Ett nytt kristligt nätverk håller på att växa fram. Svenska Evangeliska Alliansen (SEA), formellt bildad den 26 oktober, vill utgöra en plattform för ”klassisk kristen tro”. Man ser skiljelinjer gå rakt genom dagens samfund och önskar förena bibeltrogna, evangelikala krafter för att erbjuda ett alternativ till såväl liberal teologi som fundamentalism. Väsentligt och perifert skiljs åt och det väsentliga formuleras i ett sammandrag av Lausanne-deklarationens trosgrund: ”Tilltro till Bibelns auktoritet som Guds sanna ord; bekännelse av Jesus som den ende Frälsaren och Herren; nödvändigheten av personlig omvändelse och tro; missionsuppdragets brådskande utmaning; behovet av den helige Ande för liv och tjänst.” Ansluten till World Evangelical Fellowship med 160 miljoner evangelikaler vill alliansen regionalt och på riksnivå verka för bibeltrogen upplysning och evangelisation, men inte vara någon ”motrörelse”. Enskilda kristna, föreningar och samfund erbjuds medlemskap.
Den som är något insatt i de senaste århundradenas kyrko- och samfundshistoria undgår inte en känsla av déjà-vu. År 1846 bildades Evangeliska Alliansen i London. (Av 922 delegater var endast ett drygt dussin lutheraner.) På reformert initiativ och under valspråket ”Vi är en kropp i Kristus” ville man skapa en protestantisk enhetsfront mot såväl katolicism som likgiltighet. En talare vid namn John Angell James ville ”från historiens blad gripa … en aforism” och göra denna till alliansens motto. Satsen i fråga har tillskrivits Augustinus men är sannolikt myntad av en rektor i Augsburg på 1600-talet och lyder: ”Enhet i det väsentliga (ursprungligen necessariis, det nödvändiga), frihet i det mångtydiga, kärlek i allt.” En ”ny konkordieformel” i nio väl utmejslade punkter antogs. Den svagaste länken var väl punkt två: ”Den enskildes rätt och plikt till eget omdöme vid tolkningen av de Heliga Skrifterna.” I övrigt hade punkterna en sådan teologisk kvalitet att en man som C.O. Rosenius kunde möta rörelsen med entusiasm, när den kom till Sverige. Dessvärre brast detta nätverk p.g.a. att baptisterna inte kunde avhålla sig från att propagera för sin dopsyn.
Hur bör nu den som enligt sitt missionssällskaps stadgar vill verka ”för Kristi rikes tillväxt och bekämpande av allt slags otro och förnekelse”, och detta ”under full anslutning till den evangelisk-lutherska bekännelsen”, ställa sig till SEA? Här väljer jag att endast svara för mig själv.
• Jag välkomnar en genomtänkt apologetik och en slagkraftig presentation av kristen etik i den offentliga debatten. På dessa områden har företrädare för SEA redan tidigare visat sig vara skickliga.
• Men – den minsta gemensamma nämnaren tycks mig vara i minsta laget. Dopfrågan har t.ex. fått lämnas öppen. Men nådemedlen hör icke till ”det mångtydiga”! (Se Lilla katekesen! Pentekostala talesmän har sett sin samfundsidentitet hotad av sådan ”frihet” och protesterat – från sina utgångspunkter.)
• Bilden av bibelsynen som en avgörande skiljelinje ser jag som en förenkling av verkligheten. Bibeltrohet måste definieras. Allt tyder på att SEA kommer att använda reformert teologi som tolkningsnyckel i sin bibeltrohet. Men mellan luthersk, reformert resp. katolsk bibeltrohet kvarstår väsentliga skiljelinjer, som omöjliggör samverkan i evangelisation och gudstjänstgemenskap.
• Vad är det vårt avkristnade folk framför allt behöver om inte en kompromisslös förkunnelse av lag och evangelium – utan sammanblandning? Men just här kan den frikyrkliga kompetensen ifrågasättas. Den danska studentrörelsen KFS inbjöds en gång till samarbete med sin frikyrkliga motsvarighet men Niels Ove Vigilius avböjde då med motiveringen att sådan samverkan skulle hota ”läran om rättfärdiggörelsen av nåd allena genom tro, genom en förkunnelse och själavård, som icke förstår att rätt skilja mellan lag och evangelium”. Ett exempel på andlig klarsyn! Omdömet torde vara tillämpbart också i dagens svenska samfundsflora. Jag stiger alltså inte på SEA-tåget utan står kvar på den evangelisk-lutherska perrong från vilken ett och annat tåg avgår mot Linköping och Västkusten. Men jag sänder gärna med välgångsönskningar och säger som min far en gång sade i ett liknande sammanhang: ”Kan de med sin verksamhet vinna någon för Guds rike, så ska det sannerligen inte förtryta mig!”
Sam-Arne Nilsson