Rödfnasiga tallar, lilaskimrande björkdungar, och så granar, massor av gran; risiga, frissiga, frodiga, grönskimrande, bruntonade – rödgran, vresgran, en och annan ormgran. ”Sverige är fullt av granar. Inte så vackra som tallarna och så skymmer de både solljus och himmelsutsikt”, tänkte han. ”Jag är som en gran, jag. En gran som ville vara en tall. En vresgran som anar att han bland mycket annat skymmer sikten för andra.”
Tåget slingrar snabbt vidare genom landskapen som en snabb kopparorm genom fjolårsgräset. Fastän det går så fort stillnar tanken av och går ned på ’preretreatstadiet’. ”Bara några få timmar kvar, så kan jag sjunka ned i brasrummet och bara andas ut. Låta allt rinna av. Just nu är det bara det jag längtar efter: att få slå on/offknappen i off.”
Vid det inledande kvällsteet stördes han av det lågmälda pladdret, känslan av tvång att behöva presentera sig, konversera, breda ut sig till beskådande. Han svarade enstavigt på tilltal och såg envist ned i assietten, obekväm med att han med sitt sätt lade band på de andras gemenskapsglädje. ”Jag är inte här för deras skull, utan för min”, påminde han sig. ”Jag behöver inte ställa upp. Ja, jag är här. Det räcker för mig.”
Märkligt nog så var det just de orden som retreatledaren lyfte fram vid informationen framför braskaminen. Elden knastrade, genom de stora fönstren kunde man se den omgärdade lilla trädgården. Ovanför hustaket glödde kvällshimlen i mörkt blått med svarta siluetter av tall. Han sjönk ned i fåtöljen, just som orden landade i honom.
– Ta de orden med dig i retreaten, sa prästen till deltagarna. Vänd dem till Gud. Säg: ”Jag är här. Du är här. Det räcker.” Låt det bli din bön. Gud är aldrig overksam. När du av fri vilja ställer dig in under hans räckvidd, då gör han saker med dig. Vad han vill göra, det vet bara han. Men vi kan vara helt trygga med att han inte låter oss komma in i situationer där vi inte orkar med det. Han har ansvaret. Han vet, och han bär. Du är här. Gud är här. Det räcker.
”Lätt att säga när man känner sig som att hela världen inte vill annat än vända bort ansiktet från en”, tänkte han irriterat medan förnöjda suckar hördes från de andra. Han harklade sig omotiverat högt som en slags protest mot fromlerierna.
Efter några minuters tystnad gick man in i kapellet för aftonbön. Urgamla ord gav stadga åt tankar som fortfarande irrade. Han stannade länge där, framför de tända ljusen. Aftonbönens ord hade tänt en längtan i honom, men hans invanda attityd av utanförskap intalade honom att de gällde de fromma, inte sådana som han.
Den nya dagen gick långsamt framåt. Han stördes dels av tankar på högen av räkningar där hemma på skrivbordet, och dels av känslan att inte räcka till, egentligen inte på något plan eller i någon roll. Han hade låtit det springa iväg alldeles för långt med att tillåta sig själv allt fler böcker och prylar till kameran – fastän han nog förstått att ekonomin egentligen inte skulle klara det. Och så jobbet. Han insåg att han nog hade nått sin ’inkompetensnivå’ enligt Peters princip. Han tröttnade fort på det han hade att göra och såg de andra som illvilliga karriärister. De, i sin tur, kände nog hans avoghet.
Vartefter dagen gick tyckte han sig alltmer känna de andras blickar, fastän en av poängerna med retreat just är att lämna de andra i fred. Framåt eftermiddagen var det nära att han satt sig på tåget hem igen. ”Jag duger inte till någonting”, tänkte han. ”Inte ens att åka på retreat.”
De jobbiga tankarna tog mycket av hans energi. Efter en promenad i skogen lade han sig bara på sängen och somnade. Han vaknade med ännu fler tankar som bara cirklade runt utan att komma fram till något. Detta med tystnaden kvävde honom – eller rättare sagt: Han fick inte stopp på alla tankar som hotade att kväva honom.
Framåt kvällen gick han till listan som var framlagd för bokning av samtalstider. Alla tiderna för den här dagen var kryssade, men i morgon kväll fanns det plats kvar. Han ritade ett kraftigt kryss för den första av dem. Han ville ändå tala om för de ansvariga att detta inte funkade. Men så kom orden från den första kvällen tillbaka inom honom: ”Jag är här. Du är här, Gud. Det räcker.”
