På musikskolan i Asmara arbetar sedan slutet av februari Kristina Engström, Stockholm – tillsammans med ordinarie läraren och rektorn Barnabas Mebrahtu. Hon hjälper bl a till med undervisningen i tvärflöjt, gitarr och piano. En tisdagskväll får hon följa med eleverna till deras ”Bible discussion”. Och det blev även bön och lovsång – allt för att lära känna målet, himlen.
Den lutherska kyrkans musikskola i Asmara, Eritrea
I Asmaras vimmel och värme känns det ganska skönt att komma in på den lutherska kyrkans kringbyggda område. Jag välkomnas av vakten Mesginna och 400 blåklädda dagisbarn, som vill hälsa på ”italiano”, och jag kryssar mellan dem fram till musikskolans kontor. Utom under siestan mitt på dagen hörs det alltid ljuva toner från skolbyggnaden. I fem rum finns fyra pianon och en elorgel. Gitarrer, blockflöjtar och tvärflöjtar. Musikteori, komposition och psalmspel (inför söndagens gudstjänst) samt ett band med kongastrummor och elbas som spelar till kyrkans körer.
Av ca trettio elever är flertalet i åldrarna 12–20 år, några är upp till 28 år. De flesta går i vanlig skola halva dagen, antingen förmiddag eller eftermiddag. Andra halvan är de på musikskolan och en avslappnad stämning råder. Eleverna glider in på kontoret för att hämta noter och pratar med sekreterare Simrett ett tag, skämtar och skrattar vid kopieringsmaskinen eller går över till skolan och övar, ensamma och tillsammans. Alla känner alla och jag gör mitt bästa för att memorera de ovanligaste namnen. Men namnen tar aldrig slut för hela tiden kommer nya människor, från den lutherska kyrkan eller varifrån som helst. De dricker te och har något de vill prata med Barnabas Mebrahtu om. Alla vill diskutera med Barnabas, viktiga ämnen, ibland tror jag att han är navet i hela Asmaras musikliv.
Araya och Aron spelar piano och blockflöjt. När jag frågar varför de går på musikskolan svarar Araya: ”I really like music!” Kanske är det så enkelt, och de här killarna hade tur, för många som jag mött i Eritrea suckar och säger att de alltid velat lära sig att spela ett instrument. Men inte alla får chansen. Aron hörde en känd sångerska spela blockflöjt och tyckte det var vackert och nu övar han D-durskala och John Pitts’ musik. Piano spelar han för att han tycker om att spela psalmer för sig själv. Nivån på eleverna är självklart väldigt skiftande, vissa går sitt sjätte år och andra har inte spelat så länge. Men de flesta övar och är glada, och då kan det bara bli bättre och bättre.
Jag är glad och tacksam över att få vara här, det är en otrolig förmån!
Jag måste lära känna himlen
På tisdagskvällar träffas många ungdomar och en del vuxna ur lutherska kyrkan för ”Bible discussion” i grupper. Jag blev medbjuden av elever på musikskolan och anlände någon minut tidigt. Det som mötte mig var fem ungdomar försjunkna i bön, inte småpratande om vad som helst, som man kanske kunde väntat sig!
Jag satte mig på en stol och kände mig inspirerad till att be. Så jag bad. Fler människor kom till och stämde tyst in i bönen, och när ledaren kom stämde de upp i lovsång. Igenkännandets glädje var stor när jag sjöng med i refrängen ”Då brister själen ut i lovsångsljud. O, store Gud…”. Yacob satt bredvid mig och viskade vad vi bad om för tillfället eftersom allt skedde på tigrinja. Vi bad för fred i världen – det känns mer angeläget för mig än någonsin tidigare – vi bad för sjuka och behövande och vi tackade för Guds löften, länge och väl.
Efter tre kvart hade vi blivit drygt tjugo personer. I skenet av stearinljus (strömavbrott) slog vi upp biblar som delats ut och läste Efesierbrevet 1:15 ff. Ungdomarna diskuterade och refererade och slog i sina biblar. Alla följde med, jag så gott jag kunde med Yacobs sporadiska viskningar, och flera delade med sig av sina tankar. Jag fastnade för vers 18: Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv…
Det sägs att hoppet är det sista som överger en. Jag önskar att det ska vara sant för den lutherska kyrkan i Eritrea, att vi uthålligt ska fortsätta att be och hoppas på en ljusare framtid. Robel sade efteråt till mig att han är med på bibelsamtalen för att han ska överleva. Han behöver Guds ord, och han fortsatte: ”I must get to heaven, so then I must know heaven!” Siktet är inställt och målet är himlen. En fascinerande beslutsamhet.
En timme senare hade vi läst fyra verser i Efesierbrevet och många, många andra i resten av Bibeln. Samlingen avslutades med bön innan vi bröt upp. Yacob frågade om jag vill vara med och fasta och be fyra timmar på söndag efter gudstjänsten. Jag ska fundera på det…
Kristina Engström
Asmara