Redaktionen ämnar i fortsättningen hålla en spalt öppen för frågor som kräver själavårdande svar. Vi har Gustav Börjessons och Lena A. Artmans löften om att besvara sådana frågor.
Redaktionen ämnar i fortsättningen hålla en spalt öppen för frågor som kräver själavårdande svar. Vi har Gustav Börjessons och Lena A. Artmans löften om att besvara sådana frågor.
Fråga: Hör Gud när en oomvänd människa ber?
Svar: Detta kan vara en fråga från ett oroligt hjärta. Från en människa som är i nöd och söker Guds hjälp i nöden. Hon ber men det kommer oroliga frågor i hennes hjärta: Tänk, om Gud inte frågar efter mig; jag har ju inte brytt mig om honom!
Till en sådan människa är svaret att Gud vill höra hennes bön. I Guds Ord kan hon – och bör hon – hämta uppmuntran av att läsa om hur Jesus tog sig an de människor som kom till honom med sina sjukdomar. Det stod säkert mycket olika till med dem i deras förhållande till Gud.
Johannes berättar om en ämbetsman som hade ställt sig skeptisk till Jesus. Nu kom han och bad för sin sjuke pojke. Jesus förebrådde honom för hans inställning. Men när mannen nu – i nöden – kom till Jesus, och inte värjde sig mot förebråelsen utan bad: ”Herre, kom ned förrän mitt barn dör”, då hörde Jesus hans bön. ”Gå, din son får leva”, sade han till honom. Mannen tog Jesus på orden och vände hem. På vägen mötte honom hans tjänare med budet: ”Din son får leva.” När han då märkte att undret skett vid samma timme som Jesus sagt: Din son får leva, kom han till tro, han själv och hela hans hus (Joh. 4: 46 ff).
Vi ser här att när en människa, som varit negativ eller bortkommen, är i nöd och börjar be, då hör Gud hennes bön. Samtidigt ser vi att Gud vill mer med henne än hon själv tänker. Han vill att hon skall komma hem, vända om från sina egna vägar och komma tillbaka till honom. Ibland blir det också verkligen så. Det kan bli så med en människa som börjat be i nöd, att hon, när hon upplevt bönhörelse, fortsätter att söka Gud, och Guds Ande hjälper henne till omvändelse.
Men så blir det visst inte alltid. Också efter en bönhörelse kan en människa fortsätta sin egen väg. Det kan rent av bli så att hon intalar sig själv att det går att ”utnyttja” Gud – att hon kan leva efter sitt eget tycke och ändå anlita Gud när det passar henne. Men då bedrar hon sig. Det säger Gud klart ifrån. Särskilt i Psaltarens 50:e psalm. Där står det kända löftet som Gud ger: ”Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.”
Detta löfte följs av ett ”men”. Det står: ”Men till den ogudaktige säger Gud: Hur kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan, du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig?”
Alltså: En människa som medvetet gör emot Gud kan inte vänta sig välsignelse från Gud. Vi kan se detta som ett genomgående tema i Gamla testamentet: När folket levde i avfall från Gud hjälpte Gud dem inte. Han var emot dem. Men om de – kanhända när nöden blev stor – började ropa till Gud och omvände sig, då hörde han deras böner.
Därför kan svaret på frågan sammanfattas i ett ord ur Jesajas bok: ”Sök Herren, medan han låter sig finnas. Åkalla honom medan han är nära. Må den ogudaktige överge sin väg och den orättfärdige sina tankar och vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall skänka mycken förlåtelse” (Jes. 55:6 f).
Gustav Börjesson