentemot andra rikligt förökas • att medmänsklig kärlek och omsorg får växa till ibland oss • att vi alla söker oss närmare vår Herre Jesus i bön och lovsång, och • att vi kan göra allt detta också med målet att inte bli en svagare syster eller bror till fall genom att, enbart för sakens egen skull, tänja den frihet vi har i Kristus.
Det andra du säger är att lovet till Herren saknas i våra predikningar, att det talas mycket om oss själva och våra synder, och om andras synder, ja, att det blir jämmer och gråt och klagan.
Den första tanke som slår mig är att i detta visar sig något av en generationsskillnad.
Kyrkohistorien visar att när man under en period överbetonat en viss sanning på bekostnad av andra, har nästa generation reagerat mot bristerna genom att ensidigt lyfta fram något av det som tidigare kommit i skymundan. (Ortodoxin på 1600-talet, herrnhutismen på 1700- talet och pietismen under 1800-talet är tydliga exempel på reaktioner och kanske överreaktioner. Alla riktningar lyfter fram något som är viktigt – konsten är att plocka pärlorna från var och en av dem.)
Många av våra förkunnare har fått sin andliga fostran av dem som upplevt den rosenianska väckelsens omvälvningar. Där gavs i vittnesbörd och predikningar en förkunnelse, som väckte människors medvetenhet om syndens verklighet i deras liv. Den brännande frågan var hur man fick förlåtelse för sin synd.
Min generation BV:are (50-talisterna) har från barnsben fått höra den underbara sanningen att alla synder är förlåtna och borttagna genom Jesus. Det svaret har vi fått långt innan frågan hann ställas, innan den sakliga kunskapen om synden i våra liv blev närgången och personlig, ja, innan behovet av förlåtelse förelåg.
Många som är unga i dag kanske saknar en syndakännedom av det slag som vi föräldrar och mor- och farföräldrar upplevt. I gengäld bär många ungdomar med sig en känsla av värdelöshet och missmod, inplanterad i dem av mängder av olika omständigheter i familj, kyrka och samhälle. Hos många av dem behöver en längtan efter Jesus väckas genom evangeliet för att det ska finnas någon mottaglighet för lagförkunnelse. Sen är varje människas erfarenhet unik. Det är naturligtvis inte så enkelt att alla i en generation följer samma mönster.
Med detta vill jag peka på svårigheten för predikanten.
Jag är övertygad om att när en predikan är förberedd under bön och under det att predikanten på lärjungesätt lyssnat till Herren, finns både lag och evangelium med, så som det med nödvändighet måste vara i en bibelenlig undervisning. Där en människa tar emot Guds ord i textläsning och utläggning under bön om den Helige Andes undervisning, där räcks henne ord som – oberoende av generationstillhörighet och tidigare erfarenheter – är tillämpbara på just henne och som då får tjäna till att föra henne allt närmare Herren Jesus.
Att öppna för Guds gode Helige Ande i sitt hjärta eller att stänga till för honom, det ligger på åhöraren. Här kan inte talaren göra vare till eller ifrån. Själv hörde jag kommentarer från två olika åhörare efter samma predikan. Den ene var missmodig för att predikan, enligt honom, varit enbart lag, medan den andra var glad över att evangeliet kommit fram så tydligt!
Också när det gäller predikan och utläggning av Guds ord finns det både för- och nackdelar med ett litet sammanhang som BV:s. Till fördelarna hör bl.a. det stora mått av kunskap vi erbjuds, något som bidrar till att åhörarskaran vid många samlingar är tämligen homogen, vilket kan underlätta för förkunnaren.
Till nackdelarna hör att det lätt kan smyga sig in ett mönster som blir ett slags mall, också för predikanter. För den osäkre förkunnaren kan det upplevas tryggt att använda samma uttryck och ordvändningar som de äldre och respekterade predikanterna och, i värsta fall, också samma tonläge. Kanske kan det då kännas som att man är en ”riktig” predikant. Följden blir att den ena predikan blir den andra lik i uppbyggnad, genomförande och tonfall.
Det är en utmaning för varje ny generation, ja, för varje människa att själv för det första ta emot evangeliet, för det andra leva så nära sin Herre Jesus att man av honom formas och omformas till att blir alltmer lik honom. Då handlar det inte längre om att bli lik den ena eller andra människan.
Nästa utmaning är att själv hitta ord för det under som händer i mötet med den Uppståndne. Att inte nöja sig med eftersägningar. För den ene är detta ingen större svårighet; för den andre, som inte har sin största begåvning när det gäller att hantera orden och språket, kräver detta mycket.
Också här behöver vi be och arbeta för att andliga ledare i våra sammanhang ska befrias från människofruktan, så att de ledda av Guds gode Helige Ande vågar bejaka sina personliga gåvor, både vad gäller framställningssätt och ordval, och slipper att, av osäkerhet och rädsla, sitta fast i inlärda ordvändningar. Och att deras lyhördhet för vad Gud vill ha sagt vid varje enskilt tillfälle ska utvecklas, så att det blir hans ord till oss i dag vi får höra, och inte tidigare generationers erfarenhet av honom.
Be mycket för våra predikanter och präster!
Kanske är det en nackdel att vi har en ny predikant vid varje söndagssamling. Det kan föra med sig ett tvång för varje predikant att få med alla de centrala sanningarna, d.v.s. kärnan av lagen och evangeliet, vid varje enskilt predikotillfälle. Och då hinns inte så mycket mer med. För att spetsa till det: BV-predikningar blir ibland variationer på endast ett tema. Undervisning om första och tredje trosartikeln blir det oftast mindre av, eftersom tyngdpunkten läggs på den andra.
I gudstjänstsammanhang, där åhörarskaran är densamma söndag efter söndag och där man har samma förkunnare vecka efter vecka, blir det större möjlighet att ha en fortlöpande undervisning och på så sätt få med mera av bredden och längden och höjden och djupet av Kristi evangelium.
Jag menar att den brist du påtalar är verklig och påtaglig på många håll, dock inte överallt. Där det är så som du beskriver behöver något göras. Jag vet att man kan bli arg och nedstämd över brister hos sina medmänniskor, också hos predikanter.
- Verka för att man i din missionsförening kanske kallar samma talare två eller tre söndagar på rad. Då finns möjligheten att det viktiga som sagts första söndagen inte behöver upprepas nästa, utan kanske endast hänvisas till eller påminnas om. Och så finns tidsutrymme att ösa ur Bibelns rika källa och fördjupa sig i mera.
- Be och arbeta för att man vid predikantkurser och utbildningar inom våra organisationer breddar utbudet av bl.a. metodik och pedagogik. Gud har i sin godhet rikligt försett oss i vår kultur med kunniga människor inom dessa områden. Alldeles självklart bör alla Guds goda gåvor användas i hans rikes tjänst, och till hans barns uppbyggelse. Var skulle de annars användas?
Det är min bön och förhoppning att du också, på den ort där du bor, ska få uppleva något av allt det underbara som Herren låter finnas levande i våra BV- och KUS-sammanhang. För mig står det klart, att jag ännu inte mött den bibelglädje och den Jesusglädje jag själv fått med mig, framför allt från KUS, lika tydligt i någon annan fromhetsriktning i Svenska kyrkan.
Lena A-Artman