I Till Liv nr 6 mötte vi Ove Bengtsson, 78 år, från Hjälmsjö utanför Örkelljunga. Vi fick i reportaget ”Mitt liv med Jesus” läsa om vad Jesus betyder för Ove. Berättelsen fortsätter nu. Längtar vi till himlen? Och hur är det att bli gammal, att närma sig döden? ”Lev med Jesus, så får du dö med Jesus!” säger Ove.
Ove, hur vill du sammanfatta ditt liv?
Låt mig använda två ord: Återfunnen. Bevarad. Jag ser mitt liv som en kedja av händelser, där min Frälsare har flätat in sin omsorg, kärlek och nåd – och sitt tålamod. En liten, bräcklig människa under den Store Gudens vård. Jag kan säga med förundran som Abrahams egyptiska tjänstekvinna Hagar: Har jag då verkligen fått se en skymt av honom som ser mig? (1 Mos. 16:13.) En skymt av Kristi kärlek och nåd.
Det har också blåst flera ’lärdomsväder’, som har försökt göra revor i min kristna tro. Men jag vill instämma med aposteln Petrus, 1:5: Med Guds makt blir ni genom tron bevarade till den frälsning som finns beredd.
… och vi vet att livet och tiden tar slut?
Ja, varje människa har både tiden och evigheten inom sig. Du vet, Pred. 3:11: Gud har lagt in evigheten i människornas hjärtan – och det Gud har lagt in kan vi ju inte ta ut, det sitter där.
Vårt rätta hem är inte här på jorden, vi är gäster och främlingar. Mose levde med den Osynlige liksom för ögonen (Hebr. 11). Men hur gör man det? Man blir lätt fångad av världsliga ting. Det enda sättet är att hålla sig till bibelordet. Vår kärlek till bibelordet och till Jesus hör samman. Ibland när man är på möten och predikningar, kan evigheten komma en så nära, predikanten får den helige Ande – då är det som att ha en fot på jorden och en i himlen.
Är det viktigt att tänka på evigheten – hur lever man då?
Tanken på evigheten gör nog livet mer meningsfullt för en kristen. Vi tänker då inte: ”Vi är på väg mot ett bättre hemland, de jordiska sysslorna är inte så viktiga – Gud sörjer nog för oss.” Jesus talar i en liknelse om en trogen arbetare, vars arbetsgivare har rest bort. Under tiden sköter den anställde sina sysslor, dag för dag, med stor plikttrohet. Han är ett föredöme för andra och Jesus talar goda ord om denne arbetare. Väntan gör oss aktiva och trogna.
Vad händer efter döden – blir det en dubbel utgång?
Många vill mildra himmelrikets lagar och fila bort det anstötliga i budskapet. Men hur kan man nonchalera Jesu egen undervisning? Sanningen har ju talat. Jesus är sanningen, i bestämd form. Läs gärna Jesu ord i Matt. 7:13–14, Matt. 25, de sista verserna, och Joh. 3:36!
I det ögonblick en människa dör lämnar hon tiden och går in i ett evigt tillstånd, antingen hos Jesus i en salig gemenskap, eller i en förfärlig väntan på domen, skild från Gud i förtappelsen. Det är Bibelns kristallklara vittnesbörd – det är inte att ta fel på.
Vad kan vi veta om förtappelsen?
Den är värre än någon av oss anar… Vi får en tydlig bild i Bibeln: evig plåga och ångest, förskräckelse och bävan, evig gråt… En fasansfull tanke. Våra lutherska teologer talar med stor återhållsamhet om huruvida helveteslågorna ska förstås verkligt eller bildligt. En av dem säger: ”Det är bäst att bekymra sig mer om på vad sätt vi i sann ånger ska undfly den eviga elden än att gagnlöst strida om eldens beskaffenhet.” Men vi har med en helig Gud att göra och denna helighet binds i Bibeln samman med eld (Hebr. 12:29, Jes. 30:27). Vi är alla hotade av Guds vrede över synden; det finns bara en position där vreden går förbi: Rättfärdiga genom Jesu blod blir vi frälsta från vredesdomen.
Här kommer allvaret i att vara människa in – och det är bara Jesus som kan hejda en människa som är på fel väg och få henne att tänka efter: Vart är jag på väg? Då gläds himlen och väntar på att den stora förvandlingen ska ske och att himlens klockor får ringa: En själ har räddats till den eviga glädjen.
Hur tror du att det blir i himlen?
Vi vill gärna mäta himlen med våra egna mått eller fantisera om att få ta vår hund eller katt med oss… Vad som inte finns i himlen är ju helt klart: Ingen synd, ingen plåga, ingen sjukdom, inga deformerade kroppar, inget handikapp, ingen död. Och sen vad som finns där – det är svårt att uttrycka i ord: Ett saligt tillstånd, glädje, väldig glädje! Bibeln talar i bilder: Gator av guld, en strålglans av det himmelska Jerusalem eller evig vila. Den som haft sin vila i Kristus får möta den fullkomliga vilan i himlen. Och detta med en förklarad uppståndelsekropp, en kropp identisk med den som lades i graven men nu förhärligad. Det är märkligt. Vi ska bli lika Jesus, och Jesu härlighet är Guds härlighet, som upplyser hela himlen.
