Fråga:
Hur ska en kristen förhålla sig till krig? Många icke-kristna verkar förvänta sig att de kristna alltid ska vara emot krig. Ibland tycker jag att det verkar som om krig är ett måste, men jag känner mig hårdhjärtad och motsägelsefull när jag säger det. Kristna ska ju vara ”fridsstiftare”. Vad vill Gud egentligen att jag ska tänka och säga om krig? ”Undrande”
Svar:
Krig är alltid något fruktansvärt eftersom människor skadas, lemlästas och dödas. I alla krig drabbas också kvinnor och barn. Människor flyr och i flyktingläger där de lever utan sanitär och medicinsk utrustning sprids ofta epidemier, vilka skördar ännu flera liv.
Krig ingick inte i Guds ursprungliga plan. Han ville varken sjukdom eller död. I sin goda skapelseordning lade Gud in mönster och strukturer för människors rådande och tjänande av varandra. Genom syndafallet förstördes delvis Guds goda ordning. Den finns kvar, men måste på nytt sökas och aktivt göras.
Paulus är klar i sin undervisning om att överheten kommer från Gud, den är till för samhällets och individens bästa. Den enskilda människan ska lyda så länge lydnaden mot överheten inte kommer i konflikt med lydnaden för Gud.
Till överhetens ansvar hör att skydda nationen och bereda invånarna trygghet. Folket ska inte behöva frukta angrepp utifrån. Vi svenskar behöver kunna lita på att Sveriges riksdag och regering kan erbjuda oss skydd mot anfallskrig.
I detta sammanhang menar jag att man måste se USA:s ingrepp i Afghanistan efter terrorattackerna 11 september 2001. Hade inte USA:s regering på något sätt reagerat så hade de signalerat att det var fritt fram att döda några tusen civila amerikaner. Önskan att knäcka terrornätverk tror jag delas av de flesta som inte tillhör en dylik grupp. Metoderna finns det ett oändligt antal åsikter om.
Jag önskar att det hade varit så enkelt att man kunnat säga att anfallskrig alltid är fel och att försvarskrig alltid är rätt. Verkligheten är dock sådan att det kan vara svårt att dra gränsen. Angreppskrig för att komma åt naturresurser är inte försvarbart ur någon synvinkel. Historien visar att någon enstaka gång har ett hotat land lyckats få lugn och ro en tid (Israel 1967) genom att föregripa ett väntat anfall genom att själv gå till överraskande attack. ”Anfall är bästa försvar” är en devis som undantagsvis tycks ha stämt, men som dock är tvivelaktig. Ibland har nationers försvarskrig lett vidare till erövringskrig med motiveringen att det var nödvändigt för att knäcka den anfallande fienden. Kanske kan det någon gång ha varit med rätta, men oftast inte. Det finns på flera håll i världen onda ledare som likt Saddam Hussein utsätter sitt eget folk för utrotningskrig med hjälp av fruktansvärda vapen. Det finns andra som likt ledaren i Nordkorea låter sitt folk svälta år efter år, och åter andra som likt Robert Mugabe på olika sätt utarmar sitt eget land medan de lägger beslag på rikedomar för egen del. Ibland måste det till krig för att få bort dem.
Sen är frågan om det är rätt att ett eller två länder självsvåldigt tar på sig uppgiften att vara världssamvete då byråkrati och prestigekamp hindrar FN att både vara demokratiskt och handlingskraftigt.
Krigen i GT står i ett sammanhang för sig. I Till Liv nr 3 hade Gustav Börjesson en utmärkt artikel som jag hänvisar till när det gäller gudsfolket och Guds frälsningsplan.
Lena A Artman, Örkelljunga