Påskhögtiden stod för dörren, och Jesus visste att hans stund var kommen. Han skulle ”lämna denna värld och gå till Fadern”. (Joh. 13.)
Jesus och lärjungarna höll måltid. Tanken på att förråda Mästaren hade djävulen redan ingett i hjärtat på Judas Iskariot, Simons son. Jesus reste sig från bordet, lade av sig manteln och tog en linneduk, som han band om sitt liv. Sedan hällde han vatten i ett fat och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med duken som han bundit om sig.
Så kom han till Simon Petrus. Men Petrus sade: ”’Herre, skall du tvätta mina fötter?’ Jesus svarade honom: ’Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det.’ Petrus sade: ’Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter!’ Jesus svarade honom: ’Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig.’ Simon Petrus sade: ’Herre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud!’ Jesus svarade: ’Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren… Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er.’”
Jag har en dröm, en dröm om en församling av fottvättare, ett kyrkfolk av barfotapräster som träder i tjänst för sin närmiljö…
Men detta är inte bara en framtidsvision utan också en aktuell verklighet, att män och kvinnor vandrar med Gud, prövas i livet, grundfästs i kärlek för att få tjäna Gud i sina medmänniskor. Gång på gång har de sänts in i situationer, bönekamp och samtal, där den ende de kunde lita på var Gud själv och hans ledning.
Herren måste få lära oss att tycka om människorna! Även de människor som trampat i synden med berått mod, även de som trotsat naturen och livslagarna och gått i för trånga skor!
Fottvättning, det är när vi släpps så nära inpå en människa att vi verkligen känner hur sliten hon är. Fottvättare är vi när vi vågar gå in i andras lidanden och bara finnas där, med våra tårar, med våra händer och med en skör tro på att just när vi behöver det som bäst, kommer en varm källa att välla fram mellan händerna på oss och i samma stund ge oss det vi behöver. Fottvättare kan vi vara i alla förhållanden och tjäna medmänniskor från våra allra närmaste till den främmande på gatan. Och fötterna kan ha olika behov. Vi kan få tvätta av sorg, tvätta av syndens fula märken, skölja ruset ur blodet, tvätta bort minnen som binder, tvätta den andre ren…
Herren måste få lära oss att tycka om människorna! Även de människor som trampat i synden med berått mod, även de som trotsat naturen och livslagarna och gått i för trånga skor!
Vi handlar inte på uppdrag av en Gud som är arg och provocerad över att inte ha blivit åtlydd. Nej, vi går ärenden åt den Gud som gråter över att människor ådragit sig skador av att inte ha följt hans kärleksfullt anpassade livslagar. Låt tårarna rinna ner i tvättvattnet! Låt Kristi ansikte skina fram från den smutsiga ytan! Och kom ihåg att varje gång detta händer är det Skärtorsdag, och det är Jesus själv som tvättar fötterna på den han älskar. Om denne heter Petrus eller Judas spelar mindre roll; i regel är det Petrus som stretar emot mest.
Fritt ur en insänd predikan av Ravn Karsrud, Norge, Skärtorsdagen 1998