I februari i år genomförde Missionsprovinsen biskops- och prästvigning i Göteborg. Händelsen väckte stor medial uppmärksamhet, men fick också reaktioner, bland annat från Kyrklig Samling. Fredrik Hector och Johnny Bjuremo, båda med god inblick i såväl Kyrklig Samling som Missionsprovinsen, för fram sina tankar i ett samtal med Till Liv – och det börjar i den gemensamma historien.
Till Liv: Kyrklig Samling (KS) tillkom 1958, och Missionsprovinsen (Mpr) 2003. Vad var bakgrunden till Mprs tillkomst?
Fredrik Hector (FH): År 1993 införde Svenska kyrkan (SvK) stopp för vigning av bekännelsetrogna präster. Inom den bekännelsetrogna rörelsen kom efter hand igång samtal om hur läget skulle hanteras – bland annat i samband med en resa till Rom – vilket omsider utmynnade i två handlingsalternativ. Det ena med inriktning på egna prästvigningar, och det andra på att bygga upp regionala nätverk.
Johnny Bjuremo(JB): Alltsedan KS bildades har organisationen profilerat sig åt olika håll. KS har på det sättet fått vara till mycket nytta och glädje, t.ex. genom att hålla utbildning, kurser, etc. 1997 bildade KS Svenska kyrkans fria konsistorium, med uppgift att pröva nya präster, men när det sedan blev dags att skrida till handling och viga präster uppstod tveksamhet. Detta ledde till de s.k. Falköpingsamtalen, som tyvärr resulterade i en polarisering inom KS. Enighet fanns dock om att gå vidare med planerna på en missionsprovins.
Till Liv: Mpr har alltså vuxit fram ur KS. Falköpingsmötena resulterade i två olika alternativ, varav Mpr var det ena.
FH: Målsättningen var att finna en kompromiss – en helhetslösning. KS har i princip inget emot prästvigningar, t.ex. av biskopar i andra länder – däremot biskopsvigningen, eftersom den innebär en kyrkobildning. Man borde ha fortsatt sitt arbete för att finna en gemensam, framkomlig väg. I stället uppstod ett vakuum.
JB: Efter Falköpingsmötena fanns hos många en påtaglig frustration. Den utmynnade i att kyrkfolk från olika delar av landet gick vidare och bildade Mpr. Det reella beslutet om att bilda Mpr fattades i augusti 2002. Därmed blev prästvigningar möjliga.
Till Liv: Vilka återverkningar har Mpr:s bildande fått inom KS?
JB: En konsekvens blev att konsistoriet lades på is. KS i sin helhet verkar ha passiviserats; man har tryckt på paus-knappen.
FH: Det har nog varit lite handlingsförlamning efter Mpr:s bildande, men nu arbetar man aktivt för att bilda regionala nätverk. Det är ett förslag som ursprungligen togs fram av kyrkoherde Berth Löndahl. Det har länge funnits ett sådant aktivt, regionalt nätverk i Lunds stift.
JB: KS:s passivitet ska också ses mot bakgrund av att situationen i SvK för bekännelsetrogna präster snabbt försämras. Det handlingsutrymme som finns kvar är inte stort.
Likheter och skillnader
Till Liv: Ska KS och Mpr i dag betraktas som två systerorganisationer, som på olika sätt verkar för att förbättra situationen för de bekännelsetrogna i vårt land?
FH: KS och Mpr intar samma teologiska position och gör samma analys av situationen inom SvK. Personligen hade jag önskat att vi fått samtala vidare utifrån de två huvudalternativ som fanns. Nu blev det inte så. Nu finns Mpr och vi måste ”gilla läget”.
Samtidigt finns det invändningar, särskilt inom KS i Lunds stift. Man anser att tillkomsten av Mpr med tillhörande vigningar har gått för fort, och att ”Linköpingsgemenskapen” därigenom försvagats. KS har inte för avsikt att stå vid sidan och titta på. Men det behövs tid. Fortfarande var det relativt nytt att samla bekännelsetroheten, som skedde vid Linköpingsmötena. En process behöver sin tid, trots allt.
