Allt fler kristna äktenskap spricker
I en debattartikel i Nya Dagen (19/7) beskriver Stefan Svärd den lavinartade ökningen av antalet skilsmässor som en av de största kriserna inom svensk kristenhet i dag. Hur ska trenden kunna brytas? Två av hans förslag lyder: ”Vi måste våga undervisa om och värna klassiska kristna ideal. Misslyckanden och felsteg får inte medföra att vi börjar sänka standarden. Det Jesus har sagt om äktenskapet gäller fortfarande.”
”Äktenskaplig friskvård och förebyggande stöd till kristna äktenskap är en nödvändighet. Vi behöver i församlingarna öppet tala om och undervisa om samlevnadsfrågor. Det är alldeles för sent att ta upp detta när en relation redan har kraschat.”
Marie och Lasse Nylén från organisationen Levande familjer kommenterar ”skilsmässo-boomen” och menar utifrån sin erfarenhet ”att de flesta äktenskapskriser faktiskt går att ta sig igenom. – Det är inte enkelt. Men det går – om man bara vågar söka hjälp.” – – – ”Sök hjälp! Det är vårt viktigaste råd. Ibland är det på gränsen till dumhet. Har någon tandvärk går han till tandläkaren, och ont i magen till doktorn. Men åt äktenskapet gör vi ingenting, utan hoppas att det går över. Och så väntar vi tills vi gjort varandra så illa att vi inte längre vill leva tillsammans.” (Nya Dagen 23/7).
Missionsprovins och prästvigningar
Under senare år har många män vägrats prästvigning i Svenska kyrkan p.g.a. att de i ämbetsfrågan troget vill följa Herrens bud och ordning. Samråd kring situationen har förts i Kyrklig samlings regi, nu senast i Falköping 3–4 juni (se nr 7, s. 19).
Somliga vill avvakta, andra menar att tiden nu är inne för de bekännelsetrogna att bilda ett icke-territoriellt stift och låta viga biskopar och präster. Lutherstiftelsen går nu i spetsen för detta arbete. I Kyrka och Folk (28–29/02) skriver dess ordförande Ragnar Block bl.a följande:
”Överenskommelsen (i Falköping, red. anm.) blev att vi som ser det som svår försyndelse mot Gud att inte ta vara på de prästkallelser som Herren har väckt, får genomföra vigning av missionsbiskopar med mandat att leda och prästviga, medan övriga som inte är redo att ta detta steg får avvakta, och att vi som därmed går olika vägar vill tänka och tala väl om varandra.
Av Bekännelseskrifterna framgår att ordningen med biskopar som prästviger och leder har visat sig vara till ovärderlig nytta genom tiderna och därför behållits genom kyrkans historia. Men när biskoparna är kättare och vill tvinga till handlingar som strider mot Guds ord och vägra ordinera rätta Ordets förkunnare, så behåller församlingen sin rätt, och är inför Gud skyldiga att låta ordinera dem som fått Herrens kallelse. I sådant fall är också kyrkoherdes ordination giltig. – – –
Vi ämnar därför samla representanter för Kristi bekännare i vårt land, för att på Bibelns och bekännelseskrifternas grund genomföra Missionsprovinsförslaget. Det handlar inte om att ’bilda en ny kyrka’ utan om att ta vara på möjligheterna att få Guds ord förkunnat och sakramenten förvaltade enligt Kristi ord och instiftelse. Om förhållandena i Svenska kyrkan i framtiden förbättras, så finns därmed goda präster som kan gå in i vanlig församlingstjänst.” Samlingen för överläggningar kring bildandet av en missionsprovins ägde rum 15 augusti i Göteborg.
Per-Anders Grunnan beskriver i en annan artikel i Kyrka och Folk (30- 31/02) syftet med att förverkliga en missionsprovins, ett fjortonde, icke-territoriellt stift i Svenska kyrkan: ”Där Svenska kyrkans territoriella (dvs. vanliga, red. anm.) församlingar utför sitt uppdrag ska detta stödjas, där det inte sker behövs alternativ.”
Inklusiv förkunnelse
I förra numret återfanns ett klipp från Budbäraren, där Agne Nordlander uttryckte bekymmer över dagens förkunnelse. Hans reflektion har följts av en rad debattinlägg, som besvaras i nr 26, där Nordlander bl.a. beskriver skillnaden mellan den exklusiva teologi och förkunnelse som ligger i linje med Bibeln och dagens inklusiva förkunnelse: ”För det första är det entydigt klart att Nya testamentet betraktar alla människor som skapade av Gud. För det andra är det lika entydigt klart att Johannes döparen, Jesus, Paulus och evangelisten Johannes betraktar alla människor som lagöverträdare och fallna i synd, på väg att gå förlorade. Det är för det tredje lika entydigt klart att Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:4). Det är för det fjärde lika entydigt klart att Jesus gav sig själv till lösen för alla. Jesu verk gäller alla. Men det är för det femte lika entydigt klart i den nytestamentliga undervisningen att detta Jesu Kristi frälsningsverk tillägnar vi oss genom tron och dopet.
Exklusiv teologi hävdar alla fem sanningarna. Tyvärr möter man allt oftare i dagens förkunnelse en lurig kombination av sats ett, tre och fyra, under det att man helt bortser från sats två och fem. Denna inklusiva teologi är ett allvarligt svek mot biblisk undervisning. Jag ber dig läsare att själv tänka efter!”
Utan sats två och fem ”hänger korset i luften”. Vad som återstår blir den snälle guden och den goda Människan! Och så lär inte Bibeln, det är inte kristendom.
Svenskar likställer människors och djurs värde
Varannan svensk tycker att djur och människor har samma värde. Det visar en färsk Sifo-undersökning. Trenden avslöjar att kristna värderingar om människans särställning i skapelsen håller på att förlora sitt grepp. Totalt 47 procent har svarat ja på frågan ”Tycker du att djur har samma värde som en människa?”. (Nya Dagen 24/7)
Red.