Vinterkriget 1939–40 utgör en milstolpe i Finlands historia. När Sovjetunionen den 30 november 1939 gick till angrepp mot sitt lilla grannland, trodde man allmänt att den massiva, sovjetiska militära överlägsenheten skulle fälla avgörandet inom några dagar.
Så blev dock inte fallet. Finland höll envist stånd mot övermakten. Vid fredsslutet i mars 1940 måste Finland visserligen avträda stora landområden i Karelen och var tionde finländare blev evakuerad till någon annan del av landet. Men det viktigaste var att Finland förblev ett fritt land!
Under de svåra krigsåren var det många böner om hjälp som sändes upp till himmelens Gud. Att Finland sedan fick behålla sin självständighet, betraktades som ett Guds under och ett stort tacksägelseämne.
Nu har sex decennier gått, och mångt och mycket är annorlunda än förr. Men något av den välsignelse som krigsårens gudsfruktan och de därpå följande väckelserna förde med sig vilar fortfarande över Finland.
Närmare 90% av landets befolkning tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan. För mångas del verkar det tyvärr att vara enbart ett formellt medlemskap, men inte på långt när för allas del.
Enligt en färsk nordisk religionssociologisk undersökning tror 40% av finländarna på en personlig Gud (28% av norrmännen, 20% av danskarna och 18% av svenskarna). Majoriteten av finländarna betraktar Bibeln som en bok baserad på gudomlig inspiration. Att hela Bibeln är Guds ord anser fortfarande 18% av finländarna (3% av svenskarna).
Ur kristen synvinkel sett är dock tendenserna i tiden dubbelriktade. Både i det finländska samhället och i kyrkan finns det mycket att glädja sig över, men samtidigt också åtskilligt som man måste sörja över.
Sekulariseringen har trängt sig allt längre in i samhället, vilket har lett till en allt större okunskap om vad kristen tro egentligen innebär. Följdriktigt breder också en allt större villervalla ut sig på det etiska området. Postmodernismen präglar mångas sätt att tänka: Du har din sanning och jag har min. Och båda är lika bra. Någon objektiv sanning finns det ingen anledning att söka, menar man.
Två företeelser har debatterats flitigt under de senaste månaderna. Den ena är den mångomtalade fotoutställningen Ecce Homo, som ju framställer Jesus som homosexuell. Utställningen har visats på Åland, i Helsingfors, i Vasa och i Kuopio och överallt väckt starka reaktioner.
Den andra företeelsen som debatterats är Café Satan, en radioserie för ungdomar som under sommaren har sänts över den finlandssvenska rikskanalen. Redaktörerna för serien har med ett grovt språkbruk hämningslöst häcklat allt vad kristen tro heter. Serien har debatterats ända upp på regeringsnivå, men alla ansvariga har tvått sina händer.
Samtidigt med allt detta finns det dock en större öppenhet än på flera årtionden för seriösa diskussioner om kristen tro, också i offentligheten.
Den ekonomiska krisen i västvärlden i början av 1990-talet slog särskilt hårt mot Finland. För att bistå arbetslösa och överskuldsatta i deras nöd startade då den evangelisk-lutherska kyrkan flera omfattande hjälpprojekt. Man organiserade matbanker för dem som ramlat genom det sociala skyddsnätet, man grundade s.k. vänstugor där ensamma och arbetslösa kunde träffas under enkla former, man bistod överskuldsatta vid uppsättandet av skuldsaneringsprogram osv.
Allt detta har gett många människor en positiv bild av kyrkan. Man upplever att kyrkan – i motsats till många andra institutioner – verkligen bryr sig om den vanliga, lilla människan.
Så långt är allt gott och väl. Men hur är det då med kyrkans tro och teologi? Också här finns det sådant som pekar i olika riktningar.
För ett par år sedan antog kyrkan – i likhet med många andra lutherska kyrkor – den så kallade Joint Declaration, rättfärdiggörelsedeklarationen med den romersk-katolska kyrkan. Enligt Luther är ju rättfärdiggörelsen den lära varmed kyrkan står eller faller, och därför upplevde många antagandet av deklarationen som ett steg på vägen att sälja sin själ. Enligt romersk- katolsk syn är ju rättfärdiggörelsen en process i människan där Gud och människan samverkar, medan enligt luthersk syn Gud förklarar oss rättfärdiga av nåd allena för Jesu skull genom tron.
Strävan till större samförstånd mellan oss kristna är vällovlig, men den skall inte ske på bekostnad av läran, utan på dess grund.
Ett stort sorgeämne är att allt flera präster inom kyrkan öppet förnekar centrala kristna trossanningar. För ett par år sedan gav en präst ut en bok med titeln ”Kaikki pääsevät taivaaseen” (Alla kommer till himlen), där han förnekade det mesta av allt det som kristen tro innebär. Ännu mera anmärkningsvärt var att Helsingfors domkapitel, som på 4 000 personers begäran behandlade frågan, inte fann anledning att ge prästen någon tillrättavisning för hans bok.
