Gideon (Domarboken kapitel 6–8)
• levde på 1100-talet f.Kr.,
• var en av Israels mest betydande domare (ledare),
• fick genom en ängel Herrens kallelse att vara domare,
• rev ner avguden Baals altare,
• blev styrkt av Herren i sitt uppdrag genom fuktiga respektive torra ulltappar,
• besegrade midjaniterna på Jisreels slätt sedan han orsakat förvirring i deras läger med hjälp av hornstötar, krukor och facklor.
Jag vill vara med dig.” Detta var Herrens löfte till Gideon. Det som sedan följer i berättelsen visar att löftet håller. ”Planen, resurserna, jag själv?” Sådana frågor besvaras och löses efter hand, just när svaren behövs i den konkreta situationen. Gideon sitter inte med armarna i kors och väntar, nej, han förs framåt steg för steg. Tvivlen finns fortfarande men utgör inte längre något hinder för handling.
Gideon ber Herren att stanna kvar, så att han kan frambära en offergåva av kött och osyrat bröd. Genom beröring av Herrens ängels stav förtärs gåvan av eld ur klippan, där den lagts, och i samma ögonblick försvinner Herrens ängel ur Gideons åsyn. ”Ve mig, Herre, Herre…” – det är syndarens möte med den Helige. Ingen kan se Herren och leva. Men återigen talar Herren i nåd: ”Frid vare med dig, frukta inte. Du skall inte dö.” Gideon markerar detta fridsförbund genom att bygga ett altare åt Herren.
Gideons första uppgift blir att genomföra en reformation i den egna familjen. Den verkställer han tillsammans med sina trogna tjänare. Platsen för avgudadyrkan rensas från Baalsaltaret och Aseran, och ett altare till den ende, sanne Guden uppförs där och tas genast i bruk. Gideons liv är i fara, men hans far Joas försvarar honom. Är Baal verkligen gud, så får han försvara sig själv mot Gideon! Kanske kom Josuas ord för fadern: ”Om det misshagar er att tjäna Herren, så utvälj åt er i dag vem ni vill tjäna… men jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren.” Denne man, vars hem varit ett centrum för avgudadyrkan, har nu blivit omvänd och står fast.
”Men Gideon hade blivit beklädd med Herrens Andes kraft.” Mäktiga ord, och en ännu större verklighet! Gideon bär rustning och äreklädnad, han stöter i basun och sänder omkring budbärare för att samla till strid. Ändå har han fortfarande sina tvivel. Har han verkligen förstått rätt? Är han mannen som Herren vill använda? Upprepade gånger begär han i ödmjukhet påtagliga tecken i ull och dagg. Gud har stort tålamod och vill stärka tron och uppehålla hoppet hos sin osäkre tjänare.
Så gör Herren också i dag i ditt och mitt liv genom sitt Ord, där han leder oss på livsvägen, under det att han öppnar och stänger dörrar. ”Herren är god och rättfärdig, därför undervisar han syndare om vägen. Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg.” (Ps. 25:8–9.)
Folket hörsammar basunen, samlas till strid, drar ut under Gideons ledning och slår läger på en strategisk plats. De är 32 000 och de är för många. Risken är stor att de kommer att ta åt sig äran för segern i stället för att ge den till Gud. ”Om någon fruktar och är rädd, så må han vända tillbaka hem”, lyder den order som Gideon fått av Herren. Majoriteten, två av tre, går hem. Måhända har midjaniternas förtryck tagit allt mod från dem, kanske vågar de inte se döden i vitögat vid en tillbakablick på ett gudlöst liv. Det är inte svårt att gömma sig i mängden, när det är så många som går.
Nu är 10 000 kvar och de är fortfarande för talrika. En ny gallring sker, när ett tillfälle kommer att släcka törsten. De som inte slår sig till ro och sätter sig ner vid vattnet, utan bara i all hast tar vatten i handen och läppjar av det, för att sedan skynda vidare, blir utvalda. De andra blir hemsända, var och en till sitt. 300 man är nu kvar. Är det en tillfällighet att de utgör ungefär en tiondel av det ursprungliga antalet?
Hur ser de trehundras utrustning ut? Det är mat för att få kraft och basuner för tillkännagivande.
Tydligen känner Gideon oro, och nu är det Herren som ger honom ett tecken. Han ska gå ner till utkanten av fiendelägret. Han ser lägret: fienderna är ”talrika som gräshoppor” och deras kameler oräkneliga ”som sanden på havets strand”. Han får höra två män i ett av tälten tala om en dröm och dess uttydning: en brödkaka kom rullande in i lägret och slog ner ett tält. ”Detta betyder ingenting annat än israeliten Gideons, Joas’ sons, svärd.”
När Gideon hör detta faller han ned och tillber, varefter han vänder tillbaka till sitt läger och försätter sitt folk i beredskap: ”Stå upp, ty Herren har gett midjaniterna i er hand!” Var man utrustas med en basun och en kruka med en brinnande fackla i och får instruktioner att göra så som Gideon, ledaren, gör. De delas upp i tre grupper om hundra i varje och går till olika positioner runt fiendelägret.
Fältropet är ”För Herren och för Gideon!” Det är ett skrämmande ljud, som ekar i dalen, när trehundra krukor krossas. Det är ett sken, som syns vida och lyser upp sluttningarna och lägret, när trehundra brinnande facklor höjs mot skyn. Vem kan komma undan ljudet av trehundra basuner? Förvirring utbryter hos fienden och de vänder sina svärd mot varandra. De som undkommer blir förföljda och nedgjorda.
Krigets och hämndens fasor är skrämmande. Men Midjan är nu kuvat, och en fyrtioårig period av fred i landet, som varar under Gideons livstid, har inletts.
Motsättningar, äregirighet och avundsjuka mellan stammarna i Israel kommer emellertid snart i dagen. Israels folk vill inrätta en kungaätt med Gideon och hans efterkommande. Men Gideon svarar: ”Jag vill inte råda över er, och min son skall heller inte råda över er, utan Herren skall råda över er.”
Ändå, ändå – Gideon tar hand om krigsbytet i form av ringar och kedjor av guld i stor mängd och dyrbara tyger. Han låter i sin stad, Ofra, sätta upp en avgudabild, tillverkad av klenoderna. ”Och hela Israel löpte där i trolös avfällighet efter den. Och den blev för Gideon och hans hus till en snara.” Vidare sägs det om förhållandet efter Gideons död: ”Israels barn tänkte inte på Herren, sin Gud, som hade räddat dem från alla deras fiender … Inte heller visade de Jerubaals, Gideons, hus någon kärlek, som ersättning för allt det goda som han hade gjort mot Israel.”
Slutet på Gideons liv – denne hjälte i Herren, som haft ett personligt möte med Herren, styrkts av hans löften och fått ett särskilt uppdrag – är allvarligt och tankeväckande. Det aktualiserar förmaningen i Upp. 3:3: ”Tänk nu på hur du tog emot och lyssnade, och håll fast vid det och omvänd dig.”
Karin Gunnarsson, missionssekreterare, Kristianstad