Det blir en ny skapelse, en hel gemenskap – utan synd. Det får vi se fram emot.
En kvinna, som visste att hon snart skulle dö, planerade sin begravning tillsammans med prästen. En väldigt viktig detalj var att hon ville begravas med en gaffel i handen. Detta gjorde prästen mycket förvånad. Men hon förklarade: ”Jag har varit på många middagsbjudningar i mitt liv, och har alltid tyckt bäst om de gånger då den som dukat av sagt: ’Du kan behålla gaffeln.’ Då visste jag att något ännu bättre var på väg. Inte bara glass eller pudding, utan något rejält – paj eller liknande. När folk ser mig i kistan med en gaffel i handen kan du berätta för dem vad jag har sagt. Och så hälsar du dem att de skall behålla gaffeln. Något bättre är på väg.”1
Ja, något bättre är på väg. Men vad? Hur blir det i himlen egentligen? Bibeln är inte helt tydlig med detta – vi får huvudsakligen antydningar och bilder. Men låt oss ändå försöka se vad Bibeln säger. Och vi börjar i skapelsen. De tre första kapitlen i Bibeln, som handlar om skapelse och syndafall, hänger nämligen väldigt nära samman med de tre sista, som handlar om dom och nyskapelse.
Guds mönstervärld blev en ’monstervärld’
I 1 Mos. 1–2 läser vi den fantastiska skildringen av hur Gud skapade världen. Han såg på det som han hade gjort och konstaterade att det var gott. Mycket gott! Världen var ett paradis! Allt var i harmoni. Som kronan på verket hade Gud gjort människan till sin avbild, och hon fick det stora uppdraget att förvalta skapelsen.
Tyvärr dröjde det inte länge förrän människan missbrukade det förtroende hon fått. I 1 Mos. 3 berättas det om hennes uppror mot Gud. Detta fick konsekvenser: Världen hamnade i den ondes händer. Han blev ”denna världens furste” (Joh. 12:31; 16:11, 1 Joh. 5:19).
I syndafallet förstördes relationen med Gud. Människan var skapad för ett liv i hans gemenskap. När synden och ondskan kom in i världen var Gud tvungen att driva ut Adam och Eva från paradiset. Bort från sin gemenskap. För den helige Guden kan inte leva nära en syndig människa. Samtidigt stängdes vägen till Livets träd. Gud ville inte att människan skulle äta av det och sedan leva för evigt, som syndare. Genom syndafallet kom också smärtan och döden in i världen. Vi läser vidare att fallet inte bara drabbade människan. Till och med naturen drogs med och blev förbannad för människans skull.
Den stora återupprättelsen har börjat
Men Gud lämnade inte världen i detta tillstånd. Med Jesu död och uppståndelse besegrades ”denna världens furste”. Jesus har tagit makten! Guds rike har brutit in i världen! Den stora återupprättelsen har börjat! Och den gäller inte bara människan. I Rom. 8:20–21 läser vi: Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet.
Det verkar alltså som om det vi brukar kalla ’himlen’ innebär en återställelse av allt det som gått sönder, vilket även innefattar jorden. Det nya livet är inte någon svävande, icke-rumslig, andlig tillvaro ’där uppe’. Det är en konkret värld vi väntar på. Skapelsen skall förnyas och bli vad den en gång varit. Ja, ännu bättre. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi efter hans löfte (2 Petr 3:13).
En renad och förnyad värld
På flera ställen i Bibeln talas det om att himmel och jord en dag skall förgås genom eld (t.ex. 2 Petr. 3). Enligt en tolkning kommer den värld vi nu lever i att helt förintas. Därefter kommer den nya skapelsen. Men det finns en annan möjlig tolkning, och det finns en rad faktorer som talar för den.
• Paulus talar i Rom. 8 om skapelsens befrielse. Det hade varit poänglöst om det i själva verket är något helt nytt som skall skapas. Luther har sagt: ”Himmel och jord förgår inte till sin substans utan till sin fördärvade gestalt.” Och i Ps. 102:27 talas det om att himlen och jorden skall förnyas som när man byter kläder.
