På olika håll i vårt land växer gudstjänstgemenskaper fram. Mariehemskyrkan i Umeå var tidigare stadsdelskyrka i Svenska kyrkan. Den övertogs 1991 av Evangelisk-Luthersk Samling (ELS). Till Liv har intervjuat Henric Staxäng, som är en av dem som leder gudstjänsterna i Mariehemskyrkan. Staxäng har tidigare verkat som komminister i Botsmarks församling norr om Umeå men arbetar nu på heltid inom ELS.
På olika håll i vårt land växer gudstjänstgemenskaper fram. Mariehemskyrkan i Umeå var tidigare stadsdelskyrka i Svenska kyrkan. Den övertogs 1991 av Evangelisk-Luthersk Samling (ELS). Till Liv har intervjuat Henric Staxäng, som är en av dem som leder gudstjänsterna i Mariehemskyrkan. Staxäng har tidigare verkat som komminister i Botsmarks församling norr om Umeå men arbetar nu på heltid inom ELS.
Vi börjar med att be Henric Staxäng beskriva Mariehemskyrkans ”åkerteg”.
– Det är människor från stadsdelen Mariehem men också från övriga Umeå och församlingar utanför Umeå. Men, påpekar Henric, vi når också lyssnare genom våra närradioandakter. Kanske är det på det sättet vi når flest människor.
Olika lutherska traditioner
Mariehemskyrkan vill med sin verksamhet slå vakt om det äktlutherska arvet. En gudstjänstsbesökare som är förtrogen med lågkyrkliga gudstjänstformer känner väl igen sig.
– Vi firar gudstjänst varje söndag klockan 11. 1942-års gudstjänstordning har behållits, och vi sjunger ur 1937-års psalmbok. Bland gudstjänstbesökarna finns människor från olika lutherska traditioner, bl.a. læstadianer. Vanligen 50–70 personer. Inslaget av ungdomar är ganska stort. Umeå är en ungdomsstad. Ungdomar kommer hit från alla möjliga håll i landet, för studier eller arbete.
– En sak som gläder mig särskilt, fortsätter Henric, är att enstaka gudstjänstbesökare av utländskt ursprung kommer till oss. Även några personer som inte haft någon kristen uppväxtmiljö har här funnit sitt andliga hem.
– Vid sidan av söndagsgudsjänsterna har vi bibelstudier för ungdomar varje onsdagskväll och för daglediga varannan torsdag. Vi har även förrättningar, främst dop, och de sker vanligen i kyrkan men förekommer även i hemmen.
Med början på 70-talet
ELS har en tillkomsthistoria som påminner om MBV:s.
– ELS kallades från början LBS (Lutherska Bibelstudiestiftelsen). Förgrundsgestalt vid tillkomsten i början av 70-talet var predikanten, författaren och riksdagsledamoten Tore Nilsson. Det var före min tid, konstaterar Henric.
– ELS bildades som en reaktion mot att den historisk-kritiska bibelsynen trängt in i EFS. I dag har ELS verksamhet i södra och norra Västerbotten. Mariehemskyrkan är centralpunkt för verksamheten i södra Västerbotten. Vi är tre anställda förkunnare – Göran Holmberg, Jan Nilsson och jag själv, förklarar Henric Staxäng.
– Mariehemskyrkan började tas i bruk genom att vi och den finska församlingen i Umeå hyrde kyrkan av Ålidhems församling. Vår verksamhet utvecklades emellertid, och för drygt tio år sedan kunde vi köpa kyrkan. I dess lokaler drivs numera också en kristen grundskola, Mariaskolan, med 31 elever från årskurs 0–9.
Kristi kyrka är osynlig
Verksamheten i Mariehemskyrkan är – liksom ELS – fristående i förhållande till Svenska kyrkan.
– Men vi samarbetar med Svenska kyrkan genom att kalla bibeltrogna präster. Vi har också ett särskilt samarbete med Tavelsjö församling med möten i församlingsgården en gång i månaden. Det är vi mycket tacksamma för, framhåller Staxäng och fortsätter:
– Situationen i Svenska kyrkan är mycket allvarlig. För Bibeln främmande förkunnelse har ätit sig in snart sagt överallt. Samtidigt är det farligt om vi och andra bibeltrogna sammanhang slår oss till ro. Det finns gott om avvägar och andliga sömnmedel. Alla kan sövas av världens, materialismens, girighetens och oförsonlighetens ande! Det räcker inte med att vara bibeltrogen. Kristi sanna kyrka är osynlig. Det viktiga är att vi blir igenkända av Herren Jesus, när han nu snart kommer tillbaka.
Korsets budskap får inte tystna
Framtiden för Mariehemskyrkan är att man får fortsätta att predika Guds ord, gärna också på nya ställen och för nya människor. I detta sammanhang berättar Henric:
– Jag läste i en norsk bok om två betydelsefulla ting, som jag ofta tänkt på. Det är angeläget att Guds ord når till fler, att nya människor blir omvända till tro på Jesus. Men, strök författaren under, det är lika viktigt att de som kommit till tro blir bevarade i tron. Att de blir bevarade i den första kärleken och beroendet av Jesus. Utveckling och förändring behövs. Men på ett annat sätt än de flesta tänker. Det behövs en fördjupning bland oss förkunnare. Det behövs bönemänniskor, som räknar med Guds Ande. Bön i Jesu namn kan förändra, fördjupa och förnya människors liv. Vägen till förnyelse är alltid ett återvändande till Golgata kors. Det är kraft i korsets evangelium. Korsets budskap får inte tystna, om Guds rike skall gå framåt, avslutar Henric Staxäng.
Intervju: Johanna och Lars Göran Brandt, Vännäs