Med ganska kort mellanrum har jag nyligen besökt Etiopien vid två tillfällen. Det första tillfället var i samband med en privat semesterresa i oktober förra året. Tillsammans med min fru Lilli samt min syster Kerstin och hennes man Lasse besökte jag landet under fyra veckor. Det andra tillfället var en vecka i januari i år, då Nils-Göran Nilsson, Jens-Aage Nielsen och jag deltog i överläggningar mellan MBV och den Lutherska Kyrkan, LCEt.
Med ganska kort mellanrum har jag nyligen besökt Etiopien vid två tillfällen. Det första tillfället var i samband med en privat semesterresa i oktober förra året. Tillsammans med min fru Lilli samt min syster Kerstin och hennes man Lasse besökte jag landet under fyra veckor. Det andra tillfället var en vecka i januari i år, då Nils-Göran Nilsson, Jens-Aage Nielsen och jag deltog i överläggningar mellan MBV och den Lutherska Kyrkan, LCEt.
Ökande befolkning
– Så mycket folk! Det är kanske den första spontana tanke som dyker upp i ens inre när man kommer till Addis Abeba. Det är ett intryck som blir bestående även när man besöker andra städer och byar och när man kommer ut på landsbygden! Och det är ju inte så konstigt. Etiopien har en hög befolkningstillväxt. Nettoökningen lär ligga på c:a 2,5% per år. För ett tiotal år sedan uppskattades landets befolkning till runt 50 miljoner invånare. Under det decennium som gått sedan Lilli och jag lämnade vår missionstjänst i Etiopien har alltså antalet etiopier ökat med mer än tio miljoner!
En annan följd av denna snabba befolkningsökning är ju att andelen unga människor ökar. Barnen och ungdomarna blir förhållandevis fler! Vilken framtid går dessa barn och ungdomar går till mötes?
Stor kontrast mellan fattiga och rika
Etiopien har alltid varit ett land där kontrasten mellan rika och fattiga varit stor. Men mitt intryck är att klyftan nu är större än någonsin. Det gäller bl.a. vid en jämförelse med förhållandet under 80-talet, då landet styrdes av en kommunistisk regim. Även då fanns det stora differenser mellan fattiga och rika, men dessa skillnader var inte alls så iögonfallande.
Nu är det etiopiska samhället ett kapitalistiskt samhälle, i vilket fri företagsamhet uppmuntras och stimuleras. Det är helt uppenbart att en del människor lyckas utnyttja möjligheterna och snabbt bli mycket rika. De talrika nya bilarna och de många nyuppförda husen vittnar om detta. Denna rikedom står i bjärt kontrast till den fattigdom och den nöd som också syns och gör sig gällande i samhället!
Stor materiell nöd
I Addis Abeba har uteliggarna blivit många fler och, vad värre är, de har blivit ett accepterat inslag i samhällsbilden. De närmaste grannarna vid missionsstationen i Addis Abeba är fyra uteliggare, som byggt sina skjul intill muren ut mot gatan. Tittar man lite närmare på dessa ”bostäder” förstår man att det funnits där i flera år och att de på sätt och vis är permanenta. Jag blev upplyst om att en av dessa grannar är f.d. soldat i etiopiska armén. När den etiopiska hären kollapsade 1991 flyttade han in till Addis Abeba, utan något jobb och utan att ha någonstans att ta vägen. Så småningom hamnade han alltså här. Han försörjer sig kanske på ströjobb om dagarna, och om nätterna är han uteliggare, stationens närmsta granne! Finns det något hopp för en sådan person? Mänskligt sett verkar det inte så. Men för Gud är ingenting omöjligt!
AIDS har fått ett ansikte
När Lilli och jag åkte ut till Etiopien som missionärer 1985, var AIDS ett nytt begrepp, även för oss svenskar. Ganska tidigt befarade man att sjukdomen skulle få en snabb spridning och att följderna i u-länderna skulle bli katastrofala. Nu, 10–15 år senare, är katastrofen ett faktum i Etiopien. Sjukdomen skördar enormt många offer. Ofta är det yngre människor och människor i medelåldern som drabbas. En konsekvens av detta är att många barn blir föräldralösa. Av en god vän, som vi vet sitter inne med tillförlitlig information, fick vi veta att antalet föräldralösa barn i Etiopien till följd av AIDS uppgår till omkring 600 000! En uppgift som jag stött på senare nämner siffran en miljon!
Denna katastrof sätter självfallet sin prägel på samhället; AIDS har fått ett ansikte! Till det positiva hör att man erkänner sjukdomens existens och varnar för den genom kampanjer och affischer.
Religiositeten är påfallande
Kanske är det dessa skrämmande och mörka fakta som gör att intresset för det andliga är så stort i dagens Etiopien. Det är ett intresse som tar sig uttryck på olika sätt, bl.a. genom att en mängd olika samfund och organisationer vuxit fram. Man märker det både i städerna och på landsbygden.
En annan sak som jag tror har betydelse i detta sammanhang är den erfarenhet landet och folket fått göra de senaste decennierna. För ungefär 25 år sedan drog marxister och kommunister in med löften om välstånd, frihet och lycka. Den erfarenhet de flesta fick göra var en helt annan: fattigdom, fångenskap och olycka. Därför söker sig många etiopier till något annat, till andra värden.