• Elden står i Bibeln ofta för det som prövar och renar. Jag tror det är så elden skall förstås i detta sammanhang. Som en parallell till elden på domens dag hänvisar Petrus i 2 Petr. 3:6 till syndafloden, som en gång förintade världen. Men världen gick ju inte fullständigt under, den renades från ondskan och framstod i en ny gestalt. 1 Kor. 3:12–15 är ytterligare ett ställe, som talar för att elden på Herrens dag är en reningens och prövningens eld. Den dagen kommer det att visa sig vad som håller måttet. Det som består provet skall föras in i den nya skapelsen (Upp. 21:24, 26).
• Vi människor skall uppstå med nya, förhärligade kroppar. Vi kommer fortfarande att vara samma individer. Det är inte så att vi skall förintas och helt nya människor skapas. Jag, som individ, kommer att bestå, men klädd i en ny kropp.
• I grekiskan finns två ord för ’ny’. Det ena är neos, vilket betyder att något är helt nytt och aldrig tidigare existerat. Det andra ordet är kainos, vilket betyder att något är nytt i kvalitativ mening, det är bättre än det gamla. När det i Bibeln talas om nya himlar och en ny jord är det ordet kainos som används. Hade inte ordet neos använts om det vore frågan om en helt ny värld?
En återupprättad skapelse
I Uppenbarelseboken beskriver Johannes den nya skapelsen. Denna är på flera punkter en kontrast till vår nuvarande värld, där följderna av människans syndafall är så tydliga.
• Djävulen, som en gång lockade människan till uppror mot Gud skall inte finnas i den nya världen. Han skall dömas och förpassas till sjön av eld och svavel (20:10). I den nya skapelsen finns inte heller havet, som i Bibeln ofta står som en symbol för ondskan (21:1).
• Där finns ingen synd och orenhet (21:8, 27)!
• Lidandet och döden är borta. Och Gud skall torka allas tårar. Där kommer inte att finnas någon sorg. Bara evig glädje (21:4)!
• Förbannelsen som vilat över vår värld sedan syndafallet kommer att vara upphävd (22:3).
• Gemenskapen mellan människan och Gud, som gick sönder i syndafallet, kommer att vara fullständigt återupprättad. Det nya Jerusalem, med Guds och Lammets tron, skall sänkas ner från himmelen till oss (21:2, 10). Gud skall bo hos sitt folk (21:3). Vi kommer att få se Gud ansikte mot ansikte. Och människan, som en gång skapades till Guds avbild, skall åter bli lik Gud (1 Joh. 3:2, 1 Kor. 13:12, Upp. 22:4).
• På båda sidor om floden med Livets vatten står Livets träd och bär frukt varje månad! (22:1–2.) Den nya skapelsen överflödar av liv! Men det är bara de som tillhör Lammet och därför är rena från synd, som får komma in i det nya Jerusalem och njuta av frukterna från Livets träd (21:27, 22:14).
Har du hemlängtan?
Något fantastiskt och obeskrivligt väntar i den nya skapelsen. Men längtar du dit? Eller tillhör du dem som går med dåligt samvete för att du inte känner den rätta ’hemlängtan’?
Den bild du har av himlen är kanske inte så tilltalande. Och många gånger är livet här på jorden så underbart att du inte vill släppa det. Ibland kan man få uppleva fantastiska stunder, då det går en ilning genom kroppen av välbehag och man tänker: ”Tänk om detta ögonblick kunde vara för evigt!” Sådana stunder kan ge en försmak av evigheten. För trots syndafallet kan vi ibland få en liten, liten föraning om hur härlig tillvaron alltid skulle kunnat vara, och en gång kommer att bli.
Därför behöver du inte ha dåligt samvete för att du tycker livet är fantastiskt och vill ha mer av det. Det du känner är ju djupast sett en längtan efter det fullkomliga livet, som väntar i nästa värld. Himlen och evigheten är inget hot mot livet, utan dess fulländning. Och redan det liv vi lever här och nu har vi fått som en gåva av Gud. Bästa sättet att visa sin tacksamhet är att ta vara på det. Leva livet! Men samtidigt vara medveten om att det sanna, fullkomliga livet levs i Guds gemenskap – och det kan vi uppleva fullt ut först i den nya skapelsen.
Så behåll gaffeln. Något bättre är på väg. Men se bara till så att du inte missar hela festen!
Håkan Giselsson
Teol kand och församlingspedagog
Kungälv