Saxat

Kyrkoherde Pekka Heikkinen deltog som ledamot i 1996 års kyrkomöte i Sigtuna. Han avslutar den första delen av sin rapport i Göteborgs Stifts-Tidning 34/96 med följande kommentar angående det olyckliga beslutet att anta den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen.
”Som vanligt skulle detta ekumeniska framsteg celebreras med bön och psalmsång, ledda av ärkebiskop Gunnar Weman. Ärkebiskopen hade redan i sitt inledningsanförande i kyrkomötet sagt, att tiden nu var inne att ta avstånd från talet om Guds vrede och annat, som hör till det juridiska tänkandet om rättfärdiggörelsen. Nu var målet eller åtminstone delmålet vunnet.
Till sist släpptes det romersk-katolska stiftets i Stockholm biskop Hubertus fram i talarstolen. Han hade åhört hela debatten om rättfärdiggörelsen, troligen både förundrad och road. Nu uttryckte han sin glädje över det fattade beslutet. Samtidigt gav han obeslöjat uttryck för den officiella romerska kyrkans syn på rättfärdiggörelsen: den är en process i människan. varvid hon blir en bättre människa och där hon själv samarbetar med Gud genom sin fria vilja och sina goda gärningar. Jag var tvungen att ge honom en ordentlig applåd för hans ärlighet.
Efteråt kom mer än en fram till mig och sade, att hade de vetat, skulle de ha röstat på Martin Wihlborgs reservation. En av biskoparna lär ha dragit en lättnadens suck och sagt: ”Det var väl, att han talade först efter det beslutet var fattat”. Den komiska epilogen endast bör styrka oss i vår evangelisklutherska bekännelse. Låt oss slå vakt om den och lära och leva efter den intill döden!”