I den eviga saligheten är allt annorlunda; den kommer att överträffa en kristens djärvaste förväntningar. Då först kan vi känna fullkomlig trygghet, inget mer ska skilja oss från Jesus. Och vi ska jubla över det!
Man kan ibland se teckningar av den stora, vitklädda skaran i himlen och får kanske intryck av något kollektivt – att den enskilde försvinner i mängden, men saligheten är något högst personligt, liksom vårt gudsförhållande på jorden är det. Vi är ju älskade var och en för sig, och det är Jesus och jag som umgås personligen. I himlen blir inte kontakten mindre utan snarare större. Jag kommer att se att det är just mig Jesus älskar så högt.
Jag tror att vi ska kunna talas vid med Abraham, Isak och Jakob – tänk vad intressant det ska bli att fråga Mose om hur han hade det under ökenvandringen! Och Jakob, den där filuren, som ändå kom till himlen, och Jona, som var så motsträvig och inte ville åka till Nineve – han var väldigt besvärlig… För att inte tala om att det är ett under om jag själv får vara med där!
Längtar du dit? Jag gör det. Det blir väl så, speciellt när man blir äldre…
Har vi hemlängtan i dag?
Vi samtalade om detta, några vänner – det talas inte så mycket om hemlängtan i dag, vi gnolar inte så ofta på hemlandssånger… Himlen är vårt rätta hem, men frestelsen att slå ner bopålarna för hårt här på jorden finns alltid. Och så sitter Far där hemma och väntar på oss!
Nu talar du med en gammal farbror – jag vet ju själv att när man var yngre tänkte man inte så mycket på detta. Hemlängtan är olika stark i olika skeden av våra liv. I detta högeffektiva samhälle med dess många krav är det lätt för en medelålders människa att uppslukas av arbete, familj och fritidssysselsättningar, och därmed skyms det himmelska bort. Men jag tror att tiden fram till den yttersta dagen är mycket, mycket kort.
Hur blir den sista tiden?
Jag upplever hur tidstecknen går i uppfyllelse… I förföljelsetider kommer nog de sant troende från olika läger att sluta sig samman. Man skalar bort de perifera frågorna och enas runt kärnan. När nöden kommer in i bilden kan den driva oss till mer andlig gemenskap. Jag tror att man i de tiderna får en större kärlek till varandra också.
Vi måste se vad som händer i världen, men samtidigt tyda varje tecken i evighetens ljus, och glädja oss över att Jesus kommer snart. Vi vill gärna gå nerböjda. Men då säger Jesus: Lyft upp era huvuden, det stundar bättre tider för Guds folk! Tanken på hemlandet kan ge nytt hopp, och just i hoppet ligger kraften till vandringen.
Hur förbereder man sig på att lämna livet?
Ja, vi brukar säga ibland, mor och jag, att vi önskar att vi får flytta samtidigt, men det står inte i vår makt… (Ove suckar.) Kroppen ska brytas ner, ja, vi brukar tala om avklädandets tid – om inte döden kommer plötsligt i yngre år. Kan jag se framåt med fullkomlig trygghet? Ja, det kristna hoppet borgar för det. Det är en visshet om att Jesus segrat över alla fördärvsmakterna, Kristus själv är garantin för detta hopp! Jag tycker det är rätt underligt att tänka på den lidande Job, som man tror levde före Mose – han skriver: Jag vet att min återlösare lever och som den siste skall han träda fram över stoftet … jag skall skåda Gud … därefter trånar jag i mitt innersta – det är hemlängtan! Han hade klart för sig uppståndelsen, fast han levde så långt före Jesus – och det har ju med Kristi uppståndelse att göra, för den är en väldig stöttepelare för vår svaga tro.
Inför döden vet jag att jag inte kommer att förskonas från anfäktelser, men vem är starkast, djävulen eller Jesus? Döden är övervunnen och tillintetgjord av Jesus, och då kan han befria oss från dödsfruktan.
Man förbereder sig endast genom att i hela livet komma tillbaka till vad Jesus gjort för mig. Och man ska inte vänta tills man blir gammal – sjukdom och lidande kan försvaga en människas själskrafter och evighetens allvar kan förblekna. Därför: Lev tillsammans med Jesus, så får du dö tillsammans med Jesus! Då kommer Jesus att göra allting nytt.
Finns det något bibelord som betyder mycket för dig?
Under årens lopp fäster man sig vid olika bibelord, men den sista tiden har jag gång på gång återkommit till Matt. 11:28: Kom till mig … så skall jag ge er ro. Jag vill ha min viloplats hos Jesus – där kan jag slappna av.
Karna Arvidsson
Hässleholm