Jag vet att min förlossare lever!

Det är Job som ger oss en så frimodig bekännelse: ”Jag vet att min förlossare lever.” Många människor har fått stor tröst och hjälp av detta vittnesbörd om ett hopp väl förankrat i verkligheten.

Job ”var en from och rättsinnig man, som fruktade Gud och undvek det onda”. Gud hade välsignat Job med hustru och tio barn, många tjänare och mycket stora fåroch boskapshjordar. ”Han var mäktigare än någon annan i Österlandet.”

Men Herren prövade Job och hans tro på Gud genom stora olyckshändelser. Hans boskap rövades bort av fiender eller dödades av blixten. Alla hans barn omkom, då en storm vräkte omkull den äldste broderns hus. Job själv blev sjuk med svåra bulnader över hela kroppen.

Ändå förlorade Job inte sin tro på Herren Gud. Han sa: ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit. Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn!”

Några av Jobs vänner kom för att trösta honom. Men det var en klen tröst de kom med, för de kände inte Herren och talade inte rätt om honom. ”Ni har inte talat om mig vad rätt är, som min tjänare Job har gjort”, fick de höra av Herren, 42:7.

Tidvis var Job mycket bitter på Gud för vad han hade fått utstå. Han talade själv orätt mot Gud på olika sätt. Det fick han också ångra och be om förlåtelse för. ”Därför tar jag det tillbaka och ångrar mig i stoft och aska”, säger han i 42:6. I sin stora nåd förlät Gud honom.

Job hade lärt känna sin förgänglighet och sin synd något. Han bekänner i 14:1 f: ”Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro. Likt ett blomster växer hon upp och vissnar, likt en skugga flyr hon och kan ej bestå. Det är mot en sådan du öppnar ditt öga, ja, du drar mig till doms inför dig. Kan det komma en ren från en oren? Nej, inte en enda!” Eftersom Job hade lärt känna sin orenhet inför Gud, visste han att en människa inte kan bestå inför honom. Som oren syndare var han värd döden. Och han visste att synd kräver blodsoffer. Det visade han genom att bära fram brännoffer för vart och ett av sina barn, 1:5.

Liksom alla de gamla heliga levde Job i tron på det löfte om Frälsaren som Herren givit redan på syndafallets dag, löftet om kvinnosäden, som skulle trampa sönder ormens huvud. Han trodde också på löftet till Abraham, att i dennes säd alla släkter på jorden skulle bli väl signade. Guds Helige Ande undervisade honom och lät honom i tron se in i framtiden. Job fick tala som en profet och han fick se hur Gud skulle sända ett syndoffer, som skulle sona alla hans synder. Både kvinnosäden och Abrahams säd pekade framåt på Jesus, vår förlossare.

Jobs vänner anklagade Job för att bl.a. vara ogudaktig, 18:5, förtrösta på sina ägodelar, 18:14, och vara orättfärdig, 18:21. Job värjde sig mot sådana mänskliga anklagelser och vände trons öga mot Messias. Genom denne kommande förlossare kunde även Job få sina många synder förlåtna och äga ett framtidsoch salighetshopp. Därför bekänner han nu:

Men jag vet att min förlossare lever, och som den siste skall han träda
fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv skall få skåda honom, med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta. Job 19:25–27.

JAG VET ATT MIN FÖRLOSSARE LEVER!

”Jag vet”, säger han, jag förnimmer, märker, inser det. Herren har uppenbarat det för mig och jag förtröstar på att han – som sann Gud och sann människa, alltså min broder – är just min förlossare Han ska, som den rätte bördemannen – min närmaste ansvarige släkting – genom sin död köpa mig fri ifrån alla mina synder, ifrån döden och djävulens våld. Luther utlägger: ”Kristus är min förlossare och hämnare, ty han hämnar oss emot vår själamördare djävulen.”

Han ”lever”! Job har i tron sett återlösaren dö. Nu ser han honom uppstå till livet igen! Jobs hjärta är så fullt av glädje och förundran, att han måste förklara vad han menar. Därför fortsätter han: ”…och som den siste skall han träda fram över stoftet.” ”Den siste” syftar på Kristus. Paulus säger i 1 Kor. 15:45 f: ”Den första människan, Adam, blev en levande varelse. Den siste Adam blev en livgivande ande… Den första människan var av jord, jordisk. Den andra människan kom från himlen.”

Kristus ska visserligen dö och begravas. Men döden ska inte kunna behålla honom. Han ska ”träda fram över stoftet”, dvs. han ska stå upp igen med en förhärligad kropp. Aposteln Petrus säger att David i Ps. 16 talar om Kristi uppståndelse, Apg. 2:31: ”I förväg såg han Kristi uppståndelse och sade: Han skall inte lämnas kvar i graven, och hans kropp skall inte se förgängelsen.” Jesus säger i Joh. 10:17: ”Jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka.” Detta visste profeterna om och de förkunnade det.

