Ta det lugnt!
I ett blad till sina församlingsbor skriver prästen Mats Giselsson om stress och utbrändhet. Han påminner om det tredje budet: ”Vilans gåva är ett gudomligt bud och lika viktigt som buden ’Du skall inte dräpa’ eller ’Du skall inte stjäla’. Den som tar på sig en arbetsbörda och ett sätt att leva som hindrar vilan föraktar Guds bud och bryter då mot alla de andra buden. Den som lägger på någon medmänniska en sådan arbetsbörda – även om det skulle vara i gudsrikets tjänst – gör sig skyldig till brott mot ett av Guds bud, och därmed mot alla Guds bud.” Stress kan förstöra i en familj: ”Vi förstör vårt familjeliv genom att vi flyr in i aktiviteter. Överstimulering förstör familjens enhet och gemenskap. Många familjer har sällan någon stund tillsammans då de gör något gemensamt.” Några tänkvärda testfrågor, avslöjar om vi har för mycket att göra: ”Är det svårt att göra något tillsammans med släktingar eller vänner under en lång tid framöver? Är ’skynda dig’ en vanlig fras? Försöker du göra två eller flera saker samtidigt t.ex. laga mat, arbeta med datorn och samtidigt hjälpa något av barnen med hemläxan?”
Owe Wikström om förrädiskt felgrepp
Teologiprofessorn Owe Wikström intervjuas i Svenska Dagbladet (18/9) med anledning av sin senaste bok Långsamhetens lov. Om kärnan och det radikala i kristen tro säger han: ”Som Hjalmar Söderberg säger så finns det väldigt många människor som gärna vill snickra till sig en egen Gud som passar dem själva. Men det måste ställas mot vissa fundamentala påståenden inom kristendomen, talet om inkarnationen, om uppståndelsen och livet efter detta. Jag tror själv att det är ett förrädiskt felgrepp att släppa kristendomens stötestenar, det leder till faddhet. Då hamnar man i rollen av en kurator med vissa religiösa inslag, sådant blir både dålig psykologi och teologi.”
Kampen för tron
I Oas-bladet (2001:3) fick den finlandssvenske prästen Johan Candelin svara på några frågor, bl.a. angående vad han tror om kommande svårigheter för de kristna i Sverige. Här följer hans svar:
”Jag utfärdar andlig stormvarning för biblisk kristendom i Sverige. Den stora kampen gäller inte kvinnliga präster eller inställningen till homosexuella relationer. Den stora attacken är den kommande attacken mot korset! Kampen i framtiden gäller frågan om Jesus är den enda och unika frälsaren och om det finns en dubbel, evig utgång beroende på vår relation till Jesus. Hela den andliga striden i Europa i dag handlar faktiskt just om var vi skall placera de två bokstäverna e och n.
Är Jesus en frälsare? (då möter vi inte motstånd och svårigheter utan kan lugnt fortsätta.– – –.) Eller om han är Frälsaren (då kommer det att vina om öronen.) I denna kamp kommer kristna från alla kyrkor och samfund att finna varandra. Det blir en sorts ’gulagekumenik’. Från Sovjetunionen minns jag en pastor som sade: ’I fångläger fanns inga olika samfund, där fanns bara Kristna som led för Jesu namns skull.’ Jag menar inte att samfunden upphör men att de ’finner varandra’ i kampen. Många ledare kommer däremot att ge efter och förneka att Jesus är enda vägen och att det finns en evig förtappelse. Här kan man skilja de sanna herdarna från de herdar som flyr ’när pesten kommer’.”
Candelin, som har god överblick över situationen för de troende runt om i världen, får sedan frågan om sådana attacker mot kristen tro brukar komma plötsligt. Han svarar: ”Utifrån vad jag ser av väckelse och förföljelse i världen i dag verkar det som om alla attacker mot biblisk kristendom skulle ske i en trestegsprocess: desinformation – diskriminering – förföljelse. Det första steget är att man använder uttryck som ’fundamentalist’, ’trångsynt’, ’motståndare mot det ena och det andra’ osv. Detta är en sorts hjärntvätt av allmänheten. Nästa steg blir att man inte kan få vissa tjänster eftersom man ju är något av detta jag just nämnde. Jag ser tydliga mönster i Sverige av denna process. Massmedia spelar ofta en avgörande roll eftersom många kyrkliga ledare i Sverige verkar tro på en fyra-enig Gud: ’Fadern-Sonen-Anden och den Heliga Allmänna Opinionen’.”
Samverkan möter debatt
I slutet av oktober har Svenska Evangeliska Alliansen officiellt startat upp sitt arbete. Alliansen vill vara ett nätverk för att stärka den evangelikala rösten i svensk kristenhet. Vad begreppet ”evangelikal” står för är inte entydigt. Stefan Gustavsson, som är en av initiativtagarna, förklarar i Budbäraren (41/2001) att de ser det som en försvenskning av den engelska termen ”evangelical”, som där står i kontrast till begreppet ”liberal”. Alliansen arbetar vidare på Lausannedeklarationens grund och vill bl.a. hävda Bibelns auktoritet, Jesu unika ställning som den ende Frälsaren samt betydelsen av personlig omvändelse och tro.
Redan innan alliansen bildats har den väckt såväl förväntan som oro. Alliansens företrädare säger sig inte vilja störa det ekumeniska arbetet i Sveriges Kristna Råd men väl stärka de evangelikala ståndpunkterna i respektive samfund och menar att det är viktigt att samarbeta över samfundsgränser för att nå detta mål.
I Nya Dagen har olika företrädare för Pingströrelsen debatterat alliansens berättigande (2/10, 9/10). Göte Olingdahl (teologie doktor) är negativ. Han tycker att man inom alliansen är alltför oense i viktiga frågor – om dop, nattvard, ämbete, yttersta tiden, den Helige Ande osv. Utan enighet i sådana frågor blir signalen som ljuder uddlös och utan verkan. För fruktbar evangelisation behöver man vara mera ense. Han önskar att pingstvänner skall förbli vid sin identitet och sin specifika uppgift i Guds stora familj. En annan uppfattning företräds av pastorn Sten- Gunnar Hedin och förre redaktören på tidningen Dagen Olof Djurfeldt. De svarar att alliansen kompletterar övrigt ekumeniskt arbete utan att hindra dem att verka som pingstvänner fullt ut i sitt samfund. I Alliansen verkar för sådant man är överens om.
Alliansen hade sin upptakt i Stockholm 26 oktober och är öppen för enskilda medlemmar men också för enskilda organisationer och samfund.
Kyrkoval med blandat resultat
Kyrka och Folk (39/01) har redogjort för resultaten av kyrkovalet i september. Man konstaterar att det innebar både framgångar och motgångar för de bekännelsetrogna grupperna i Svenska kyrkan. Framgångarna för Kristdemokraterna över hela landet leder till att antalet ledamöter i kyrkomötet som vill underlätta för ”kvinnoprästmotståndare” ökar, men de har ännu långt till majoritet. Vidare lär det nu finnas en majoritet för att ge kyrkans medlemmar möjlighet att välja vilken församling man vill tillhöra, i varje fall under vissa förutsättningar. Flertalet av de invalda säger nej till att homosexuella skall få ingå partnerskap under vigselliknande former. På det lokala planet konstateras motgångar på en del håll – så lyckades exempelvis motståndarna till att Anders Hjalmarssson anställdes som kyrkoherde i Solberga pastorat (vilket skedde trots att han säger nej till att samarbeta med kvinnliga präster) skaffa sig majoritet i kyrkoråd och samfällighet. red.