Lars-Åke Nilsson, präst och bibelskollärare från Åsljunga i nordvästra Skåne, är i Lund för att tala på Filippi. Jag passar på att träffa honom för ett samtal. Kyrkoåret går mot sitt slut. Bibeltexterna handlar om livets allvar och döden, om vaksamhet och yttersta dagen. I Bibeln talas det om att det kommer en dom: Jesus, Människosonen, skall komma tillbaka för att döma världen.
Lars-Åke Nilsson, präst och bibelskollärare från Åsljunga i nordvästra Skåne, är i Lund för att tala på Filippi. Jag passar på att träffa honom för ett samtal. Kyrkoåret går mot sitt slut. Bibeltexterna handlar om livets allvar och döden, om vaksamhet och yttersta dagen. I Bibeln talas det om att det kommer en dom: Jesus, Människosonen, skall komma tillbaka för att döma världen.
– Det står i bibeln att det ska bli en dom – kan man inte tolka det på något annat sätt? börjar jag, Gud är ju kärleken…
– Nej, det går inte, svarar han, även om vi tänker att det kanske vore det bästa. Jesus talar tydligt om förtappelsen, men han har inte själv dragit sig undan. Gud har handlat, Jesus har räddat världen. Guds vilja är just att rädda – inte att döma eller straffa.
Lars-Åke citerar bl.a. Hugo Odeberg, professor i NT och ibland föredragshållare för oss studenter på 70- talets Filippi, och fortsätter:
– Jesu ord om domen och förtappelsen får vi låta stå i hela sin skärpa, men komma ihåg att han som sagt detta ”icke är en förskräcklig och hämndgirig Gud” utan en som ”av kärlek till den fallna människan steg ned till vår förtappade tillvaro och gick in under all syndens och dödens förskräcklighet för att vinna evigt liv och salighet åt oss”. (Ur Rannsakan, Odeberg). I Kristus visar Gud sin kärlek!
Lars-Åke hänvisar även till Luk.19, där det berättas om att Jesus gråter över Jerusalem, och säger:
– För Jesus är det ju en stor sorg att människor avvisar Guds erbjudande!
Dom med dubbel utgång
Vi läser orden från Joh. 5:24–29 och Lars-Åke förklarar, att ”uppstå till liv” betyder en uppståndelse till att få del i den kommande världens liv medan ”uppstå till dom” är att leva vidare under en dom som man själv valt, det vill säga att man fortsätter i den riktning bort från Gud, som man levde i på jorden och därmed går miste om det eviga livet.
– Domen och döden hänger samman med syndafallet och är något som följer människan. Det är i mötet med evangeliet och Kristus som en verklig förändring kan ske. Då kan människan vända om och därmed övergå från döden till livet.
Vi samtalar om att detta innebär att livet här och hur vi tar emot Guds erbjudande om frälsning är helt avgörande för oss. Domen avgörs redan här men den kommer, så att säga, att juridiskt fastställas på den yttersta dagen. Lars-Åke påpekar att så är det också i rättsskipningen vid våra domstolar. En domstol tar ju ställning och bedömer något som redan har skett.
Det avgörs här och nu
– När Jesus möter oss på vår livsväg faller sanningens ljus på livet. Den som ger sanningen rätt blir fridömd, får förlåtelse och nytt liv. Jesus har makt på jorden att förlåta synder och ge evigt liv åt dem som tar emot honom.
– Ett exempel på detta är Ps. 32: ”Så länge jag teg… min livskraft försvann… Då uppenbarade jag min synd för dig… Då förlät du mig…” Det är befriande när sanningen kommer fram. Då kan något nytt börja – man kan lättad, glad och fri gå vidare. Aposteln talar om en vandring i ljuset. Det är något oändligt positivt. Avgörandet sker här i nådens tid. Den yttersta domen bekräftar och fastställer detta.
– Men hur ska man då förstå domstexterna? frågar jag. Vi läste ju att den som tror på Jesus har evigt liv och inte kommer under någon dom (Joh. 5:24). Men så är det texten i Matt. 25: 31–46, där Människosonen håller dom med alla?
Räddad genom tron på Jesus
– Jesu liknelse hos Matteus, svarar Lars-Åke, stämmer faktiskt väl med Johannes-texten. I Bibelns skapelseberättelse skiljer Gud ljus från mörker, vatten från vatten, dag från natt osv. Domen är det sista skiljandet. Inget ont får komma in i den nya skapelsen, det måste lämnas utanför – något annat skulle bli förödande. Jesus skiljer här fåren från getterna, och han ställer fåren på sin högra sida. Höger betyder frälsningens sida. Jämför med Ps. 17:7 där det står ”Visa din underbara nåd, du som med din högra hand frälser dem som flyr till dig undan sina förföljare.” Att Jesus ställer dem på sin högra sida betyder att han erkänner dem som sina. Han bekänner att de står under hans beskydd och välsignelse. De människor som lever nära Jesus, öppet och ärligt bekänner sin synd och sitt behov av Frälsaren, är kända av honom. Det är för att frälsa sådana som han har kommit. Paulus talar med stor glädje om det som är mer värt än allt annat: ”att bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen utan med den som kommer av tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud” (Fil. 3:9).
