Det finns alltid något att förargas över. Just nu retar jag mig på Rousseau – ”jämlikhetens fader”, åtminstone en av dem. I boken Sancho Panzas väderkvarnar visar Tage Lindbom övertygande nog, att när inte Guds ord och bud får vara högsta norm för såväl kung som pöbel, eftersom människan satt sig själv på tronen, blir jämlikhetskravet ofrånkomligen absolut. Människor är farliga, särskilt i överläge. Därför får ingen vara förmer än någon annan; vår trygghet kräver jämlikhet. När väl jämlikhetsdoktrinen etablerats som överordnad norm, ser förtrytelsen och avundsjukan till att den vidmakthålls för att till slut lägga allt under sig. Det räcker inte med sådan galenskap som kvinnliga präster. Jämlikheten kräver nu också att t.ex. homosexuellt partnerskap accepteras av alla…
Tänk, om Linköpingsandan fick spridas i vårt folk, så att fler och fler människor – kanske också en och annan biskop – upptäckte vilken glädje och befrielse det ligger i att tro och veta att det är Jesus som är Herre! Men ett sådant uppvaknande förutsätter kanske lite djärvare vardagskristendom. Som folkrörelse gynnades otvivelaktigt den lågkyrkliga väckelsen av individualismen, som fick vind i seglen med ropet ”frihet, jämlikhet, broderskap!” Men har väckelsens folk försvarat friheten? Eller har den offrats under nivelleringens ångvält, som med gudlösa politiker vid spakarna i decennier fått mangla allting till jämlikhet? Man skulle nästan vilja ropa ”Upp till kamp!” – Fast det är kanske inte tillräckligt ”positivt”…
Bättre vore förvisso att så här vid årets början påminna om den store reformatorns ord: ”Vår egen kraft ej hjälpa kan, vi vore snart förströdda. Men med oss står den starke man, vi stå, av honom stödda. Frågar du vad namn han bär? Jesus Krist det är. Han är den Herren Gud, som, klädd i segerskrud, sin tron för evigt grundat.”
Sam-Arne Nilsson