Öppet forum

”Förord och efterskrift – om rotlöshet och längtan efter ett kristet sammanhang” var rubriken på en artikel i Till Liv nr 5, i vilken Rune Gustavsson riktade sig främst till den yngre generationen med ”några personliga reflektioner”, som slutade med följande tanke: ”Varje människa är en länk i en lång kedja, som hakar fast i det förgångna och överför något till framtiden. Din efterskrift är nästa generations förord. Det tål att tänka mycket över.” Marcus Westergren heter en läsare som har tänkt över artikeln och vill framföra sina synpunkter på innehållet.

Rune, jag är glad över din artikel och att du tar upp frågorna till diskussion. Det har du gjort många gånger förr och vi unga har mycket att tacka dej för. Du har tagit strid när ingen lyssnade på oss och det vill jag tacka dej för. Ändå blir jag provocerad av det du skriver. Kanske borde jag inte det. Citatet av John Donne är ett mycket bra citat som belyser även min ståndpunkt. Anledningen, som jag ser det, att många av oss inte engagerar oss är just att vi inte vill vara ensamma öar. Därför söker sig många till gemenskaper som fungerar.

Jag möter engagerade kristna och de vänder bort sina blickar. Stänger öronen för mina frågor. Vad har jag gjort för fel? Är det fel att längta efter en varm gemenskap som återspeglar evangelium? Längtar vi unga för mycket? Varför klarar vår rörelse inte att bära vår längtan?

Jag har längtat, bett och hoppats att den döda kommittékristendomen skulle få ett slut. Jag vill här påpeka att kommittéer inte är principiellt fel. Tvärtom, det är bra att organisera. Men en sak kan inte organisationen göra och det är att skapa liv. Vissa generationer kanske har trott det!

Jag är ganska ung och vistas mycket bland tonåringar. Jag kan vittna om ett spirande liv, utanför dessa kommittéer och styrelsemöten. Ett engagemang som det verkar som om många äldre inte vill ha. Ungdomarna ber ofta för sin föräldrageneration, att de skulle vakna upp ur sin instängda drömvärld.

Kanske är inte vårt förord präglat så som du, Rune tycks anta. Vem engagerar sig i sin studentmiljö om de aldrig tillåtits att växa i sitt engagemang hemma? Tänk om någon kunde läst mitt förord och försökt förstå. Kanske hade man då inte dragit sig undan mina frågor.

Rune, du säger att nya förutsättningar behöver nya grepp. Vidare att det är bara vi unga som kan lösa denna uppgift. Kanske är det det vi gör. Vi håller kanske på att hitta nya grepp för den tid vi lever i. Den tid som kräver att vi minskar på alla kommittéer och ändlösa diskussioner. Vi tar över organisationer med maktkamper, visserligen i fromma kläder men ändå maktkamper. Vi har växt upp i föreningar där man måste passa in, där blickarna talar om, om man har någon chans att komma till himlen eller ej. Det vi tar över är sammanhang där ledarna och predikanterna är bundna vid olika falangers åsikter. Man måste vara försiktig och medla för att inte stöta sig med en grupp, som alla andra anser har missuppfattat evangelium. Detta är vad vi sakta börjar inse att vi ska ta över, och utan att stöta oss med allt osunt som finns. För min och mångas glädje har du Rune inte låtit dej bindas. Du har varit vis men ändå gått framåt utan att låta dej avskräckas av de skällande taxarna, som är utan makt men som försöker skrämma till tystnad.

Medan styrelser diskuterar vår relation till Svenska kyrkan, lever ungdomar vidare. De vuxna finns inte vid deras sida när de ska utveckla metoder att hantera sitt liv och sin samtid. Just då sitter visionskommittéer och diskuterar hur vi ska göra i framtiden, men vägrar konsekvent att lyssna på ungdomars åsikter och frågor. Jag har själv sett det på nära håll. Hur tror du att barn till kommittémänniskor ser på styrelsemöten? Tror du att också vi vill försaka våra nära relationer och därigenom följa våra föräldrars exempel?

Jag gråter inombords när jag ser dessa stängda öron. Unga människor kan vara otåliga men är nog mer tålmodiga än ni vuxna tror. Det finns anledningar till att man lämnar en gemenskap som man växt upp i och det sker inte enkelt och över en natt. Efter att i flera år försökt orkar man inte längre utan hittar andra sammanhang.

Ungdomarna vill inte först och främst ha förändring, utan liv. Den äldre generationen verkar vilja bevara livet genom att inte förändra. Ändå är det liv vi gemensamt söker. Har någon försökt stänga in liv i en tättslutande burk? Är det inte dömt till döden i och med att locket stängs? Kyrkan framställs i Bibeln som en kropp och inte som en död skyltdocka. Ansvaret faller (tyvärr) tungt på de generationer som inte fört vidare den rikedom i kristna arv vi har, utan ägnat timmar till att diskutera vilket toapapper som blir bäst att inhandla till missionshuset. Det tål att tänka över!