Inte var det väl så. Inte nu, när han ju kände hur tankarna åt upp honom. Tänk om det bara hade varit så enkelt! Att bara lägga hela jobbighetens trassel där, i Guds händer? ”Nej, det funkar inte för mig, men nog hade det varit en lättnad om man hade kunnat tänka honom som så konkret”, tänkte han.
Aftonbönen varvade ned tankarna: I dina händer, Herre Gud, befaller jag nu min ande. Du förlossar mig, Herre, du trofaste Gud. Samma grundtrygghet. ”Herre, låt den tryggheten bli min”, märkte han plötsligt att han bad. Natten blev jobbig. Det blev inte många timmars sömn, men desto fler vakentimmar. En obekväm sanning blev nästan övertydlig: Livet höll på att förstöras av hans egoism. Hur skulle han komma ur detta? Det var ju inte bara hans liv som var på väg att förstöras! Ekot från den gångna aftonbönen steg upp: I dina händer, Herre Gud … Jag är här. Du är här. Det räcker. Om det ändå kunde räcka.
Under morgonmässan tvekade han om han verkligen skulle gå fram till nattvarden. Han hade nog inte den rätta känslan. Han sneglade mot de andra som engagerat sjöng med i sångerna. Alla är ju så fromma, tänkte han. Han satt här som katten bland hermelinerna. Nu lästes instiftelseorden där framme. Några ord rullade ner mot honom, förvånansvärt klara:
– Likaså tog han kalken, tackade, gav åt lärjungarna och sa: Drick av den alla, denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse …
Han ryckte till där han satt på sin plats, lyfte blicken, och för några korta ögonblick sköt ett stråk av solljus från det nedre fönstret rakt igenom rummet mot det gröna glaskorset och den lyfta kalken – dessa skimrade och gav reflektioner över allt och alla som av nytt liv. Eller var det något som tog plats där längst inne i honom? Responsen var i alla fall omedelbar: ”Ja, jag är här. Och Du är verkligen här, Gud! Det räcker … Det är i själva verket det enda som gäller och håller”, tänkte han och gick fram med det första duklaget.
Vid samtalet som han hade begärt berättade han det hela. Om hur det hade känts dagen innan, om alla jobbiga tankar och om vändningen i morgonens mässa. Nu kändes allt så bra!
Prästen var inte så där överraskad och glad som han nästan hade förväntat sig. Snarare lite barsk.
– Visst är det fantastiskt och härligt när Gud gör sig så tydlig! Det är där vi lever, i gränslandet mellan hans helighet och våra misslyckanden. Förlåtelsen är det som håller oss vid liv. Jag tror att Gud ändå ville visa dig något med de där jobbiga tankarna, fortsatte han. Fundera över om de har någon verklighetsanknytning? Jag menar, att bara skjuta undan det jobbiga och hålla fast vid positiva tankar är kanske inte helt okej, hur gott det än känns nu. Jo, håll fast vid att du för Jesu skull är förlåten, att allt är borta, hur illa du än gjort, i hans blod och död. Men ta tag i de andra tankarna också och vänd dem till att fundera över vad du ska göra med det som de dragit upp till ytan. Behåll inriktningen: Jag är här. Gud är här. Be honom om hjälp att ta tag i det du ska ta tag i – hans gode Ande är en god hjälp i det. Och ekonomin – om du ska börja lita på att Gud har också det i sin hand kanske du ska börja med att göra som han ber dig om? Malaki 3:10 kan du ju testa … Och ta som en arbetsuppgift att slipa på din personlighet. ”Herre, gör mig av nåd till en god människa” – den bönen behöver vi alla be, alldeles oavsett hur mycket av ’frälsande tro’ vi har. Gud välsigne dig.
Det var en välsignelse att han hade haft vett att betala den där hundralappen extra för att få sitta i första klass. Han njöt av lugnet och tystnaden. Böckerna han hade tagit med för att läsa låg ouppackade och olästa i rullväskan. Utanför fönstret passerade hela Sverige: ensamma gårdar i skogen, slättbygd med stora bruksenheter och sju kyrkor inom synhåll – och så skogen. Rödgran och någon enstaka vres. Och tall. Rödfnasiga och knotiga sträckte de sig upp mot den blå himlen som för att dra ned välsignelse över land och bygd …
Ja. Jag är här. Du är här, Herre.
Anders Göth, Malmö