Många ensamma människor behöver en påminnelse om att de inte är glömda av Gud. Berättelsens Maria ger ett efterföljansvärt exempel.
– Jaså, det är Lucia i dag!
Märta ser på almanackan på väggen och ler för sig själv. Ett vemodigt leende. Hon har så många fina minnen från Luciamorgonen. Tänk när hon bodde hemma i sitt hus i Lindbyn! Då brukade barnen i huset intill komma in och sjunga. Ända sen de var riktigt små hade de sjungit och spelat för henne. Och under det att de växte upp, fortsatte traditionen. Å, vad hon saknar familjen Svensson! Och sången…
Nu sitter hon på sitt rum i servicehuset i stan. Ensam för det mesta, eftersom Karin, dottern, bor långt borta med sin familj. Visst kommer någon då och då och hälsar på, och personalen hjälper henne med det som behövs. De är rara och omtänksamma, och hon har ingenting att klaga över. Men i dag känns det ensamt och tungt.
Så mörkt det är ute! Märta reser sig försiktigt och går fram till fönstret. Hon tar stöd mot bordet, medan hon ser ut. Det är stjärnklart! Å, så vackert!
Långt bortom rymder vida,
längre än solar gå,
högre än stjärnor tindra,
den bedjandes suckar nå.
Märta gnolar för sig själv. Ja, Far där uppe vet om henne. Det får hon lita på. Hon knäpper händerna där hon står. Så går hon tillbaka till sin stol. Snart kommer de nog in med frukosten. Plötsligt stelnar hon till och ser mot dörren. Den öppnas sakta på glänt. Någon sträcker in handen och släcker taklampan. Ett ljussken, sång…
Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund,
och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.
Märta får tårar i ögonen. Hon lyssnar och blinkar för att kunna se. Jo, det är Maria, en av Svenssons flickor! Hon står där vitklädd med glitter i håret och ljus i handen. Och hon sjunger! Hon sjunger om Frälsaren, som kommit från Gud till vår mörka jord med frid och glädje till alla.
I varje hjärta, armt och mörkt,
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid!
Märta ler genom tårarna. Guds kärleks ljus värmer hennes hjärta. Och den unga flickan är som en ängel sänd av Gud.
– Men hur kan du komma nu, Maria? Märta sträcker ut armarna för att krama om henne. Du ska väl till jobbet?
– Ja, men jag körde hemifrån lite tidigare, så jag skulle hinna hit. Vi får inte hoppa över sången på Luciamorgonen, fast du har flyttat från Lindbyn, ler Maria.
– Å, så glad jag blev! Så snällt av dig! Märta strålar med hela ansiktet. Du kan inte ana hur mycket det här betyder för mig! Jag kände mig så ensam. Men nu har du gett mig nåt som jag kan glädjas åt hela dagen. Vill du ha en kaka, så ta själv i kylskåpet. Jag går så illa, så du får klara dig själv.
När Maria gått, sitter Märta kvar i sin stol. Hon ser så glad ut. Tänk, att lilla Maria, som nu är vuxen och har egen familj, inte har glömt tant Märta på servicehuset!
– Jag har haft en ängel på besök, säger Märta förnöjt, när Sofia kommer in med frukostbrickan. En ängel i vita kläder, med ljus och glitter och underbar sång. Hörde du? Sofia nickar glatt.
– Ja, jag hörde. Så gulligt av den där tjejen att komma! Är hon din släkting?
– Nej, men Maria och hennes syskon har sjungit för mig ända sen de var små. Nu jobbar hon på en skola här i stan, men tänk att hon tog sig tid att komma! Det här ska jag leva på länge. Hon sjöng om Jesus. Han kom för att rädda mig. Och dig också! Han är min bäste vän.
– Jag vet det, nickar Sofia. Nu hoppas jag att frukosten smakar bra. Lite senare kommer jag med kaffe och lussebulle!
Det är som om värmen från Marias ljus och sången om Jesus dröjer sig kvar i rummet. Det känns inte ensamt längre. Märta nickar för sig själv. Nu vet hon. Gud har inte glömt henne. Maria fick vara budbärare den här dagen.
Inga-Lisa Persson, Gagnef