Marcus Westergren

Rune Gustavsson svarar: Broder! Tack för att du hörde av dig. Det finns mycket i det du skriver som är värt att ta på allvar – både att kritisera och att bejaka, tycker jag.

Min första tanke när jag läste ditt inlägg var att du är efter din tid. Det är elakt sagt till en ung man, men kritiken du framför hade varit långt mer relevant för tio år sedan. Jag sitter alltså inte inne med den sortens gammelmansvisdom som säger att det var bättre förr. Dock tycker jag att du skjuter över målet när du beskriver vårt arbete som ”död kommittékristendom”, att ”ungdomar aldrig tillåtits att växa i sitt engagemang hemma” eller att vuxna konsekvent vägrar ”att lyssna på ungdomars åsikter och frågor”. Har du rätt i dessa svepande formuleringar, är vi äldre inte värda unga människors förtroende. Men har du det? Du kan säkert dra fram enstaka exempel på sådant oförstånd, men som allmän beskrivning av den äldre generationen syns det mig vara överdrivet. Det hindrar inte att du pekar på saker, som vi bör ta till oss, reflektera över och i ödmjukhet erkänna som fel. Det finns fortfarande mycket som behöver rättas till.

Min andra tanke, när jag läste det du skrivit, var, att du i allra högsta grad är med din tid. Du är en postmodern människa, som söker ”gemenskaper som fungerar”. Du ”längtar efter en varm gemenskap” och ställer frågan varför vår rörelse inte klarar att ”bära vår längtan”. I dag tycks det vara så på det kristna livets område att unga människor dras till den lilla gruppen, där man kan gråta tillsammans, be tillsammans och vara glada tillsammans – utan att gå in i krävande, långsiktiga engagemang; eller vara med i stora sammanhang, där mängden människor, glöden och hänförelsen skapar känslor av liv. Man skulle om denna nya trend kanske teologiskt kunna säga, att den lutar mer åt det som brukar kallas härlighetsteologi än åt luthersk synd–nådteologi, och det är ett allvarligt memento. Men även i detta avseende pekar du på sådant som det kan finnas skäl att beakta i vårt arbete. Vi har varit dåliga på att bilda små, levande andliga gemenskaper. Hjälp oss att göra det!

Min tredje tanke, när jag läste vad du skrivit, är en fråga: Vad kan vi göra? Du antyder en lösning: ”hitta andra sammanhang”, dvs. överge sitt ”förord”, i dess yttre form åtminstone. Det kan vara den riktiga vägen för någon. Bor man i Eskilstuna, är det inte lätt att vara BV:are. Men som allmän lösning tycker jag att den är ett svek och en kapitulation i onödan. Det är min övertygelse att det är att lämna något som fortfarande har välsignelse att ge. Det var själva poängen i min artikel. Återstår frågan: Vad kan vi göra tillsammans? Den springande punkten är säkert våra föreningar. De föddes ur en väckelse för hundra år sedan. Då var det liv och glöd i dem. Kan de i dag ta emot nya generationers hänförelse och längtan? Det är deras uppgift. Den kan de inte lösa utan din generations positiva medverkan. Det är den jag efterlyser. Det finns föreningar där människor längtar efter er insats. Kan ni ungdomar ”bära vår längtan” eller måste ni bilda eget?

Du talar om maktkamp och falanger. Det är tragiskt att sådant finns i våra föreningar – dock mindre nu än förr. Men åsiktsskillnader måste finnas. Att leva och verka i en gemenskap är alltid att leva i ett spänningsfält. Alla tycker inte precis som jag. Man måste vara öppen för kompromisser. T.o.m. om apostlamötet i Jerusalem år 50 står det, att ”meningarna stod hårt mot varandra” (Apg. 15:7). Att kalla sina meningsmotståndare för ”taxar” är mycket ovist. Du gör dig då skyldig till just sådant som du klandrar andra för.

Du talar mycket om liv, gemenskap, glöd och längtan. Det är något som ligger i tiden. Kanske är detta den unga generationens drömvärld, där organisation och toapapper är av mindre betydelse. Men så fungerar inte verkligheten. Min önskan och utmaning till er är att ni lämnar er drömvärld och går in i våra föreningar för att göra något konstruktivt. Vi behöver just det ni är bra på, små levande gemenskaper, i vilka bönen fungerar och Anden känns nära. Dra igång något! Bed och arbeta! Men vi behöver också handfast, kunnig undervisning i vår allra heligaste tro. Allt detta är en härlig utmaning för en ung människa i dag.

Din bild av skyltdockan kom mig att tänka på något som hände för 40 år sedan. En ung man hade låtit sig engageras både som predikant och ordförande i en av våra föreningar. En kompis till honom sade lite ironiskt: ”Fattar du inte att det är konstgjord andning du håller på med? Patienten är ju redan död!” Jag är övertygad om att ryktet om vår död även i dag är starkt överdrivet, men mycket hänger på dig och din generation. Det är er uppgift att bevara, förnya och föra vidare vårt arv. En härlig uppgift! Tänk, om man varit ung i dag!

Rune Gustavsson