En tidningsartikel handlade om den över hela världen uppmärksammade rättegången mot sex män i Pakistan. De hade blivit fällda i domstol för en gruppvåldtäkt på en kvinna. Jag uppmärksammade två uttalanden. Det första var att gruppvåldtäkt inte alls är någon ovanlig företeelse i landet. Det ovanliga var att brottet denna gång blivit uppmärksammat och hade lett till en fällande dom. Det andra var att kvinnosynen i Pakistan är sådan, att man kan göra vad man vill med en kvinna. Ingen reagerar om någon skadar en kvinna – det är vardagsmat.
I Noreas bönebrev från Projekt Hanna står, att 60% av alla bolivianska kvinnor utsätts för våld i hemmet, och att det i Sydkorea föds 30 000 färre flickor än pojkar varje år.
Någon har sagt att näst efter världssvälten är kvinnoproblematiken den största svårigheten på jorden som vi har att lösa.
Ja, det är hemskt och fasansfullt. Men så är det väl ändå inte i Sverige? I samma lokaltidning som innehöll Pakistanartikeln kunde man läsa om en undersökning som Brottsförebyggande rådet gjort. Den visar att 25 000 kvinnor i Sverige utsätts för våld i hemmet varje år. Vi vet också att fysisk och/eller psykisk misshandel av kvinnor uppenbart eller dolt förekommer bland människor du och jag har kontakt med. Och så kunde det berättas om händelse efter händelse, i land efter land, om handlingar och åsikter, som kränker och skändar kvinnor, som i Bibeln beskrivs som det svagare kärlet.
Problemets kärna
Någon kanske tänker: ”Har hon nu blivit feminist?” – Just däri består problemet! De enda som högt och tydligt hörs yttra sig om dessa allvarliga människovärdesfrågor tycks vara olika feministiska språkrör inom mer eller mindre politiska grupper och i ”kvinnoprogram” i media. Det är djupt olyckligt för arbetet med problemområden som i grunden rör människorätten att dessa till största delen blir belysta och behandlade som typiskt feministiska angelägenheter och därmed hänvisade till vissa intressegrupper och inte får framstå som frågor som verkligen berör alla.
Åtskilliga ämnen diskuteras och drivs inom feministiska rörelser. Vissa av dem kan man ifrågasätta och komma till olika slutsatser om. En del åsikter och handlingssätt är direkt felaktiga ur bibliskt synpunkt; de utgår från helt andra grundvärden än de bibliska. Därför blir även kvinnors utsatthet lätt en fråga som tappas bort i kristna sammanhang. Så får inte ske!
Positiva förebilder
Ett lysande exempel och en förebild är Trans World Radios satsning på Projekt Hanna. Det är en radiomission för kvinnor med biblisk utgångspunkt. Deras program ger kvinnor i många av världens länder hopp, hjälp och tröst både för detta livet och för evigheten. Låt oss stödja detta och leta efter nya vägar att hjälpa utsatta kvinnor.
Det behövs också fler klarsynta och rådiga missionärer. Jag minns Håkan Ekströms anförande, när han efter sin hemkomst från Peru klart deklarerade: ”Ett av de svåraste problemen för missionen i Peru att handskas med är männens och samhällets syn på kvinnorna.” Jag hajade till – och säkert många med mig. Är det verkligen så illa?
Missionärer har arbetat mycket med kvinnogrupper. Ett arbete som är viktigt – inte minst i vår tid.
Och framför allt – hur viktigt tycker vi personligen att detta är? Är det något som berör dig och mig?
Kristna måste våga ställa sig på de utsattas sida – Gud gör det!
Ty han skall rädda den fattige som ropar och den betryckte som ingen hjälpare har. Han skall vara mild mot den svage och fattige och frälsa de fattigas själar. Från förtryck och våld skall han återlösa deras själ. Deras blod är dyrbart i hans ögon. Ps. 72:12–14.
Bodil Månsson, Ängelholm