Tack för god gemenskap!
Tack för den lojalitet och omsorg om Svenska kyrkan som framkommit i flera inlägg om förhållandet mellan MBV och Svenska kyrkan. Jag är glad och tacksam för den gemenskap och samhörighet som vi får ha tillsammans.
I trädgårdslandet Svenska kyrkan har mycket ogräs kommit in. Det är svidande nässlor och tistlar, maskrosor med djupa rötter, våtarv och harkål som kvickt sprider sig, mossa som knappt märks men som hindrar växterna att komma fram o.s.v. Detta är smärtsamt, det skulle kunna vara så annorlunda…
Men där finns en trädgårdsmästare som arbetar med sina växter. Han vill rensa, ge gödning och näring, ”han skall inte bryta av det knäckta strået”. ”Låt det stå kvar ett år till!” Han har gjort mörker till ljus många gånger. Han vill styrka det som var nära att dö.
Det kan ändå bli så, att det inte räcker med det vanliga arbetet med att rensa och gödsla; det kanske får fyllas på med ny matjord. Kanske behöver jordfräsen användas, så att något nytt kan växa fram, och det kan också hända att trädgårdsmästaren väljer att gräva upp ett nytt land och så igen det gamla, ”att flytta ljusstaken från dess plats”.
Vi vet inte Guds tankar om Svenska kyrkan, men om inte Gud gör något radikalt, så kanske det inte finns så mycket kvar om ett antal år. Kanske det blir så, att EFS och MBV samlar upp oss från Svenska kyrkan som vill fira gudstjänst. Vår uppgift är att i bön om Guds ledning arbeta vidare i lydnad och trofasthet. Gud får visa vägen, och efter ett nederlag kan det komma en seger.
Ibland kan jag vara med som gudstjänstdeltagare i missionshuset i t.ex. Snärshult eller Vittsjö. Jag tror inte ni kan förstå, vilken glädje det är att få vara tillsammans med er omkring vår Frälsare, att ni accepterar mig, fast jag är präst i Svenska kyrkan, som på så många sätt handlar märkligt och felaktigt, fast jag inte alltid följer MBV:s traditioner, fast jag gör fel och misslyckas.
Det finns inget trädgårdsland utan ogräs. Det finns ingen människa utan synd – och inte heller någon kyrka eller förening utan synd. ”Ty här på denna jorden är synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt.” En ren församling finns inte på jorden, utan först i himlen.
Till dess har vi glädjen att leva tillsammans omkring vår korsfäste och uppståndne Frälsare – bara av nåd. Tack för denna gemenskap!
Calle Adolfson präst i Vittsjö och Verum
Angående Triduum
Tack för en mycket bra och läsvärd tidning. Jag skulle vilja få kommentera Gert Lindells artikel om Triduum, jag tycker att rätt skall vara rätt.
Gert Lindell (GL) skriver att Triduum omfattar Skärtorsdag, Långfredag och Påskafton, med andra ord ingår inte Påskdagen i dessa kyrkans tre heligaste och viktigaste dagar. Denna tanke är dock inte ursprunglig. Dock har GL refererat sin litteratur helt riktigt. Men precis som vanlig historieforskning går framåt, genom att värderingar, tyngdpunkter och nya upptäckter gör att vi förstår saker annorlunda än förut, på samma sätt är det med liturgiforskning och kyrkans liturgiska språk. De böcker GL använder är mycket gamla (dock på många punkter fortfarande användbara och bra), Kyrkans heliga år är från 1937. Utan att han säger det antar jag att han också har använt sig av Gunnar Rosendals bok Nådens år från 1940 som i mångt och mycket är beroende av Kyrkans heliga år. Traditionellt sett hör alltså också Påskdagen till Triduum. Det som orsakade problem i tänkandet kring Triduum var när påven Pius V utfärdade en förordning om att man inte fick fira Skärtorsdagens mässa senare än vid middagstid. Detta ledde till en förskjutning av de tre heliga dagarna, som således fick börja på Skärtorsdagens morgon i stället för som ursprungligt på dess kväll. Detta tänkande präglar de anförda böckerna. Den nutida katolska kyrkan har restaurerat det traditionella bruket och ser ingången av Triduum förlagd till Skärtorsdagens kvällsmässa (c:a 18.00) och dess avslutning till Påskdagens vesper (Påskdagens afton, c:a kl 18.00). Detta blir tre dygn, då får man med alla viktiga händelser inom Triduum, de tre heliga dagarna, även uppståndelsen. Triduum blir på så sätt också en bro som håller ihop faste- och påsktiden.
De böcker GL använder sig av skrevs då den liturgiska forskningen inte hade så många år på nacken. Nu har mycket hänt, framför allt ligger Vaticanum II som en viktig hållpunkt på vägen fram till vår tid. I övrigt var det en intressant artikel. Vill man läsa mer om hur påsktiden utvecklades och hur man liturgiskt kan förtydliga kyrkoåret så finns det ett rikt utbud av liturgihistoriska böcker att tillgå, t.ex. Martimort, A. G., The Church at Prayer vol I–IV.
Vänligen Niclas Andersson, teol. kand.