Sanningen är kärleksfull och nådig
I ett samhälle som blir allt mer främmande för Guds ord får den kristne allt svårare att hävda Sanningen. Människor påstås visserligen ha insett tomheten och risken med ett liv utan normer, men sätts denna nya insikt på prov, visar det sig att normerna fortfarande är individuella. Ingen medges rätt att annat än för sig själv hävda att vissa värderingar är rätt eller fel.
Eftersom den i synd fallna människans gränser för rätt och fel kommer i konflikt med Guds ords gränser, kan hon t.o.m. uppfatta Ordet som kränkande och kärlekslöst. Den gudlöse har ju gjort sig själv till norm.
I dag är det framför allt Guds ords etiska regler, dvs. regler för mänskliga relationer, som uppfattas som kärlekslöst dömande. Och det kan vara riktigt svårt att som kristen stå upp för, eller själv förstå, Guds ordning för människolivet, när man så ofta får höra motsatsen hyllas. Men Herrens lag är inte någon boja utan en välsignelsens ram för människans förhållande till sig själv och sina medmänniskor. Den är inte någon snara om halsen utan en säkerhetslina om livet, Ps. 19:8–12.
Som kristen måste jag låta Guds ord gälla med absolut auktoritet. Hur bör jag då tala om att det är fel när människor i kärlekens, frihetens och jämställdhetens namn lever i samboskap, i homosexuella relationer, gör abort, viger kvinnor till präster, låter bli att uppfostra sina barn etc.? – Vi får lära av Jesu exempel. Genom synden bröt människan sig ut ur den välsignelsens ram som fanns kring gemenskapen mellan Gud och henne. Ramen, Guds lag, finns kvar men den kan inte återupprätta gemenskapen. I stället blev Gud själv, i Kristus, människa, gick in under lagen, in i våra livsförhållanden och återupprättade genom en ställföreträdande död mänsklighetens gemenskap med Gud. Under sitt liv på jorden deltog Jesus aldrig i synd. Men ingen syndare var för oren för att få vara hans vän. Matt. 9:9–13.
Vi får frimodigt och kärleksfullt tala om för människor vad Guds ord säger. Men det kan vi inte göra, så länge vi står långt ifrån och talar om dem i stället för med dem. Bara i vänskap och ärlig medvetenhet om att vi delar samma villkor som vår medmänniska kan vi få låna hennes öra. Delar vi även med glädje det pris hon får betala för att bryta med den synd vi fördömer, t.ex. genom att bidra till ekonomisk trygghet för den unga kvinna som annars inte vågar föda sitt barn, kan vi med större trovärdighet vittna om honom som i vårt ställe i fullkomlig kärlek fullt ut betalat syndens skuld, 1 Joh. 3:13–24.
Olof Göransson