Stormötet L 2000 har skänkt glädje i Herren men även stämt till eftertanke. Omkring 2 000 människor samlades några höstdagar under temat ”Jesus är Herre!”
Stormötet L 2000 har skänkt glädje i Herren men även stämt till eftertanke. Omkring 2 000 människor samlades några höstdagar under temat ”Jesus är Herre!” Bland deltagarna fanns det säkert olika bevekelsegrunder för närvaro men det kloka och läsvärda dokumentet Grund & gränser II var självklart tongivande. Det är angeläget att under kommande år stå sida vid sida i kampen för tron på evangeliet, Fil. 1:27.
Bland oss deltagare från olika bibel- och bekännelsetrogna sammanhang fanns en stark längtan efter att bekännelsen skall få vara levande. Inte bara ett upprepande av gamla trossanningar, utan en bekännelse omsatt i vardagens skiftande situationer. Bestående är fröjden över hur vi fick lag och evangelium presenterade oförfalskade och på nytt, men även över att detta skedde friskt av såväl unga som gamla. Vittnesbörd om Jesus, Frälsaren, av såväl kvinnor som män, gav erkännande åt människors olika gåvor, men först och främst åt Guds ords auktoritet. En levande bekännelse innebär också ett ställningstagande i frågor som är brännande i kristenheten i dag. Jag har sällan varit med om en tydligare manifestation av sanningen om Jesus som sann Gud och sann människa. Rent bokstavligt fick vi samfällt svara ja till den apostoliska trosbekännelsens alla moment.
Kyrkokampen får dock aldrig någonsin dölja insikten om att allt vilar i Herrens hand eller minska tilltron till kraften i Guds nåd. Många med mig har ropat till Herren: Himmelske Far, ditt krav är så stort och min kraft är så liten! Jag vill följa dig, Herre, men jag blir så trött. Jag vill utvärdera mitt liv: mitt familjeliv, mitt yrkesliv, mitt äktenskap utifrån ditt Ord och jag vill lyda dig, min Herre och Gud. Men de många föresatserna att leva vuxet och ansvarsfullt förverkligas inte alls så ofta och hängivet som jag önskar. Mitt liv, som skulle bli så präglat av utlevd kärlek mot Herren och mot min familj, blir ofta tvärtemot och jag fylls av dåligt samvete över allt jag borde gjort men inte hann eller orkade. Så tänker jag: Jag drar mig undan. Jag hoppar över gudstjänsten eller bönegruppen och vilar mig i stället. Men med hjälp av en listig hustru och vanans makt tar jag mig ändå regelbundet till gudstjänster, möten och bönegrupper – och så sker ofta undret. Samma sak skedde i Linköping. Jag har varit med om det så många gånger att jag ibland måste skratta högt åt min egen enfald och min medfödda bortvändhet från Gud.
Så kommer jag alltså in i ett sammanhang där Guds budskap presenteras. Guds ord är levande och verksamt. Jaha, säger Herren med stort tålamod, nu behöver du klassisk kristen fostran för vardagslivet, Anders. Oj oj oj, tänker jag, nu kommer det fler bud att följa. Nu skall det kämpas på barrikaderna. Jag har glömt kraften i Guds nåd. Då säger Herren: Jag såg dig redan i din mors mage (Jer. 1:5). Och den gången du döptes gjorde du inte ett dugg; andra människor bar dig fram till dopfunten och du fick genom dopet del av syndernas förlåtelse, innan du ens uttalat ett vettigt ord. Du blev klädd i En annans rättfärdighet, en rättfärdighet som Jesus köpt åt dig med sitt blod på Golgata. När du i ditt hjärta svarade ja på min kallelse, då var det den Helige Andes verk. Du gjorde klokt i att inte säga nej. Så får jag höra de välkända orden ”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet” 2 Kor. 12:9. Och så känner jag igen min Jesus, min törnekrönte herde och Herre. Han som är densamme i går och i dag och i all evighet, hur mina tankar än ändrar sig. Bördan lyfts av och jag kan se hur min skuld är borta. Evangeliets kraft är sådan att jag också blir befriad inte bara från skuld inför en helig Gud utan även från min egen egoism, lusten att frälsa mig själv med hårt kristet arbete och lusten att jämföra mig med andra. Så sker detta att jag blir mindre och Kristus större, och ett bättre fundament för ett gott kristet självförtroende finns inte. Det är kraften i Guds nåd.
Anders Månsson