Islams närvaro
Självfallet har det mycket stor betydelse att det officiellt råder religionsfrihet i Etiopien just nu, till skillnad för hur det var i landet för 15–20 år sedan. Detta är något som inte minst islam tagit fasta på och utnyttjar. Islam är närvarande, ofta mycket demonstrativt, i samhällsbilden. Det sker på ett helt annat sätt i dag jämfört med tidigare!
Vid vårt besök i oktober gjorde vi en resa till nordvästra Etiopien. Historiskt sett är denna del av landet det kristna Etiopiens högborg utan någon nämnvärd närvaro av muslimer. Vi besökte i samband med den här resan staden Bahr Dar, som är den moderna centralorten i området. Man kunde inte undgå att lägga märke till den stora moské som just nu håller på att byggas mitt i stadens centrum. En stor, modern och påkostad byggnad i armerad betong. Enligt uppgift lär den vara finansierad med anslag från något arabland! Liknande iakttagelser kan man göra på många andra platser. Det har byggts och det byggs en mängd moskéer – ett synligt uttryck för islams offensiv och missionsiver!
LCEt – en liten kyrka som står inför stora utmaningar
Avslutningsvis vill jag försöka förmedla några intryck från LCEt och dess arbete, även om jag besökte endast en del av kyrkans verksamhetsområde, närmare bestämt Addis Abeba, Asella, Wollaita-Soddu och Zwai. Iakttagelser på dessa platser i kombination med intryck från överläggningarna med LCEt:s styrelse i Addis Abeba i januari ger upphov till vissa reflexioner:
- LCEt är en liten kyrka; antalet medlemmar kanske uppgår till omkring 20 000. I jämförelse med andra kyrkor i Etiopien, som räknar antalet medlemmar i miljontal, är LCEt en mycket liten kyrka. Men det är en kyrka som växer till följd av väckelse inom kyrkans verksamhetsområde – något som är oerhört glädjande och stort!
- LCEt har blivit en missionerande kyrka. Så har det inte alltid varit, bl.a. till följd av att det omgivande samhället inte tillåtit kyrkan att bedriva ett utåtriktat arbete. Men nu ger kyrkan och dess medlemmar det utåtriktade evangelisationsarbetet hög prioritet!
- Kyrkans evangelisk-lutherska identitet är under stark press. Det är i och för sig inget nytt; så har varit fallet under lång tid, även om pressen förefaller att ha ökat markant under senare år. Inflytande och påverkan från icke lutherska riktningar gör sig gällande på olika sätt och tar sig olika uttryck. Det verkligt allvarliga är att det finns tendenser som berör förkunnelsen: en tyngdpunktsförskjutning från en predikan om Jesu verk för oss till en förkunnelse om Andens verk i oss.
- Utvecklingen inom kyrkan och utvecklingen i det omgivande samhället har gjort det nödvändigt att se över kyrkans nuvarande organisation och konstitution. Det är ett arbete som pågår ganska intensivt just nu, och ett förslag till ny konstitution har varit ute på remiss hos de olika församlingarna. Det kommer att föreläggas kyrkans årsmöte nu i vår och kommer förmodligen att antas. Förslaget innebär att LCEt delas upp i fem synoder och att församlingarna, på ett helt annat sätt än vad som varit fallet hittills, kommer att ta ansvar för kyrkans arbete. De allra flesta jag samtalade med ser fram emot den nya konstitutionen med förväntan och optimism; man hoppas att den skall leda till ökat engagemang och ansvarstagande. Några få var mer tveksamma och uttryckte farhågor för uppdelning och bristande sammanhållning inom den framtida kyrkan.
- Bandet mellan LCEt och MBV har alltid varit starkt. LCEt har ursprungligen växt fram som en följd av MBV:s missionsarbete och MBV har varit den enda understödjande organisationen. Detta har lett till att LCEt blivit mycket beroende av MBV och MBV:s möjlig heter att stödja kyrkan, vilket kanske ibland upplevts som problematiskt av båda parter. Nu finns det emellertid en strävan hos kyrkans ledning att få kontakt med andra evangelisk-lutherska organisationer, bl.a. i syfte att få ökade resurser till kyrkan. Personligen tycker jag detta är positivt och att det är ett steg som en självständig kyrka måste kunna ta.
Tiden är kort!
De här båda besöken har på ett särskilt sätt påmint mig om något som kristna mycket väl känner till men som vi så ofta skjuter åt sidan: tiden är kort! När man träffar barndomsvänner som åldrats, när man blir upplyst om att någon vän dött eller när man träffar någon som tidigare var frisk och stark men som nu är nedbruten av sjukdom, så blir detta en påminnelse om att livet går fort och att tiden är kort!
Tiden är kort; det gäller även missionsarbete i Etiopien! På många sätt är det en kapplöpning med tiden! Idag finns möjligheterna att nå ut med evangelium om Jesus Kristus!
I dag har du och jag möjlighet att vara med i detta arbete genom förbön, missionsoffer och personligt engagemang! Men hur blir det i morgon?
Bengt Hjort f.d. missionär, Halmstad