Vad gör mig värdefull som människa?

Människan är värdefull, men vi vet att man i dag ändå kan ha en ytterst krass syn på människan. En viss kropp kan anses intressant om den motsvarar någon annans sexuella ideal, och det någon säger kan anses värdefullt om den som lyssnar tycker likadant.
Från kristen utgångspunkt är människans höghet odiskutabel. Den som kränker människan kränker Guds avbild. Skadan eller synden mot en människa är en synd mot Gud själv.1 När det går människan väl blir Guds änglar glada.2 Ja, Gud själv blir engagerad i en människas livsöde eftersom människan står Gud särskilt nära.

Guds avbild
Gud är ursprunget till allt liv. Gud är en god skapare, och skapelsen var från början god. Alltings ursprung är därför inte något opersonligt eller slumpartat. I en biblisk hymn står det att Gud ville det skapade.3 Bakom livet och i livet finns det alltså en personlig Gud. Livet i allmänhet och människan i synnerhet är alltså önskade. Att Gud ville visar oss både på Guds personliga sida och på att vi är till eftersom Gud önskade livet.
När Bibeln berättar om Guds avbild, tecknas en kontur av avbildens uppdrag och tjänst. Det finns något som hör till människans identitet och som är hennes ”gudstjänst”. Hon är värdefull just som människa och har också ett speciellt uppdrag som Guds avbild.
Det står mycket underbart om människan i Bibelns första kapitel: Guds avbild, manlig och kvinnlig, Guds förvaltare i skapelsen och betrodd med att vara fruktsam, alltså en Guds ”medskapare”.4 Eftersom människan alltså har ett uppdrag har hon något att utveckla, lära känna och kultivera. Allt är inte färdigt och kulturen är inte fulländad. Gud behöver människan.
Det som människan kallas till utförs i en gemenskap. Människorna ska hjälpa varandra. I skapelseberättelsen nämns den manligt-kvinnliga gemenskapen, där sexualiteten är ett led i sammanhållningen och uppdraget.5 Medskapandet är en glädje, som i sin genuina form visar på den gudomliga skaparglädjen.

Identitet och uppgift
Jag har en vän som är blind sedan många år. Tillsammans med honom har jag ibland fått upptäcka hur svårt vi människor har det med dem som inte är ”som folk är mest”. Hur ska man tilltala en blind? Vart ska man titta? Ska man hälsa på ledarhunden? När min vän får frågan om vad han gör och svarar att han inte gör någonting, då blir den frågande osäker. Ibland brukar han svara att han inte binder borstar.
Det som detta exempel kan utmana oss inför är just frågan vad en människa är. Inte bara hur vi ser ut och vad vi sysslar med. Utan om vår identitet. Detta handlar om vår självbild och vårt medvetande om oss själva. Den vi är trots allt som händer och förändras; det vi kallar vårt jag.
Jaget är i bibliska sammanhang viktigt. Ibland kan vi få för oss att de bibliska texterna inte bryr sig så mycket om vem personen är, utan mer hur han/hon kan omvändas eller fördjupas. Människan förpassas till att bli ett objekt. Men det största av buden lär oss att älska Gud, medmänniskan och oss själva. Dessa tre! Kärleken handlar alltså om en personlig relation till en unik Gud, en unik medmänniska och till ett unikt jag. Det är bara en unik person som kan älska. Något av människans storhet som älskande läser vi om i berättelsen om när Jesus och lärjungen Petrus möts efter Jesu uppståndelse. Efter allt som hänt – Petrus har tre gånger förnekat sin mästare och Jesus har lidit, dött och uppstått – så frågar Jesus om Petrus älskar honom! För Jesus är Petrus värdefull och viktig, så värdefull att Jesus frågar efter hans kärlek.
Vår identitet finner vi inte i ensamheten. Det är alltid tillsammans med andra som vi blir mer mänskliga. Vi är ju relationsvarelser och behöver varandra för vår egen skull, för andras skull och för Guds skull. Därför kan vi inte alltid skilja på den vi är och det vi gör. Identitet och uppgift hänger ihop.
Tillbaka till vännen jag skrev om: hans identitet är inte är att ”vara blind”. Inte heller att ”inte göra något”. Hans identitet är att vara människa, och din utmaning (om du träffar honom) är att finna denna hans identitet, lära känna honom och älska honom.

Värdelös och misslyckad
I Bibelns första berättelse om synden beskrivs hur människan ser sig själv när allt har blivit skadat.6 Det står att Gud vandrade i lustgården och att människan gömde sig. Här känner vi igen oss. Inte bara i skulden och det ömma samvetet utan i bristen på mod att stå själva inför Gud som den unika avbild vi är. Den skada vi bär med oss innebär bland annat att vi inte inser vilka vi är. Synden har gjort oss blinda för vår höghet som människor. Därför försöker vi ständigt att göra oss till, att ställa oss in, att hitta fasader att rada upp framför vår skadade personlighet. Vi inser det smärtsamma i att ha förlorat fotfästet och behöver därför kompensera våra brister. I bästa fall, kanske vi menar, har vi ju våra titlar och utbildningar, kroppar och verbala konster.
Det är inte alls säkert att vi inser syndens djupaste problem, nämligen att vi är ”döda” – andligt döda.7 Däremot för­står vi oss väldigt väl på innebörden av att känna oss värdelösa och misslyckade. Självförtroendet, som ju är en förutsättning för att överhuvudtaget vara människa, naggas i kanten eller förvrids mot egoism. Men du och jag får frimodigt säga till oss själva: Gud vill mig – jag är ju människa!8

Högt älskad
Den kanske mest kända versen i Bibeln börjar: Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son.9 Orden om Guds kärlek kan vi aldrig höra för ofta, eftersom det är just kärleken som vi betvivlar. Vi vet nog vad som händer oss när vi inte tror oss vara älskade. Antingen flyr vi in i våra duktigheter eller så vill vi ge upp. Men kärleken kan inte ersättas.
Guds kärlek till oss är särskilt knuten till frälsningen. Eftersom Gud älskar världen låter han sin Son födas hit, leva, lida och dö för våra synders skull. Och uppstå! Till syndens människor, som alltså är högt älskade, sänds Jesus Kristus. Guds kärlek upplevs nog starkast när vi anser oss minst värda den. Men Gud älskar utan kvalitetskontroll eller biavsikter.10 Ja, vi är lika älskade av Fadern som Sonen är älskad.11 Invid korset växer vår insikt om människovärdet.
Du är älskad och får älska Gud, din medmänniska och dig själv! Du är menad för att leva tillsammans med Jesus Kristus där skuld byts mot förlåtelse och rädsla mot gemenskap.

Carl Magnus Adrian, kyrkoherde, Öxnevalla