Per-Martin och Gunnel Hjort kom i somras hem efter tre års arbete i Kina. I ett hus på väg att säljas, och där det mesta är nerpackat, fick vi ett gott samtal och trevligt återseende.
Hur kom det sig att ni åkte till Kina?
PM: Jag har länge känt en kallelse till Kina, alltsedan jag 1985 såg en annons där man sökte västerländska engelsklärare. Det gick inte då p.g.a. familjesituationen; våra tre barn bodde kvar hemma. Men 2001 kom tillfället tillbaka och vi hoppade på uppdraget. Nu är det avslutat, men vi känner fortfarande en kallelse till Kina och kan tänka oss att åka dit igen…
Var bodde ni någonstans?
G: I Ningde, en stad med 400 000 invånare, i en provins på östkusten, mittemot Taiwan. Vi bodde på skolan där vi arbetade – liksom alla eleverna och de flesta av lärarna.
Ni var utsända som missionärer från Svenska kyrkan?
PM: Ja, det var vi, det är Svenska kyrkan som betalat vår lön. Men det var Amity Foundation (AF) som genom Svenska kyrkan sökte lärare för skolans räkning. AF är en kinesisk organisation som ägnar sig åt socialt arbete, utbildning av blinda, ’barfotaläkare’ m.m. – de står nära den officiella kyrkan i Kina och samarbetar med kyrkor och organisationer runt om i världen och förmedlar personer med erfarenhet inom olika yrkesområden.
Vad har ni då haft för arbetsuppgifter?
PM: Vi var lärare vid en lärarhögskola med elever som var 21–23 år och hade gått ut gymnasiet. Jag undervisade i muntlig och skriftlig engelska och även om västerländsk kultur.
G: Jag undervisade mest i muntlig engelska och försökte inspirera till att våga prata engelska med andra. Jag arbetade med teman, hur livet fungerar i väst, familjerelationer, föräldrapenning mm. Syftet var att stärka elevernas självkänsla, särskilt flickornas.
Då var ni inte ’officiella’ missionärer?
PM: Nej, absolut inte. Skolan är statlig och för att få åka dit hade vi fått lova att inte omvända någon – och det var inte svårt, det kan ingen människa göra, bara Herren Gud! Vårt ’missionerande’ bestod i att leva som kristna. I Kina kan ingen som ’offentligt’ är kristen ha någon högre tjänst i stat eller parti. Det vore t.ex. omöjligt för våra lärarkolleger att få tjänst som kristna.
G: Det fanns kristna elever på skolan och för dem var vi säkert ett stöd. Men de var annars reserverade och svåra att komma i närmare kontakt med. De öppnade sig kanske lite den sista tiden.
PM: Men det ingick i ’vårt avtal’ att vi skulle fira gudstjänst, och att vi var kristna var helt känt.
Är religion och kyrka tillåtna i Kina?
PM: Det finns fem officiellt tillåtna religioner i Kina: Buddhism (som är störst), taoism, islam, katolicism och protestantisk kristendom (de senare ses av myndigheterna som skilda religioner!).
Den officiella kyrkan kallas ”Tre-själv-kyrkan” (från självförsörjande, självstyrande och självutbredande) och den tolereras – och kontrolleras – av staten.
Den kyrka vi firade gudstjänst i nästan varje söndag hörde till denna officiella kyrka. Predikan var oftast lång och jag tyckte den var ganska lagisk. Sen präglas de lokala kyrkorna olika, beroende på hur kyrkan växt fram just där.
G: Både kyrkan och gudstjänsten var utifrån sett ganska torftiga och borde inte locka någon. Men kyrkan, som rymde 1500 personer, var alltid fullsatt och gudstjänsterna dubblerades på söndagen och dessutom var det någon gudstjänst i veckan. Sättet på vilket människorna deltog i gudstjänsten och bönerna visade klart att det fanns ett verkligt liv där.
Och det var alltså de enkla och oansenliga människorna som kom, för i den gruppen hamnar man när man visar sin tro… Situationen är faktiskt inte helt olik den första kristna kyrkans!
Vi tyckte nog det var bekymmersamt att vår kyrka saknade ungdomar – men det fanns kanske inte så mycket i undervisningen som anknöt till just den gruppen.
PM: Vi fick också vara väldigt diskreta för att inte sätta folk ’i klistret’. Men ibland kunde vi på stan märka tydliga tecken på samhörighet.
Gudstjänsten var väl på kinesiska – förstod ni något?
G: Ingenting! Men vi kände ju igen ’ordningen’ och vi hade en egen tolk med oss. Hon var inte kristen men fick på detta sätt del av budskapet. Ibland fick vi efteråt förklara innehållet för henne! Men det skapade en viss misstänksamhet, de kristna var nog inte riktigt säkra på vems ärende hon egentligen gick.
PM: Men även om vi ingenting hade förstått ville vi ändå delta, för trots svårigheten att kommunicera fanns där en gemenskap runt Jesus Kristus – den ville vi inte vara utan.
Annars var språkbarriären nog det största problemet för oss. Att inte själv kunna tala med människor gör det svårt att komma dem riktigt nära. Det hade t.ex. varit mycket intressant att samtala med de äldre i kyrkan om deras erfarenheter under kulturrevolutionen.
Vad såg ni av den växande, underjordiska kyrkan?
PM: Inte så mycket! Det finns säkert en sådan men det märks inte så mycket utåt. Men jag misstänker att en hel del av gudstjänstdeltagarna i vår kyrka kanske hörde till den underjordiska, eftersom det ofta fanns ett ’bönemummel’ som annars inte riktigt hörde hemma där. Kanske är det så att den officiella kyrkan, trots sina brister, kan vara ett andningshål även för dessa, så att de får en chans att fira gudstjänst utan fruktan.
G: Men när nattvarden skulle firas, reste sig kanske 4/5 av församlingen och gick, och de tycktes ändå vara personligt kristna. Varför? Var de inte döpta? Vi var bara med om dop en gång… Eller tillhörde de en annan, en underjordisk församling?
Hur är annars den allmänna situationen i Kina?
PM: Staten har en fast kontroll och vet nog mycket mer än man märker och tror. Om det skulle behövas kan man säkert slå till och tvekar nog inte att göra det – närhelst man känner att makten och kontrollen är hotad.
Men annars har det skett en påtaglig utveckling de senare åren, och folk som varit där länge säger att situationen nu inte kan jämföras med hur det var för 15 år sedan. Man håller nog lite lösare i tyglarna jämfört med tidigare.
Men samtidigt är informationen mycket styrd och vi hade levt i ett sorts informationsvakuum om vi inte haft tillgång till Internet och information direkt hemifrån. Och att komma in på Faluns kommun på Internet gick inte alls – allt som kan kopplas till Falun Gong är förbjudet!
Vad kan vi lära av de kristna i Kina?
PM: Att vara uthållig, även när omständigheterna är svåra. Och att vara trogen. För att vara kristen där har ingen yttre glans, och det var inte mycket till socialt liv i kyrkan. Det är inte därför man går dit – då finns det bättre förströelser …
Eva och Sven Olof Andersson
Lund