JB: Delar av KS har svårt att acceptera Mpr. Det hänger också ihop med att synsätten skiljer sig åt angående var ’smärtgränsen’ går för vad som kan anses vara bekännelsetrogen kyrklig verksamhet. Mpr är inte bara vigningar, Mpr bekänner också tydlighet. Det gäller evigheten och det ansvar vi har att förkunna allt Guds ord. Här tenderar delar av KS till kompromisstänkande. Sydgruppen inom KS förefaller vara den del av KS som är mest främmande för Mpr.
FH: Samtidigt är det tufft för många präster i Lunds stift, så det är faktiskt inte de som har det lättast, som säger att de skall stanna kvar och kämpa. Man är beredd att utstå ganska mycket. Jag menar att det är fullt möjligt att leva biskops- och prästlöst under en period, det har vi ju erfarenhet av i våra lågkyrkliga rörelser. Profeterna i GT verkade i en otroligt korrumperad tid. Det finns alltså ett handlingsutrymme, trots allt. Mpr har blivit en kyrkobildning – KS vill inte starta eget, utan vill reformera SvK; att trots allt ta vara på det äkta som finns kvar.
JB: Risken är överhängande att det i stället går en annan väg. I brist på annat väljer kyrkfolket församlingar som inte har rätta herdar. Det är svårt att leva med en ’resande församling’, kors och tvärs i landet. Faran finns att man i stället fortsätter kompromissens väg. Den gällande strukturen legaliseras. Ämbetsmedvetandet försvagas. Avtrubbningen fortsätter. Mpr vill fortfarande vara en del av SvK, men kan inte identifiera sig med den falska lära som bl.a. visar sig i att kvinnor vigs till präster och biskopar och snart också i att man accepterar vigslar av homosexuella par. Den som accepterar detta har övergett den apostoliska tron och övergått till en feministisk och sekulariserad livsåskådning.
Till Liv: Kan det vara så att det helt enkelt är svårt att få till stånd något ’stort’ för dem som ’kliver ur’. Den stora och tysta gruppen stannar ändå kvar?
FH: Ja, kyrkans historia visar nog tyvärr det. Det samma gällde när Bibeltrogna Vänner kom till. Många höll med i sak, men stannade ändå kvar i EFS. Det är därför förankring är så viktig. Mpr börjar med att göra en organisation och hoppas att många ska ansluta sig. I verkligheten behöver man börja i andra änden. Från gräsrötterna.
Det är få från ELM-BV som aktivt gått in i Mpr. ’ELM-are’ är svåra att styra ’ovanifrån’. Man måste brinna för det man gör.
JB: Mpr vill inte fördärva för dem som fullgör en viktig uppgift i SvK, eller rycka någon ur sitt sammanhang. Mpr vill i stället vara ett stöd för dem som kämpar vidare. De är viktiga och behövs, och dessa krafter skall kunna fungera sida vid sida med Mpr.
Låt mig också tillägga att Mpr inte har börjat med något nytt. Det har däremot SvK:s ledning. Den teologi som SvK representerar är ’ny’ – och ansvaret faller därför ännu tyngre på de bekännelsetrogna grupperna att förvalta sitt arv. EFS tvingade bort de bibeltrogna i början av 1900-talet. Hundra år senare ser det ut som om de liberala krafterna inom SvK begår samma misstag.
FH: Fast det är viktigt att se att skiljelinjen inte går vid prästvigningarna, utan vid biskopsvigningarna. Biskopsvigningen är den riktigt avgörande, känsliga punkten i sammanhanget. Prästvigningar har däremot inte varit kontroversiellt. Här menar jag att Mpr kunde ha valt en annan lösning som fler kunde ha ställt sig bakom. Tillresande biskopar hade kunnat vara en ’tillfällig lösning’.