 

JAG SKALL I MITT KÖTT SKÅDA GUD

Job talar i v. 26 om sin förgängelse och sin egen död: ”När sedan denna min sargade hud är borta.” ”Förruttnelsens maskar”, 17:14, ska förvandla hans hud och hans kropp till stoft. Men det bekymrar honom föga. Han vet att liksom hans förlossare lever och ska träda fram över stoftet, ”skall jag i mitt kött skåda Gud”.

Job bekänner först sin förlossares liv, död och uppståndelse, som är grunden och orsaken till vår uppståndelse. Sedan liksom pekar han på sin kropp och säger: Även jag ska få vara med i härligheten, för min förlossares skull. Då ska jag med min nya kropp ”skåda Gud”.

Jesus säger i Joh. 14:19: ”Jag lever, och ni kommer att leva.” Detta fick Job se genom tron och han ”blev glad”, lika glad som Jesus säger att Abraham blev, när han i tron fick se Jesus, Joh. 8:56: ”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad.” Så besannas orden i Rom. 14:17: ”Guds rike består… i rättfärdighet och frid och glädje i den Helige Ande.” Den glädjen fick Job och Abraham del av och den sträcker sig in i evigheten. Paulus skriver i 1 Kor. 15:52: ”Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas.” Och i Fil. 3:21: ”Han skall förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet. Ty han har makt att lägga allt under sig.”

 

MED EGNA ÖGON SKALL JAG SE HONOM

Job vittnar med övertygelse för sina vänner, v. 27: ”Jag själv skall få se honom, med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta.” Job levde i hoppet, och det var ett hopp med verklighetsförankring, en förankring i den levande förlossaren. David kunde uttrycka sig på samma sätt, Ps. 27:13: ”Jag är viss om att få se Herrens godhet i de levandes land.”

Jesus lyckönskade sina lärjungar till att få se honom med egna ögon, något som många före dem längtat efter, Luk. 10:23 f: ”Saliga är de ögon som ser det ni ser. Ty jag säger er: Många profeter och kungar ville se vad ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det.” Men dessa såg honom i tron och vittnade frimodigt om honom.

 

ATT FÅ SE GUD

Tänk att få se Gud! Den helige och härlige, den evige och allsmäktige. Tänk att verkligen få se honom och vara med honom i härligheten! Endast några få människor har här på jorden fått se en liten skymt av hans härlighet. 74 personer fick stiga upp på berget Sinai, 2 Mos. 24:10: ”De fick se Israels Gud, och under hans fötter var som ett golv av safirer, likt själva himlen i klarhet.” Mose ville se Herrens härlighet men fick till svar: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” 2 Mos. 33:18 f. Jämför med 1 Mos. 3:8: ”Mannen och hans hustru gömde sig för Herren Guds ansikte bland träden i lustgården.”

Profeten Jesaja fick se ”Herren sitta på en hög och upphöjd tron”, 6:1. Det går tydligen inte att beskriva Herren med mänskliga ord, för Jesaja berättar endast om all den härlighet som var runt omkring Herren. Tre av Jesu lärjungar fick på förklaringsberget se Jesus förvandlas inför dem: hans ansikte lyste som solen och hans kläder blev vita som ljuset. Även Mose och Elia visade sig i härlighet och talade om Jesu bortgång, Matt. 17 m.fl.

”Därefter trånar jag i mitt innersta”, säger Job till sina vänner i sin härliga bekännelse. Han hade ett välgrundat frälsningshopp i sin förlossares uppståndelse. Genom de många prövningarna hade nog Jobs himmelstrånad förstärkts. Men Job ”var en from och rättsinnig man, som fruktade Gud och undvek det onda”, dvs. han levde i ett rätt förhållande till Gud, både när det gällde tron och levernet. Han kunde ha gjort Paulus ord till sina, Fil. 3:20: ”Vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare.”

 

VEM SKA FÅ SE GUD?

Vem ska då få vara med och se Gud i härligheten i den tillkommande världen? Ska du, ska jag få uppleva detta? Vad ska jag göra för att bli frälst?

Min käre läsare, vem du än är: detta är ditt och mitt livs och tillvarons viktigaste fråga. Ska du verkligen bli frälst? Betänk motsatsen: ”Guds vrede blir kvar över honom,” Joh. 3:36! Hur blir man frälst? Jesus ger ett kort svar i Matt. 5:8: ”Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.”

David ber i Ps. 51: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta. – Gud, var mig nådig enligt din godhet, utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet.” Om vi bekänner vår synd och tar emot förlåtelse för den levande förlossarens skull, renar Gud oss från all orättfärdighet, 1 Joh. 1:9. Han tillräknar oss inte synden längre, Ps. 32.

Johannes fick i en syn se dem som var med i den stora frälsta skaran i himlen. De hade ”tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen ska slå upp sitt tabernakel över dem.” Upp. 7:14 f.

Gå du och gör som de, så ska du också få vara med – och få se Gud!

John-Erik Ekström, predikant, Örkelljunga