Mycket talar för att Efesierbrevet var en rundskrivelse ämnad för flera församlingar. Det är mera allmänt hållet än andra brev av Paulus och har ingen riktigt tydlig bakgrund och orsak, såsom t.ex. Galaterbrevet. Kap. 1–3 beskriver i en mediterande, tillbedjande ton vad vi har i Kristus – frälsningen, det eviga livets gåva. I den andra hälften (kap. 4–6) ger Paulus förmaningar (uppmuntran) till att bli vad vi genom Kristus redan är inför Gud (4:20–25, 5:1, 5:8).
Undervisande del (kap. 1–3) – Rikedomen i Kristus. I Kristus har vi allt, ”all den himmelska världens andliga välsignelse”! (1:3). Det gäller också icke-judar; skiljemuren är nedbruten genom Kristus Jesus. Förr var vi genom våra synder döda – nu är vi levande (1:20–2:10), förr långt från Gud – nu nära (2:11–22), förr främlingar – nu medarvingar (3:1–13). I Kristus är vi alla en del av Guds familj, stenar i samma heliga tempel.
Förmanande del (kap. 4–6) – Vandringen i Kristus. Det nya livet tar form i våra relationer. Såsom ljus i Herren vill vi leva som ljusets barn. Vi har kallelsen att avkläda oss den gamla människan och ikläda oss den nya, att förnyas genom Anden till ett nytt liv i:
- församlingen – bevara Andens enhet genom fridens band. (4:1–16)
- världen – pröva vad som är Herren kärt, ta väl vara på varje lägligt tillfälle. (4:17–5:20)
- hemmet och arbetet – underordna oss varandra, betjäna. (5:21–6:9).
Paulus avslutar med att påminna om att det nya livet inte lever av sig självt – det är en kamp, där djävulen ytterst är vår sluga fiende. Men kraft finns att få – i Herren! Rusta er därför med ”hela Guds vapenrustning” (6:10f)!
Att inspireras av: Apostelns förböner (1:15–19, 3:14–21).