Fallet gav upphov till frågan om det alls finns några gränser för tro och otro inom kyrkan. I våras fick frågan ett svar genom att Lappo domkapitel beslöt att från prästämbetet avsätta en pastor som hävdat att det inte finns någon övernaturlig Gud eller något liv efter döden.
Mitt i alla dessa förnekelser finns det dock också ljuspunkter. På många håll bedrivs ett gott kyrkligt ungdomsarbete som leds av ungdomsledare med väckelsebakgrund. Andelen 15-åringar som tar del av kyrkans konfirmandundervisning är drygt 90%, vilket innebär att den överstiger andelen medlemmar i kyrkan!
I höst har kyrkan gjort en storsatsning på undervisning genom att en ny utgåva av katekesen har distribuerats till två miljoner hem. Varje avsnitt i den nya katekesen innehåller en kommentar till avsnittet, några bibelord och Luthers förklaring i Lilla katekesen. Det kan noteras att den svenska översättningen bearbetades i en arbetsgrupp som leddes av kyrkomötesombudet Svante Österbacka, mångårig medarbetare i Evangeliföreningen. Också teol.dr Leif Erikson, distriktspräst i föreningen, var medlem i arbetsgruppen. (En kort tid efter det att katekesen godkänts i kyrkomötet fick Svante Österbacka hembud av Herren.)
I kyrkan finns det fortfarande många goda präster och förkunnare. I vissa situationer, där mänskliga möjligheter har verkat uttömda, har det visat sig att Gud kallar nya människor till tro och tjänst. (Nya människor är verkligen den rätta benämningen på dem!)
Hur är det då med prästutbildningen? Också här finns det positiva och negativa förtecken. Till de senare hör den materialistiska utgångspunkt som många exegeter har för sin undervisning, inte minst vid Helsingfors universitet. Positivt är dock att Teologiska institutet i Finland, ett samarbetsprojekt mellan fem väckelserörelser, under ett drygt decennium har erbjudit teologistuderande i huvudstaden kompletterande konservativ undervisning. Också vid Åbo Akademi finns det en teologisk fakultet med bl.a. prästutbildning. Enligt mångas bedömning har den fakulteten i dag en mera konservativ lärarkår än för ett par decennier sedan.
Men hur går det när teologerna är klara med sin utbildning? Får de då bli präster, eller är det som i Sverige att de förvägras prästvigning om de håller fast vid kyrkans klassiska ämbetssyn?
Att frågan om kvinnopräster är ett öppet sår inom kyrkan kan inte förnekas. När kyrkomötet år 1986 gick in för nyordningen, antog man samtidigt ett tillägg enligt vilket ”också de medlemmar och tjänsteinnehavare i kyrkan som förhåller sig avvisande till prästämbetets öppnande för kvinnor fortsättningsvis bör ha verksamhetsfrihet i vår kyrka samt möjlighet att bli vigda och utnämnda till olika tjänster i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland”.
Tillämpandet av detta tillägg har underlättats av att biskopen i Uleåborgs stift, Olavi Rimpiläinen, själv har omfattat den klassiska ämbetssynen. Hur det blir efter årsskiftet, då han går i pension, är en öppen fråga. De övriga biskoparna har försäkrat att de inte vill driva in kyrkan i ett sådant läge som i Sverige, men vad den försäkran innebär i praktiken återstår att se.
Alltsedan de stora väckelserna på 1800-talet har det kyrkliga livet i Finland berikats av många starka väckelserörelser. Flera av dessa konservativa rörelser är enligt egen utsago mera lutherska i dag än för några decennier sedan, i och med att de har upptäckt allt mera av rikedomen i det lutherska trosarvet.
Under de senaste åren har det också skett ett tydligt närmande mellan de konservativa rörelserna inom kyrkan. Ett exempel på detta är att fjorton organisationer nyligen för andra gången har ordnat gemensamma bekännelsedagar i Helsingfors – en finländsk motsvarighet till Linköpingsmötet i Sverige!
Inom alla dessa organisationer upplever de allra flesta det som sin uppgift att – med den nåd Gud ger – tills vidare fortsätta att verka inom kyrkan.
Svenska Lutherska Evangeliföreningen, den organisation som jag själv har glädjen att få tjäna, vill enligt stadgarnas målsättningsparagraf arbeta för ”att i förtröstan på Guds nåd och bistånd utbreda och till livgivande bruk allmännare befordra Kristi evangelium”.
Detta vill vi i trohet mot Guds ord sträva efter att göra, både i vårt eget hemland och på de missionsfält som har blivit oss anförtrodda. Därtill hjälpe oss Gud, den allsmäktige!
Göran Stenlund, verksamhetsledare i Evangeliföreningen