Erfarenhet av Guds barmhärtighet och kärlek är det som kan motivera oss att visa verklig barmhärtighet mot varandra. Ja, då är vi till och med skyldiga att ge vårt liv för våra bröder.
Barmhärtighet är ett huvudord när det gäller ett rätt förhållande till vår nästa. Du skall älska din nästa som dig själv, befaller Herren Gud, och just ”barmhärtighet är kärlekens medlidande med de nödställda och dess vilja att rädda dem ur deras belägenhet” (Bibl. Uppslagsbok). Inte bara känsla således, utan också och framför allt handlingsberedskap och offervilja.
’Du skall inte hämnas och inte hysa agg mot någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren’, säger den Högste (3 Mos. 19:18).
Som ung hade David blivit utsatt för så mycket av Sauls ondska, att det varit ’mänskligt’, om han tänkt på Sauls hus med bittert hat och hätsk hämndlystnad. Men sen han blivit kung hände det sig en dag att han frågade: Finns det ännu någon kvar av Sauls hus, som jag kan få göra barmhärtighet med för Jonatans skull? Jo, det visade sig att det fanns en sonson till Saul vid namn Mefiboset. (I hans namn ingår ordet för ’skam’.) Han var efter en olycka i barndomen halt på båda fötterna. (2 Sam. 9.)
Mefiboset hämtas till hovet, där han faller ner på sitt ansikte inför kung David, säkert under fruktan för att nu få sota för sin farfars missgärningar, eftersom David måste uppmana honom att inte frukta: Var inte rädd, för jag vill göra barmhärtighet med dig för din fader Jonatans skull och jag vill ge dig allt din fader Sauls jordagods tillbaka och du skall äta vid mitt bord beständigt. Häpen över denna oförtjänta nåd utbrister Mefiboset: Vad är din tjänare, att du skulle bry dig om en sådan död hund som jag? Mefiboset blev föremål för barmhärtighet från Davids sida, för kungen höll vad han lovat. Och Mefiboset åt vid Davids bord som en av kungens söner.
Barmhärtigheten frågar inte efter om den nödställda medmänniskan har förtjänat att få någon hjälp. Davids barmhärtighet mot Mefiboset är en skön bild av Guds nåd – för Jesu Kristi skull – mot oss syndare, som inte förtjänat annat än straff. Den är också ett föredöme för oss.
Erfarenhet av Guds barmhärtighet mot oss är det som kan motivera oss – av naturen obarmhärtiga – att visa verklig barmhärtighet mot vår medmänniska.
Jesus – den Barmhärtige
Det stora, mest efterföljansvärda exemplet är Jesus Kristus själv. Var så till sinnes som Jesus Kristus var, förmanar Paulus i Fil. 2, han som fastän han var till i Gudsgestalt inte räknade tillvaron som Gud och jämlikheten med Gud som segerbyte, dvs. som något att visa upp och stoltsera med inför människor, utan han utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt, ödmjukade sig själv och blev lydig ända till döden på korset. Gud har bevisat sin kärlek till oss däri att Kristus har dött för oss, medan vi ännu var syndare. Detta är det främsta exemplet på barmhärtighet. Jesus älskade oss inte bara som sig själv; han utgav sig själv för att rädda oss ur vår hopplöshet och eviga nöd. Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken, skriver Johannes (1 Joh. 3:16), och han fortsätter: Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder. Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?
Barmärtighet, en bristvara
I en tid när luthersk kristendom fortfarande hade något inflytande över vårt folk kunde mången nödställd be om och få barmhärtighet ’för Kristi skull’. Det avkristnade samhället präglas inte främst av utövad barmhärtighet, och det finns en utbredd fromhetstyp som inte lämnar utrymme åt någon barmhärtighet.
Om fariséerna säger Jesus: De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem. Och till dem säger han: Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. (Matt. 23:4, 23.) Aposteln Paulus förmanar den unge Timoteus: Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga (2 Tim. 3:2–4).
Gör som Jesus!
I ett sådant samhällsklimat blir behovet av barmhärtighet skriande. Revorna i de sociala skyddsnäten växer; barn och åldringar blir allt mer utsatta. Här har varje kristen människa en ytterst meningsfull uppgift i att visa barmhärtighet – för Jesu Kristi skull; att som man fått för intet också ge barmhärtighet för intet.
Gå du och gör som han! sade Jesus till den som insett, att den som visat barmhärtighet mot mannen som hade överfallits av rövare var dennes nästa. Detsamma säger han till oss. Det är inte Gud som behöver våra goda gärningar, men vår nästa/vår granne, en släkting, någon i vår umgängeskrets/kan vara i stort behov av barmhärtighet.
Sam-Arne Nilsson
Predikant, Stockholm