Alla tiders bönbok – en introduktion till Psaltaren
Enligt bibelläsningsplanen är nu de fem Moseböckerna färdiglästa. Innan vi följer Israels historia vidare, bryter vi av med att läsa en del av Psaltaren. Psaltaren delas i våra biblar in i fem ”böcker”. Den indelningen gjordes ett par hundra år f. Kr. och har sin grund i att man ville läsa Psaltaren i fem omgångar under olika perioder i gudstjänsterna. Bibelläsningsplanen tar oss nu igenom den första boken, psalmerna 1–41, innan den fortsätter med Josua bok.
Psaltarens innehåll är mycket rikt och mångskiftande och ger uttryck för nästan alla tankar och stämningslägen som kan finnas hos en människa. Jubel och fröjd, som lyfts fram inför Herrens ansikte. Men också mycket av klagan, oro, djup förtvivlan och syndanöd. Detta, och allt där emellan, får vi gå med till Gud i bön! Men Psaltaren hjälper oss inte bara att sätta ord på det som kan finnas i våra egna hjärtan – den låter oss också se in i Guds hjärta. Han är den som svarar på våra rop, räddaren i all slags nöd.
Flera psalmer kallas ”messianska”. Det är psalmer som enligt Nya testamentet och kyrkans stora lärare handlar om och syftar fram mot Messias, Jesus Kristus. Flera exempel hittar vi redan i den första delen, se Ps. 2, 8, 16, 22, 24 och 40.
När du läser Psaltaren: låt psalmernas ord bli dina ord – din bön och tillbedjan – inför den levande Gudens ansikte! För en längre introduktion till Psaltaren – se Lars-Åke Nilssons artikel i Till Liv 2/97.
Kristus är allt skapat och försonat – en introduktion till Kolosserbrevet
Kolosse var en liten stad nära Efesus (i nuvarande sydvästra Turkiet). Troligen hade Paulus varken grundat eller besökt församlingen där. Men sedan dess grundare Epafras besökt Paulus (i Rom under hans första fångenskap där i början 60-talet) får denne anledning att skriva brevet till Kolosse. Han tar fasta på de goda underrättelser han fått och uppmuntrar församlingen, men han bemöter också de villoläror som fanns i omlopp. Kristendomen blandades med inslag av judendom (att de kristna skulle hålla Mose lag – omskära sig, avhålla sig från en del mat och dryck, fira de judiska högtiderna m.m.) och en begynnande gnosticism (bl.a. att materien och därmed kroppen var något ont, som skulle kuvas med asketiska övningar, varigenom det skulle gå lättare att komma i kontakt med den andliga och gudomliga tillvaron – en förbindelse som förmedlades genom änglar, syner och uppenbarelser). Detta ledde till att Kristus och hans verk kom i skymundan.
Utifrån den här bakgrunden kan vi märka en tredelning av brevet:
En undervisande del (kap. 1), om vem Kristus är, om hans verk och dess betydelse. Det som kommit i bakgrunden i Kolosse lyfter Paulus åter fram.
En polemisk del (kap. 2), där Paulus bemöter villolärorna. De bedrar. Håll fast vid att det är genom Kristus, och endast genom honom, som vi fullt ut får möta Gud – i honom bor gudomens hela fullhet (v. 9).
En förmanande del (kap. 3 och 4), där Paulus visar vad kristet liv är: att dö bort ifrån sig själv och leva för sin nästa. Ett nej till det gamla livet och ett ja till det nya. Genom dopet har vi förenats med Kristus – det skall nu lysa igenom i livet.
Att meditera över: Allt vi har i Kristus (se t.ex. alla ”allt” i v. 1:15– 20). Vilka ”gamla kläder” har du kvar som Herren inte vill se dig klädd i (3:5)? Vilka kläder vill Herren i stället se dig i (3:12ff)?
När Herren kommer igen – en introduktion till Tessalonikerbreven
Båda Tessalonikerbreven är skrivna under Paulus andra missionsresa, år 50, från Korint. Därmed är de bland de böcker i NT som först tecknades ned, kanske de allra första.
