Predikarens bok betraktar livet och frågar: Är det någon mening med att leva? Allt vi kan vinna på jorden – ofta genom möda och slit – vad är det egentligen värt? Allt är ju förgängligt och flyktigt. Det förgås. Uttrycket ”Förgänglighet och åter förgänglighet” återkommer nästan 40 gånger i boken.
Predikarens bok betraktar livet och frågar: Är det någon mening med att leva? Allt vi kan vinna på jorden – ofta genom möda och slit – vad är det egentligen värt? Allt är ju förgängligt och flyktigt. Det förgås. Uttrycket ”Förgänglighet och åter förgänglighet” återkommer nästan 40 gånger i boken.
Livet i backspegeln
Vem författaren är nämns inte uttryckligen i boken men troligen är predikaren kung Salomo. Tydligt är i varje fall att författaren prövat på det mesta av vad livet då – och nu! – kan bjuda på. I predikaren möter vi en gammal man, som blickar tillbaka på livet. Han beskriver hur han sökt meningen i olika ting under livets gång, och gång efter gång uttrycker han de slutsatser han nu drar på sin ålders höst.
Ett jagande efter vind
Predikaren har verkligen sökt meningen i det mesta: i sin status som kung, i rikedom, i allt man kan skaffa och göra för pengar, i att lägga all kraft på hus och trädgård, i att ägna sig åt kvinnor, mat och vin. Slutsatsen är: Allt är förgängligt och ett jagande efter vind! Inte heller förvärvandet av kunskap och vishet ger mening – tvärtom! Ingenting av detta ger själen mättnad (6:7). Lägg märke till hur mycket i meningssökandet som kretsar kring predikaren själv (räkna exempelvis alla ”jag” och ”mig” i kap. 2). Vi finner inte livets mening, så länge vi är upptagna med oss själva!
Meningen
Vad är det då som gör livet värt att leva, som sätter in det i dess rätta sammanhang? Jo, svaret antyds och ges lite här och var i boken (3:13–14, 3:17, 5:17–18, 7:14–15, 7:19, 8:12– 13, 8:15, 11:9, 12:1): Människan måste relatera sitt liv till Gud: tänka på sin Skapare (12:1) och leva efter hans bud. Eller som det uttrycks Ps. 62: ”Endast i Gud har du din ro, min själ!” I Predikarens sista vers dras slutsatsen: ”Frukta Gud och håll hans bud, det hör alla människor till. Ty Gud skall föra alla gärningar fram i domen, med allt som är fördolt vare sig det är gott eller ont.” (12:13–14.)
Den som fruktar och älskar Gud får och kan – med ett evighetsperspektiv – ur hans hand ta emot det som livet har att bjuda på, glädja sig över det och förvalta det med ansvar inför honom.
Ett liv i gudsfruktan ger inte svar på alla frågor, men det ger oss ro att vila i det som är, att det är i Guds händer. Vi ser inte alla sammanhang, men vi vet att Gud gör det (3:13f, 3:17, 5:17–18, 7:14–15, 8:15).
Angelägen slutsats
I vår tid har samhället och de flesta människor vänt Gud och hans Ord ryggen. Alltsedan 1700-talet, då hon i upplysningens spår började lämna tron på en levande och personlig Gud, har ”den moderna människan” likt predikaren sökt och sökt överallt. Men inte i något har hon funnit meningen med livet.
Människor lever som om meningen skulle finnas i vad man kan köpa eller göra för pengar – men allt sådant betyder något, bara så länge man inte har det. När man fått det, finner man: det gav inte livet mening! Sökandet utan Gud har misslyckats – i dag, liksom på predikarens tid. Tristess, tomhet, likgiltighet och ångest härskar nu i djupet av många människors inre. Människan utan Gud mår inte bra!
Predikarens uppmaning är synnerligen angelägen: ”Tänk på din skapare, frukta Gud och håll hans bud, det hör alla människor till!”
Fredrik Carlsson