Lars-Åke pekar på att först efter åtskiljandet kommer hänvisningen till gärningarna. Då handlar det om mycket enkla handlingar, som riktats mot dem som Jesus kallar sina minsta bröder, alltså de kristna syskonen. Gärningar som de tydligen inte ens varit medvetna om utan blir förvånade över. Dessa har alltså flutit fram ur deras liv som något självklart som de inte reflekterat över. Tron har varit ”verksam i kärlek”. Gärningar som spontant kommit fram ur deras liv eller, ännu bättre, som Jesus har gjort genom dem, blir vittnesbörd om att trons liv har funnits hos dem. Även här kommer alltså Bibelns centrala budskap fram: Människan blir rättfärdig genom tron och inte genom gärningar.
Frälsaren dömer
Det är angeläget för Lars-Åke att påpeka att det är Jesus som dömer. – Gud har överlåtit domen till honom. Det är ett gudomligt erkännande av hans gärning. Gud räknar alltså med den frälsning som Sonen har utfört, den står i centrum för Gud och har full giltighet. Detta kan inte uttryckas starkare än att ”hela domen har han överlåtit åt Sonen”. Det är Jesus, Frälsaren som dömer. Du som känner honom och är känd av honom kan med frimodighet möta domen!
Allt kommer att ställas till rätta
Det finns mycket kvar att samtala om och vi har inte möjlighet att gå genom allt. I syndafallet följde den övriga skapelsen människan i fallet, den hade inget val. Vi läser i Rom. 8 att den nu suckar under förgängelsen, men också att den längtar efter Guds barns befrielse, därför att den då har ett hopp om att följa med också i upprättelsen och bli fri från sina dödliga band.
– Den yttersta domens evangelium är också att rätten till slut ska segra. Allt ska på denna dag komma fram i ljuset. Livet är ofta orättvist. Varför griper inte Gud in och skipar rättvisa? Han gör det ofta och på olika sätt. Han ska göra det definitivt och totalt på tillvarons sista dag. Gud är rättens ytterste garant. Han brinner för rättvisan.
– Domen betyder också att Gud äntligen ska få den ära han är värd som hela tillvarons kärleksfulle Skapare och Herre. Alla tungor ska då bekänna detta. Ja, det är väl att det blir en yttersta dom, säger Lars-Åke och en glädje lyser fram i hans ögon. I Ps. 96 står det: ”Må marken glädja sig och allt som är därpå, Jubla skall alla skogens träd inför Herren, ty han kommer för att döma jorden. Han skall döma världen med rättfärdighet och folken med sin trofasthet.”
Glädje och allvar
Detta är ett perspektiv präglat av glädje – men vi får inte tappa bort allvaret. Det finns en evig förtappelse. Den är inte tänkt för människor utan tillredd för djävulen och hans änglar. Jesus talar i evangelierna om gråt och tandagnisslan, en ångestfylld tillvaro. Det blir ett liv utan Gud och utan hans välsignelser. Utan allt det som gör livet meningsfullt och rikt, för allt sådant kommer från Livets Gud. Uppenbarelseboken talar om detta i slutkapitlen. Där står det också om Livets bok som är liktydigt med Lammets bok. Den boken avgör människans eviga öde. Är hennes namn skrivet där är hon räddad från allt ont. Hon är ”funnen i Kristus” och hör ihop med honom.
– Blir det olika lön? frågar jag. Ibland verkar det som om det skulle finnas olika ”grader” i himlen. Vi läser texten i 1 Kor. 3:5–15.
– Ja, säger Lars-Åke, det verkar bero på troheten – men ingen kommer att bli besviken i himlen! Vi har detsamma i liknelserna om förvaltarskap. Av den som har anförtrotts mycket kommer det att krävas mer. Och om man byggt med ädelt material blir verket godkänt och består. En del håller måttet, annat inte. Men det Gud får verka genom oss, det består. Här är det viktigt att vi tar till oss förmaningens ord – i breven och bergspredikan – och att vi hela tiden återvänder till syndabekännelsen och förlåtelsen. Och att vi tar emot all den välsignelse Gud vill ge oss – då är vi ”min faders välsignade” redan här!
Intervju: Eva Andersson redaktör