NT bjuder på fyra evangelier. Ändå har vi bara ett Evangelium – det glada budskapet om Jesus. Detta enda evangelium har vi återgivet av fyra olika författare, i fyra olika evangelier. Bibelläsningsplanen började med att lotsa oss igenom evangelium enligt Lukas. Sedan vi nu läst även Apostlagärningarna och Paulus’ 13 brev är det dags att läsa evangelium enligt Markus skildring.
Markus evangelium är det kortaste av de fyra evangelierna. Författaren har valt att främst skildra Jesu gärningar – Jesu tal och liknelser återges endast sparsamt. Stilen är folklig och konkret. Evangeliet är skrivet med berättarglädje och rapphet. Ordet ”strax” är typiskt för Markus. Skeendet skyndar hela tiden vidare. Det händer hela tiden något. Vidare skildrar han ofta livfulla detaljer, som de andra evangelisterna inte har noterat. Mer än de andra låter han oss se in i Jesu känsloliv – Jesus är vred, bedrövad, upprörd, förundrad, full av medömkan osv.
Markus skriver sitt evangelium för icke-judar. Det är sparsamt med hänvisningar till GT, och judiska förhållanden och seder förklaras.
Sannolikt är Markus evangelium det först skrivna av de fyra evangelierna, tillkommet någon gång under åren 40–60 e. Kr – alltså endast 10–30 år efter Jesu offentliga verksamhet i Palestina.
PETRUS EVANGELIUM
Vem som egentligen är författare vet vi inte med säkerhet. Men mycket tyder på att det är den Johannes Markus som vi känner från Apostlagärningarna. Han kom från Jerusalem och hans mors hus var mötesplats för församlingens ledare efter den första pingsten. Han stod nära både Petrus och Paulus, men främst Petrus. Denne talar om Markus som sin andlige son (1 Petr. 5:13). Fornkyrkan vittnar om Markus som tolk åt Petrus.
Själv var Markus inte ögonvittne till det han återberättar, utom möjligen till någon enstaka händelse (14:51). Men han hade troligen fått lyssna till berättelserna om och om igen av Petrus och kunde återge dem, som om han själv varit med. Evangeliets struktur och stil stämmer väl med det vi känner till om Petrus muntliga förkunnelse från Apostlagärningarna (jfr. särskilt med Apg. 10:38–43).
SYFTE
Markus evangelium berättar inget om Jesu liv före hans offentliga framträdande. Det inleds inte med berättelser kring hans födelse och barndom (såsom hos Matteus och Lukas). Det börjar med att berätta om Johannes döparen och hur Jesus blir döpt av honom. Sedan läser vi om Jesu gudomliga undergärningar, den ena efter den andra. De framhäver Jesus som herre över sabbaten, demoner, naturkrafter och döden. Men framför allt visar de på hans makt över synden. Som den ende har han makt att förlåta synder. Mottot finner vi i 10:45 – att Människosonen har kommit ”för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”.
Det är främst detta Markus vill berätta. Det är också därför en så stor del av hans skrift handlar om Jesu sista vecka. Den första delen av evangeliet (kap. 1–10) tar upp Jesu offentliga verksamhet i Palestina. De sista sex kapitlen (kap. 11–16) – alltså så mycket som en tredjedel – handlar om en enda vecka av Jesu liv. Den veckans händelser står i centrum och är av avgörande betydelse i det som Markus vill dela med sig av. Allt såg ut att gå förlorat för Jesus, men just när allt verkade vara slut – Jesus var död och begraven – vände allt. Gud uppväckte honom och gav honom liv.
Samma vändning och frälsning kan blir vår: ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror blir fördömd” (16:16).
Fredrik Carlsson, redaktör