Vid Lutherska Kyrkans i Eritrea årsmöte i Quazén 9–11 februari 2001, omvaldes qeshi Simon Gebre Kristos till kyrkans president för en ny tvåårsperiod. Per-Martin Hjort, som deltog i årsmötet som MBV:s representant, har ställt några frågor till pastor Simon, som f.ö. besökte Sverige och Danmark sommaren 1994.
Vid Lutherska Kyrkans i Eritrea årsmöte i Quazén 9–11 februari 2001, omvaldes qeshi Simon Gebre Kristos till kyrkans president för en ny tvåårsperiod. Per-Martin Hjort, som deltog i årsmötet som MBV:s representant, har ställt några frågor till pastor Simon, som f.ö. besökte Sverige och Danmark sommaren 1994.
Hur är läget i Asmara och Eritrea nu efter det senaste kriget? Vi är tacksamma till Herren Gud att vi åter fått fred. Tack för att ni följt oss i era förböner! Nu verkar allt i vårt land återgå till det normala, och vi väntar på att de unga som sänts till fronten snart ska kunna återvända hem till sina familjer. Man kan utan vidare påstå att folks attityder har förändrats p g a kriget. Det har bl a lett till att många människor i Eritrea kommit närmare Gud – och detta märks, glädjande nog, även i Lutherska Kyrkan.
Hur märks det? På flera sätt. Ta t.ex. det senaste årsmötet i Quazén. Det kunde äga rum i en anda av ovanligt god sammanhållning och stor enighet, där delegaterna framför allt tänkte på kyrkans bästa. Jag tror att vi alla upptäckt att det i längden bara är Guds Ord som håller; att det ger ledning och tröst under livets skiftande förhållanden.
Vilket var det viktigaste beslutet under årsmötet? Utan tvekan att årmötet för andra året i rad enhälligt godtog det förslag till gemensam konstitution som utarbetats tillsammans med den Evangeliska Kyrkan i Eritrea, och som så att säga bildar det teologiska grundlaget för ett eventuellt samgående mellan våra båda systerkyrkor till en kyrka som då skulle heta Evangelisk Lutherska Kyrkan i Eritrea.
Vi vet att vi i de båda kyrkorna står på samma grund, men vägen till ett samgående är ändå ganska lång och besvärlig, och vi är på båda håll medvetna om att det är fråga om en process som varken bör eller kan forceras. Kanske kommer vi trots allt till slut fram till att vi ska fortsätta på det sätt som vi har det nu, nämligen att som två självständiga kyrkor ha ett gott och konstruktivt samarbete. Vi får lägga även denna fråga i Guds hand.
Hur ser du annars på LCEr som ett redskap i Guds rike? Vi är ju en liten kyrka med bara omkring 1 000 medlemmar. Å andra sidan är vi en ganska erfaren kyrka med många mogna medlemmar, särskilt här i Asmara där jag är församlingspräst. Det viktigaste är ju att vi har Guds Ord – och att vi använder oss av det. Men vi skulle behöva bli bättre på att försöka nå ut med evangeliet, framför allt till orter och områden utanför Asmara. Det finns en stor möjlighet att involvera våra ungdomar i detta arbete, i synnerhet nu när de kommer tillbaka från fronten. Så har vi ett fortsatt stort behov av fler unga evangelister och pastorer.
Vilken är MBV:s främsta uppgift då det gäller att stödja LCEr? Er viktigaste uppgift är att oavbrutet be för oss. Det är också väldigt nyttigt med personliga kontakter. Vi önskar därför att ett bredare och tätare utbyte mellan våra båda sammanhang kunde komma i gång. Detta gäller också, ja kanske framförallt, våra ungdomar. Vi är givetvis också mycket tacksamma och glada för det ekonomiska stöd som ni ger oss år efter år. En dag hoppas vi ju att vi ska kunna klara oss utan det. Så tror och hoppas vi fortfarande att Gud kommer att kalla, utrusta och sända oss ett par lämpliga missonärer från Sverige eller Danmark, en kvalificerad musiklärare och en god teolog som båda kan passa in i vår kyrka.
Vad var det som gjorde störst intryck på dig då du besökte Sverige och Danmark 1994? Det var mycket som imponerade, men störst intryck gjorde nog missionsvännernas kärlek till och engagemang för något som de egentligen aldrig sett med egna ögon eller upplevt själva. Omsorgen om och kärleken till Guds rike i ett land långt, långt borta från deras eget, och hur detta tog sig uttryck rent praktiskt i att man gav pengar t.ex. till arbetet i mitt land, kommer jag aldrig att glömma. Måtte Herren Gud rikligen välsigna dessa människor!
Nu har du varit president, dvs. ordförande, i kyrkan under två år. Och blivit omvald till ytterligare en tvåårsperiod. Vem är du egentligen? Jag föddes 1952 i en by utanför Asmara som heter Adi Shemagele, där mina föräldrar och farföräldrar var jordbrukare. 1971 började jag på Lutherska Kyrkans tvååriga lärarutbildning i Asmara, och undervisades bl.a. av qeshi Karl-Gustav Ohlsson samt Josef och Philippa Oredsson. Efter några år som lärare i Eritrea, kallades jag av kyrkan och sändes till att gå på det Teologiska Seminariet i Asella, Etiopien. Detta var 1979–1981 . Då mötte jag på nytt Josef Oredsson, som under denna tid undervisade där. Han har betytt oerhört mycket för mig. När jag återvänt till Eritrea, arbetade jag först som evangelist, men prästvigdes sedan 1983 . Dessförinnan hade jag 1982 gift mig med Almaz (dotter till qeshi Temesgen), och vi har idag sex barn i åldrarna 16 år till åtta månader. Vi bor sedan en tid tillbaka på kyrkans tomt i Asmara, och känner – hela familjen – att Gud har gett oss en viktig uppgift här.
Slutligen, har du något du särskilt skulle vilja framhålla för läsarna av Till Liv? Ja, då skulle jag vilja påminna om min favoritvers i Bibeln, nämligen Psaltaren 23:1: ”Herren är min herde, mig skall inget fattas.” Detta är det viktigaste – för mig och för alla andra: så länge Herren får lov att vara vår herde, kommer vi att ha allt vad vi behöver – på alla plan.
Per-Martin Hjort
MBV:s missionssekreterare