Förföljelse och växt
I Veckorapport 25/2003 från Martyrkyrkans Vänner r.f. kan vi läsa om läget i Nordkorea och i Indien. De ”som lyckats fly till Kina berättar om det förskräckliga livet i Nordkorea. Otroliga förföljelser, ständig kontroll av alla t.o.m. tankar. – – – Befolkningen har blivit utbildad till att bevaka varandra. – – – Kristna – – – försvinner ofta, blir avrättade eller sätts i arbetsläger där de hålls som djur med elstängsel och får arbeta under vidriga förhållanden. Och ändå finns det hopp. Pålitliga källor talar om 300 000 till 400 000 kristna i Nordkorea. Det träffas i mycket små grupper gömda bakom tjocka gardiner, utan att sjunga, för det vore alldeles för farligt. – – – Be för landets kristna. (Källa: Friday Fax)”
”Enligt olika uppgifter växer vissa delar av kyrkan i Indien på ett sätt som överträffar all tidigare tillväxt. – – – hemligheten bakom den enorma kyrkotillväxten är en enkel nyatestamentlig modell, där alla lekmän är missionärer. ’Hemmet är platsen för kyrkotillväxten och den överträffar i dag allt vad vi någonsin vågat drömma om.’– – –”
Hur kristna ser på andra
”Vem ser människor med samma ögon som Jesus? Och vem ser att även den präktiga fariséen behöver Guds nåd?” Under den rubriken och med texten om synderskan i fariséen Simons hus som utgångspunkt skriver Krister Holmström i Trons värld (nr 16): ”Kristna är kallade att vara lika Jesus. – – – Ju större kristet ledaransvar en person har, desto mer lik Jesus bör han eller hon vara.” Han frågar sig hur kristna ser på andra människor. ” – – – vad är det att verkligen se en människa? Ser du hennes hjärta, och det som har skett i hennes själ, eller ser du bara att hon är märkt av sin synd?” KH avslutar sin artikel med följande ord: ”Det här blev en middag där gästerna inte behövde anstränga sig för att finna ett intressant samtalsämne. De diskuterade inte ja eller nej till valutaunionen utan deras intensiva samtal gällde en helt annan fråga, den viktigaste av alla: ’Vem är han som till och med förlåter synder?’ Är det den frågan som blir samtalsämnet när människor hamnar vid samma middagsbord som vår tids kristna?”
Skulden – en realitet
I SPT pågår en diskussion om syndabekännelsen i högmässan. Kyrkoherde Berth Löndahl skriver (nr 40) att ”Varje mogen människa har en personlig insikt om egen skuld. Orsaken till att kyrkan anklagas för att skuldbelägga tror jag därför är en annan än själva skulden, nämligen att kyrkan hävdar att vi har skuld inför Någon – inför Gud. Därmed blir skulden – – – någonting som är grundat i ett faktiskt ansvar, ett ansvar som getts oss och som ligger i att som människa vara Guds avbild.” BL fortsätter: ”Kan det faktum att syndabekännelsen i gudstjänsten uppfattas som problematisk vara ett tecken på att Jesus Kristus som Försonare, som faktisk Frälsare blivit otydlig eller svår att hantera i förkunnelsen? – – – Den sämsta lösningen blir att förminska, bortförklara eller förtiga synden, i djupet av sig själv vet ändå människan sanningen om sig.” Men ”konkretionen behövs, därför att endast så synliggörs vad som är och vad som inte är synd.” Och detta kan då ”leda till kamp, ånger, försoning, helgelse”.
Könsneutral vigselakt
I Världen idag (3/10) efterlyser Yvonne Andersson, riksdagsledamot, en aktiv opinionsbildning då krav på bl.a. könsneutral lagstiftning i höst tas upp i riksdagens lagutskott. YA befarar att hon blir ”ensam i utskottet i kampen för samhällets grundval: äktenskap och familj.” Hon ”saknar samfundsledarna och andra kristna företrädare i debatten. Nu är det nödvändigt att de träder upp till försvar för värden, som delas av många i samhället, men som är hotade.”
En som inte varit tyst är Emma Thuresson, 16 år, Broby, som i Kyrkans Tidning (39/03) citerar Rom. 1:26–27 och bl.a. skriver: ”Man kan inte ändra på en religion för att något inte passar. Gud skapade mannen och kvinnan, de skapades åt varandra. – – – Går det att misstolka bibelstället jag citerade här ovanför? Är det en konservativ tolkning av bibeltexten att anta att det som står där stämmer? I så fall kan vi ju dumpa hela Bibeln!”
Kyrkomötet gav kyrkostyrelsen i september uppdraget att utarbeta formerna för en kyrklig akt med civilrättslig giltighet för homosexuella som vill ingå partnerskap. Detta föranledde David Bingham, diakon – och homosexuell – att till Kyrkostyrelsen (publ. i Nya Dagen 26/9) bl.a. skriva: ”För mig är Bibelns budskap klart och tydligt – utlevd homosexualitet är självdestruktiv och synd mot Gud. – – – Många av kyrkans folk på alla nivåer godkänner inte att ni våldför er på vår kyrka och tvingar den att gå en väg som är tvärtemot deras övertygelse och samvete. För mig personligen är det en tragedi. – – –”
Vid Kyrkomötet den 23/10 beslöts att uppdra åt Kyrkostyrelsen att till 2004 års Kyrkomöte återkomma med underlag till kyrklig akt för ingående av partnerskap med civilrättslig giltighet. Enl. Carin Stenström i Världen idag (24/10) är beslutet en kompromiss som kan vinna tid, men den banar samtidigt ”väg för en hållning i strid med kristen lära – – – Det står alltmer klart att svenska kyrkan närmar sig ett sammanbrott. – – –”. CS skriver att ansvaret på att återupprätta den fallande kyrkan ligger nu på ”levande församlingar” och ”fristående rörelser.”
Detta föranleder Till Liv att uppmana sina läsare till engagemang och förbön – för kristna homosexuella som vill vara trogna Bibeln, för dem i ledande ställning i riksdag och Svenska kyrkan som kämpar i motvind och om frimodighet för oss alla att hålla fast vid Ordet och våga proklamera vår tro.
Ansvarsnämnden sanktionerar villolära
Tre anmälningar mot ärkebiskop KG Hammar om att han på vitala punkter förnekat kyrkans lära har behandlats av Svenska kyrkans ansvarsnämnd. Nämnden friar honom och Nya Dagen skriver (15/10): ”I Ansvarsnämndens bedömning sägs rent ut att det ärkebiskopen sagt i olika sammanhang inte stämmer med Svenska kyrkans bekännelseskrifter, men nämnden tillägger samtidigt: ’detta utgör inte skäl för att anse att ärkebiskopen övergivit Svenska kyrkans lära eller brutit mot sina vigningslöften’.” KGH kommenterar det själv i sitt svar till en av anmälarna: ”Grundhållningen för min egen teologiska reflektion bygger på en förståelse att skrift och bekännelser är storheter som alltid är föremål för prövning och nytolkning. I en sådan process prövas dess relevans.”
red.