Säkerligen finns det någon psykolog som kan undervisa om vilka mekanismer som gör oss obekymrade om sådant som vi i själva verket borde bekymra oss för. Tar vi saker och ting för självklara fastän de i själva verket inte är det? Jag vill gärna veta.
Många ta-för-givet-påståenden används av oss antingen som ett sätt att slippa bry sig eller som sanningar som fått ett axioms status. Det är svårt att inte begagna sig av dem, i diskussionen med grannen om världsläget, om sjukdomarna, i samtalet med sig själv om det finns skäl att oroa sig inför döden, om man verkligen har något ansvar för hur livet utvecklade sig.
För att börja bakifrån: det bara blev så. Jag ville egentligen inte, men jag kunde inte styra över utvecklingen. Det är bara att slå bort tankarna när jag då och då påminns om att jag handlat som en fähund. De andra har lika stor skuld som jag, så varför ge mig dåligt samvete?
Och döden. Det hjälper väl inte att hetsa upp sig över att livet en gång tar slut. Det gäller ju alla och är helt naturligt.
Grannen är 87 år. Han kom ihåg de bistra tiderna i början av förra seklet. Men sen blev ju allt så mycket bättre. Om det nu i början av 2000-talet verkar som en tillbakagång, så vänder det snart och blir bättre. Utvecklingen går ju alltid framåt.
Stum inför denna vishet försöker jag formulera paradoxen om de enorma satsningarna på sjukvård inkluderande läkemedelsindustrin och det ökande antalet sjuka. Svaret jag får handlar om att jag måste försöka se det hela i ett större perspektiv. När väl DNA-spiralen kan utnyttjas till sin fulla betydelse för människors hälsa, blir allt bättre, friskare barn föds, friskare människor i arbetslivet och friskare åldringar. (Det sist nämnda i och för sig ett problem då de måste dö.)
Det dystra världsläget är skrämmande dystert. Men det beror på vår ökade kunskap om världen. Faktiskt har inget hänt. Så här illa har det egentligen alltid sett ut, fast vi har inte vetat om det.
Vilket är bättre: att veta eller inte veta? Nu kan vi ju äntligen göra något åt det.
Kan vi? Svara mig! Kan vi?
Gång på gång ruskar Gud om sin mänsklighet och oss. Vi lägger oss på andra sidan och sover vidare. Gång på gång sänder Gud en allvarlig Jesus som inte säger det vi vill höra, utan säger det vi måste få höra. Vi slår dövörat till. Vad kan det bero på?
Bland alla mina teorier och bortförklaringar har jag förstått att jag på olika sätt umgås med självklarhetsängeln, som inte kommer från Gud. Budskapet är: Oroa dig inte! Det är självklart att efter döden kommer ett evigt liv. Det livet innebär självklart den lycksalighet du väntar på.
Det finns skäl att ifrågasätta detta ’evangelium’.
Jag hör till en mänsklighet som var dag lever i konsekvenserna av att den vänt Gud ryggen. Det vilar en dom över oss. Vi älskar mörkret mer än ljuset. Vi har skäl till oro över att höra till förtappelsen.
Gud är domaren. Han skall skilja mörkret från ljuset. Ondskan skall få sitt slut. Hans Rike varar däremot. Finns det något hopp att vi inte skall skiljas från Gud?
Ja – det börjar med att vi genomskådar självklarhetsdogmen. Sedan gäller det att redan nu ställa sig under Guds dom. När vi inte har något att komma med, är det läge att lyssna till Domaren. Han älskade sin förtappade mänsklighet så, att Han sände sin Son att den inte skulle gå under. Det är den stora överraskningen. Och det blir för oss aldrig en självklarhet.
Nu gäller det att tro undret att Han vill och att Han verkligen frälsar oss. Det sker på grund av en obeskrivlig Guds kärlek om vi bara låter oss frälsas av Hans Ord.
Sture Hallbjörner
VDM, Kungälv