Till Liv: Varför går skiljelinjen vid biskopsvigningar? Och varför är biskopsvigning så viktig för Mpr?
JB: Varför biskopar? Från början fanns det en påtaglig tvekan. Men steg för steg har det framstått som Guds plan. Det är även viktigt att fortsätta den ordning och tradition som funnits i SvK. Den goda ordningen från gångna tider i SvK förs vidare. Också internationellt har det framstått som angeläget. Tack vare biskop Obares och de andra biskoparnas medverkan kunde den episkopala vigningen fortsätta. Våra bekännelseskrifter hävdar med kraft att präster kan viga präster där inga biskopar finns. Nu fanns det biskopar som var beredda att hjälpa till, trots hotelser från KG Hammar.
Till detta kan jag lägga en personlig erfarenhet. När jag ser Arne Olsson i funktion blir jag jätteglad. Det fungerar utmärkt, och jag har själv äntligen fått en biskop, som både har möjlighet att ta tillsynsuppgiften på allvar och gör det.
FH: Biskop kan nog på många sätt vara en smidig lösning. Men priset för den bekännelsetrogna rörelsen är högt, genom den splittring den har lett till. Att prästviga för enskilda sammanhang är inte splittrande. Men att viga en biskop markerar kyrkobildning. Däri ligger skillnaden.
Framtiden
Till Liv: Vad är det viktigaste för framtiden?
FH: Mpr finns – det är bara att acceptera. Definition är viktig, från båda sidor. Bland annat behöver nog definitionen av begreppet kyrka diskuteras. I KS i Lunds stift möts högkyrkliga och lågkyrkliga i viktiga och konstruktiva samtal, och jag tror att det är nödvändigt att sätta sig ner och samtala med varandra.
JB: De som tvekar inför Mpr skulle jag vilja be att lyssna till Gamaliels råd i Apostlagärningarna kap 5. När vi talar om KS och Mpr är det i mångt och mycket samma personer som står bakom båda organisationerna. Det borde göra dialog möjlig.
FH: Till detta kan även läggas helt andra perspektiv. Bland äldre svenska kyrkoledare finns en stor pessimism beträffande SvK:s framtid. Det finns en klar insikt om att de liberala krafterna inte har bestående värde. Liberal teologi föder ingen på nytt. Förföljelser kanske löser problemet? Kanske måste vi räkna med en underjordisk martyrkyrka i framtiden.
Till Liv: Vad har KS att säga till de människor som nu sitter ensamma uti vårt avlånga land, och undrar hur man ska klara sin och familjens andliga överlevnad?
FH: Jag förstår situationen. Jag har inget emot att präster vigs. Det är inte kontroversiellt i sig. Problemet är, som nämnts, biskopsvigningar – att man bildar en ny kyrka.
Samtidigt behövs att de präster, som trots allt finns kvar, på ett bättre sätt tar ett moraliskt ansvar för att hjälpa dem som ’lider’. Kanske finns det också fler bekännelsetrogna präster än man tror. Här vore det bra med lite större flexibilitet från dem som trots allt står kvar på en bibel- och bekännelsetrogen grund.
Till Liv: Med de ändringar som skedde i ELM:s stadgar är dörren nu också öppen för anslutning av församlingar och koinonior.
JB: Genom den förändringen ges ELM nu den fantastiska förmånen att själv kunna erbjuda både Ordet och sakramenten. Dessutom skulle, genom Mpr, unga män och predikanter kunna få alla delar av ämbetet till välsignelse för alla.
FH: ELM-BV är en missionsorganisation, ingen frikyrka, även om församlingar nu knyts till denna verksamhet. I ELM finns en stor mångfald i kyrkofrågan – det är både en styrka och en svaghet. Fint om man kan visa att man kan leva tillsammans, sida vid sida.
Lars Göran Brandt, Vännäs
Roland Gustafsson, Örkelljunga