Paulus och Silas kom till Tessalonika under andra missionsresan, sedan de släppts fria från fängelset i Filippi. Redan efter två–tre veckor i staden kunde de grunda en församling där, men snart blev de tvungna att lämna Tessalonika p.g.a. oroligheter och upplopp. Några månader senare befinner Paulus sig i Korint, och där får han en rapport om läget i Korint genom sin medarbetare Timoteus, som han tidigare hade sänt dit. Timoteus kom med glädjebesked – församlingen i Tessalonika stod fast i tron trots besvärliga förföljelser. Som en respons på rapporten skriver Paulus det första brevet, där han uttrycker sin glädje över vad han fått höra, tar upp ett par synder som församlingen särskilt behöver uppmärksamma (otukt och girighet) och ger undervisning i frågor kring Jesu återkomst.
Andra Tessalonikerbrevet skrevs troligen bara några månader efter det första. Nya rapporter från församlingen tycks ha gett anledning till viss oro. Nu har aposteln orsak att förtydliga sin undervisning om Herrens återkomst och uppmuntra till fortsatt uthållighet i tron under lidanden och svårigheter. Han talar om ”Laglöshetens människa”, som skall uppträda i den yttersta tiden. Det är samma person som i Johannesbreven kallas ”Antikrist”. Han skall bedra människor men till sist besegras, då Herren Jesus kommer igen. Svåra tider väntar – låt er inte överraskas!
De båda breven är inte lika undervisande som Paulus senare brev men mycket själavårdande. Huvudämnet i båda breven är Herrens återkomst och den yttersta tiden. Breven är en påminnelse till oss om den tröst, framåtanda och motståndskraft som följer av att hoppet om Jesu återkomst hålls levande.
Herdabrev i kampen för en sund tro – en introduktion till brevet till Timoteus och Titusbreven
De två Timoteusbreven och brevet till Titus brukar kallas för pastoralbrev, eftersom de är skrivna till ”pastorer”, församlingsledare. Breven är de sista vi har av Paulus hand. De är skrivna efter hans första fångenskap i Rom. Troligen blev Paulus fri så att han kunde resa till Spanien och även göra en ”fjärde missionsresa” österut, till bl.a. Kreta, Korint och mindre Asien. Första Timoteusbrevet och brevet till Titus skrevs förmodligen då Paulus var på resande fot, medan Andra Timoteusbrevet kom till när han åter satt fängslad, strax före hans martyrdöd i Rom i mitten av 60-talet.
Trots att breven är adresserade till personer, är de inte privata på samma sätt som Paulus brev till Filemon. Paulus skrev till församlingsledarna Timoteus och Titus i kraft av sitt ämbete som apostel, och breven var inte ämnade att bara läsas av dem utan också av de församlingar de vistades i (Timoteus var i Efesus, där han enligt fornkyrklig tradition blev den förste biskopen, och Titus befann sig på Kreta).
Det är tydligt att villoläror åter hotar församlingarna. För att vägleda sina medarbetare i kampen mot dessa skriver Paulus pastoralbreven.
Mottot i breven kan sägas vara att församlingarnas andliga hälsa kräver sund lära, sunda herdar och sund ordning och organisation. Ordet ”sund” används ofta just i pastoralbreven. De är rannsakande och nyttiga att läsa, inte bara för församlingsledare, utan också för varje kristen med längtan efter en frisk och sund tro och församlingsgemenskap!
Bevisa din broder kärlek! – en introduktion till brevet till Filemon
Paulus brev till Filemon är det enda privatbrevet vi har i NT. Det riktar sig till en rik och ansedd kristen i Kolosse vid namn Filemon. Hans tidigare slav Onesimus, som hade rymt från honom, hade kommit till Rom och där blivit kristen under inflytande av Paulus. Nu skickar Paulus Onesimus, som han betraktar som sitt andliga barn, tillbaka till Filemon och önskar att han skall bli mottagen med kärlek. Onesimus kommer ju nu som något mer än en slav – han är numera framför allt Filemons andlige broder! (v.16). Och trossyskon skall vi bevisa mycken kärlek!
När du läser detta korta brev, tänk då på, att så som Paulus rekommenderar Onesimus inför Filemon, så anbefaller Jesus oss inför vår himmelske Fader – vi som, liksom Onesimus, har vänt vår Herre ryggen! ”Envar av oss är en Kristi Onesimus”, skrev Luther.
Fredrik Carlsson