Vägen till livet
Gå in genom den trånga porten. Ty bred är den väg och vid är den port som leder till förtappelsen, och många är de som går in genom den. Men trång är den port och smal är den väg som leder till livet, och få är de som finner den. Matt. 7:13–14. En kristen får inte för sitt liv rätta sig efter den stora hopen. Detta har redan Mose för länge sen förbjudit: ”Du skall inte följa efter mängden i vad som är ont etc.” (2 Mos. 23). Mose vill med detta ha sagt att du alltid kommer att få se trångmål uppstå och försvinna i denna värld. Det säger även Herren Kristus här i vår text: Vägen till fördömelsen är bred och många, många vandrar på den, och porten är väldigt vid, så att man går in genom den i stora klungor. [– – –]
Det är detta som Herren Kristus här vill klargöra och förbereda de sina på, så att var och en av dem lever så i denna värld som om han var den ende kristne och låter Herrens ord och predikan vara sin högsta skatt här i jordelivet och tänker:
– Fastän jag ser att min granne och hela staden, ja, hela världen, lever på ett annat vis och även om allt som är stort, förnämt och förmöget, furstar och herrar är ense emot mig, så har jag dock En vid min sida som är större än de tillsammans – Kristus och hans Ord. Därför, även om jag går här ensam, så är jag inte ensam. Eftersom jag har Guds ord så har jag Kristus hos mig, tillsammans med alla änglarna och alla helgon allt ifrån världens begynnelse, så att jag förvisso är omgiven av en långt större skara och går med i en procession långt härligare än vad som nu kan finnas i hela denna värld. Det är bara det att jag inte ser detta med mina kroppsliga ögon. Med dem ser jag endast trångmål och får stå ut med att så mycket folk överger mig eller lever och vandrar på helt annat sätt än jag.
Detta måste du hålla fast vid, om du skall härda ut. Annars kommer svåra påfrestningar att rycka dig med sig, om du bara har för ögonen hur andra människor lever och tror. För i det som är för ögonen ser t.ex. turken den säkra grund som han stöder sig på och drar sina slutsatser utifrån.
– Menar du, frågar han mig, att Gud skulle vara så förskräcklig att han fördömer en så väldig värld?
Och på samma sätt frågar påvens anhängare:
– Menar du verkligen att det skulle vara det enda rätta som ni i er lilla vrå kläckt fram? Och att hela världen skulle vara förtappad? Skulle alla dessa påvar, biskopar och heliga fäder, kungar och furstar, allesammans ha varit irrläriga?
På detta propsar de så benhårt att ingen människa kan rubba dem därifrån, och på denna grund drar de sin oomtvistliga slutsats, att det är vår lära som inte är rätt.
Och ändå har de ingen annan grund för det än detta:
– Vi är många, ni är få. Vi är fromma, lärda och visa och vi är Guds folk, satta i apostlarnas ställe osv. Därför kan vi inte missta oss. Kristus har ju inte övergivit sin kyrka och inte heller Gud sitt folk. Det är ju bara inte möjligt att han skulle förkasta så mycket förträffligt folk för några få stackares skull. Han har ju dock inte skapat sin himmel förgäves…
Men stick i stäv mot allt detta lär Herren Kristus: Slit bara ut ögonen, eller vänd åtminstone bort dem, så att du inte för ditt liv ser efter den stora hopen utan endast på Guds ord. Och du skall veta, att det nu en gång är och skall vara så, att vägen till fördömelsen är bred och porten dit vid och att de är många som går in genom den, och å andra sidan att porten till livet är trång och vägen dit smal och de mycket få som finner den.
Därför saknar det giltighet när turken och påven skryter med sin tro:
– Vi är de många och har sedan länge hållit oss vid vår tro. Därför måste den vara den rätta.
Kristus hävdar här raka motsatsen och kallar den väg för förtappelsens väg som är bred och lättframkomlig och varnar oss för att harmas över att vår skara är så liten och deras en så väldig hop.
Det är emellertid en utomordentligt svår munsbit att tugga och smälta, så att jag ofta själv fått kväljningar och tänkt:
–Vi är ju bara en ringa, ynklig liten hop, föraktad och fördömd av allt som på denna jord är högt och stort. Skall vi då tvärs emot hela världen stå på oss och berömma oss av att vår sak är den enda rätta och över alla dem – påve, biskopar och hela deras anhang – fälla domen att de hör djävulen till?
Likväl måste sådana tankar övervinnas och oåterkalleligen uteslutas: jag vet att min sak är den rätta, även om hela världen skulle säga annorlunda. [– – –] Visst ser jag hur påve, biskopar, furstar, sekterister, borgare och bönder gör som det passar dem. De föraktar och bespottar oss så tvärsäkert att jag måste fråga mig själv: ”Menar du verkligen att du ensam har rätt gentemot dem alla?” Men far er kos, du påve, ni furstar och lärde och hela världen! Jag vet att min lära är den rätta och Guds eget ord. Vid det vill jag förbli. Gud give att det må gå, hända och förbli så, hända vad som hända vill! [– – –]
Nå, vad är det då som gör vägen så smal och porten så trång? Svar: Ingenting annat än den lede djävulen, världen och främst vårt eget kött, som är lojt, som stretar och strävar emot och som inte kan förmå sig till att lita på Gud och hålla sig till hans Ord och som inte heller kan stå ut med världens förakt, fattigdom och farligheter. [– – –]
Under sådana förhållanden måste väl alltid någon gripas av förargelse, falla ifrån och säga:
– Jag ser ju mycket väl att de andra njuter lugn och ro och har goda dagar. De går hädan i frid och har det bästa namn om sig. De får berömmelsen och äran av att vara de rätta gudstjänarna. Varför skulle då jag ensam låta mig plågas så grymt, bli förlöjligad och utskämd? Där alla andra håller hus, där vill också jag ha mitt tillhåll.
[– – –]
Du kan inte göra den smala vägen bredare, och här går det endast några få, men där går den stora hopen. Men låt det vara din främsta tröst att Gud står dig bi, därnäst att, när du väl kommit igenom, kommer du till ett skönt, rymligt rum. Ty bara du håller dig till Ordet och rättar dig efter det och inte efter vad ögonen ser, så är Gud helt säkert hos dig och det med sådan makt att din ande övervinner köttet, världen och djävulen. Då förmår denne fiende platt intet vare sig genom ditt kött, genom världen eller av egen kraft. Ty Ordet, som du genom tron klänger dig fast vid, är alldeles för starkt för honom, även om det kan se enkelt ut och vi inte blir medvetna om dess makt. Men han vet väl vad det förmår, såsom den som ofta prövat och fått känna på vilken makt och vapenrustning Ordet är för den som tror på det. Därför står profeten på sig så trotsigt i Ps. 118: ”Herren är med mig, jag skall inte frukta. Vad kan en människa göra mig? … De omringar mig som bin, men de slocknar som eld i törne. I Herrens namn skall jag förgöra dem. Man ger mig hårda stötar för att få mig på fall, men Herren hjälper mig…”
[– – –]
Se, så vill Herren – tillsammans med all trogna – både varna och ge oss tröst i våra trångmål, så att vi inte hänger upp oss på att vårt liv är oss oblitt och att vi måste se och känna på så mycket vedermödor i denna värld. Ty sett på rätt sätt blir den oss endast hälften så tung, och genom Kristus, som vi tror på, blir trångmålen för våra hjärtan något ljuvt och leder till det eviga livet och den himmelska glädjen. Vad kan det då skada om den gamle Adam blir en smula illa tilltygad?
Martin Luther