I Bibeln finns det många uppmaningar om att vi ska be: Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse (Kol. 4:2). Samtidigt ger Gud oss löften då vi ber: Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus (Fil. 4:6–7).
Ulrica Priebe stämde träff med två bedjande kvinnor, Valborg Bergman-Lövgren (mera känd som Bojan) och Gunnel Jönsson, för att ta del av deras erfarenhet på området.
Hur ska man be?
Valborg: Man ska be till Gud som till en nära och kär vän. Gud bedömer inte om det är en bra eller dålig bön, han hör hjärtats suck. Gud hör även tafatta böner. Min bön blir aldrig färdig. Gud vill att vi ska åkalla honom i all nöd och i alla svårigheter, vi får vara Guds barn oavsett vilka omständigheter vi är i.
Gunnel: När lärjungarna sade: ”Herre lär oss bedja” lärde Jesus dem Fader vår. Den får vi också be. Böner ur Psaltaren har hjälpt mig mycket, och att skriva ner vad jag ska be om är bra för min egen koncentrations skull. När det gäller syndabekännelse är det så skönt att få be med kung David – och även med egna ord som ett barn till sin Far. Vårt hjärta behöver få tala ut, annars dör det. Och det är viktigt att be i Jesu namn.
Har ert böneliv förändrats genom åren?
Valborg: Ja, då min första make dog fick jag uppleva Guds närhet och att han bar mig genom den svåra tid som följde. Mitt böneliv blev mer levande efter det.
Gunnel: Jag tycker att ju längre tid som jag får vandra tillsammans med Jesus, desto mer behöver jag prata med honom. Det är som en kär vän som man är mer beroende av, ju mer tid man tillbringar tillsammans med honom. Det blir också mer och mer tack – och även bön om att bli bevarad hos honom.
Ber ni regelbundet? Det står ju att vi ska be oavlåtligen…
Gunnel: Jag tror det är nödvändigt med regelbundenhet i bönelivet, precis som när det gäller den lekamliga maten och bibelläsningen. Dels för att det ska bli av, dels för att vi behöver börja dagen med det. Det är skillnad på om det ska bli Herren Guds dag eller om det ska bli Gunnel Jönssons dag. Jag tänker mig ibland en bild av när jag och min man Sigurd är i trädgården och påtar. Då pratar vi lite med varandra och i nästa stund koncentrerar vi oss på arbetet, men vi är ju hela tiden tillsammans där i trädgården. Man pratar ju inte hela tiden, men man är medveten om varandras närvaro och mår gott av den, och går den andra sin väg, så nog blir det väldigt tomt. Det kan man kanske jämföra med oavlåtlig bön. Att ständigt var i Guds närhet.
Valborg: Jag upplever att det är så tryggt att få lämna allt i Guds händer. Alla bekymmer och alla glädjeämnen, jag får lämna allt. Gud överger oss inte.
Vilka slags böner ber ni mest?
Gunnel: För min del är det mest tacksägelse och förbön, både för mig själv och för omgivningen. Detta livet är ju inte ens ett ögonblick i jämförelse med evigheten, endast ett är nödvändigt. Jag ber även för små detaljer, både smått och stort, samt att allt får vara till Herrens ära. Sen är det ju inte så, att jag inte behöver göra någonting när jag har bett för en person så. Ett modernt ord är bearbeta, be-arbeta. Det börjar med bön, då blir arbetet på Guds sätt.
Valborg: Sen tycker jag att det är så viktigt att ställa frågan till Gud: Hör jag dig till? Är jag verkligen din? Det är ju det viktigaste av allt.
Är det något i bönelivet som är svårt?
Gunnel: Det finns nog inget som djävulen hellre vill än att förstöra. Man kan gå till en gudstjänst utan att hjärtat är med och man kan sitta där och tänka på allt annat. Jag tror djävulen försöker att distrahera oss på olika sätt, allt i syfte att vi inte ska ha tid att sitta ner och be och vara nära Gud. Vissa morgnar ber jag till Gud att han ska leda mig fram till de människor som behöver mig och andra morgnar gör jag det inte. De dagarna jag ber den bönen får jag väldigt ofta möjlighet att vittna om Gud. Gud hör bön men djävulen vill klippa av gudsrelationen. Både djävulen och vår tröghet vill hindra oss.
Valborg: Gud är inte beroende av om jag har tänkt att be just i den stunden, och det då inte blir av. Det viktiga är att vi gör det och att behovet av att be till Gud finns där.
Har ni några praktiska tips att ge?
Gunnel: Det underlättar om man har fasta rutiner för sitt böneliv, gärna också en särskild plats. Precis som jag har mitt köksbord då jag äter frukost.
Valborg: Det kan vara bra men det får ju inte bli ett hinder för mig så att jag inte kan be till Gud, oavsett vilken plats jag befinner mig på. Vi får be under alla förhållanden.
Hur praktiserar vi förbönen enskilt och gemensamt?
Gunnel: Jag är med i en bönegrupp som träffas en gång i veckan, där vi tackar och ber tillsammans. Jag uppfattar att det är lika viktigt att be tillsammans med andra som det är att be enskilt. Så levde Jesus och hans lärjungar, de bad tillsammans och enskilt. Det svetsar samman den mänskliga gemenskapen också. Församlingens gemensamma bön och lovprisning i gudstjänsten måste vi komma ihåg.
Och vi kan hjälpa varandra genom att påminna om Herren själv och hans löften och omsorg om oss. Ibland dela bönesvar med varandra.
Hur lär man sina barn att be?
Gunnel: Det är viktigt att de hör oss vuxna be under andakten i hemmet. Vi kan då även uppmuntra dem att dela med sig av de böneämnen som de har. Och vi får inte glömma att den helige Ande är närvarande även vid en bordsbön!
Vågar man be Gud om allt?
Gunnel: Gud är så god att om han ser att det vi ber om inte är bra för oss, så ger han det inte till oss. Det är skönt att veta. Jag lägger ofta till: om det får vara till din ära, Gud.
Valborg: Han ger oss det som är bättre. Vi förstår inte alltid Guds vägar.
Det är spännande att vara kristen! Tänk att vi har en Far i himlen som hör varje liten suck från oss. Jag vill avsluta den här intervjun med en bön som aposteln Paulus bad.
Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam (Ef.1:17–19).
Ulrica Priebe
Företagssköterska, Kristianstad