Gud har främst visat sin kärlek till oss genom Jesus Kristus och hans död på korset. Den kärleken kan vi ta emot, vila i och ge vidare – men också säga nej till.
Kärlek – det är ett ord som väcker till liv de mest skiftande tankar och känslor hos människor. En del har bittra erfarenheter av kärleken. De har blivit svikna och förrådda. Andra får leva med obesvarad kärlek. Åter andra får leva i ett gott kärleksförhållande. Den första förälskelsens ljuvlighet och blindhet har mognat till ett fast och tillitsfullt förhållande. Jag kan inte vara utan den andre. Det är inte plågsamt att känna varandra väl. Det kan vara skönt att någon kan se på mina egenheter med humor och värme. Kärleken verkar vara sådan till sin natur att den vill ha allt. Den som älskar är ofta blind för andras svagheter och sina egna. Det är nog därför det blir så bittert och plågsamt när man blir sviken. Kärleken föder många drömmar. Det kan vara ljuvligt att drömma om den och hoppas att den en gång skall besöka mitt liv.
Det är förunderligt med en människa. Hur sviken och förnedrad hon än blivit, hoppas hon ändå på att det skall finnas någon som älskar just henne för den hon är.
Kärlekens oemotståndliga kraft hör samman med dess källa – den levande Guden. Kärleken svävar inte ovanför oss som en idé eller en ouppnåelig verklighet. Den har tagit gestalt och fullkomnats på en plats, där man inte väntar sig finna den – på Jesu kors. Guds kärlek är en korsmärkt kärlek. Den söker aldrig sitt eget. Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare (Rom. 15:8).
Korset är Guds kärleks tecken. På korset vänder Gud i Kristus sitt ansikte mot oss och säger: ”Jag älskar er alla.”
Det framhävs ofta att Gud är kärleken. Man kan fråga sig: Vad skulle Han annars vara? Det finns mycket tanklöst tal bland människor om Guds kärlek. Ofta kommer talet från dem som borde veta bättre. Måttstocken för vad kärlek är har vi ofta hos oss själva. Hur vi tycker att den fullkomliga kärleken skall se ut lägger vi på Gud. Det blir därför lätt att människor tror att kärleken är gud i stället för det oerhörda att Gud är kärleken. Den stora verklighet vi lever i är att djupt inne i tillvaron finns Guds kärlek som bär mig och allt. Den kärleken har tagit gestalt i Jesus Kristus.
Jesu kors är ett kärlekens tecken. Genom Jesu död räcker Gud ut sina armar mot oss och vill sluta oss i sin famn. Gud säger: ”Så högt älskar jag dig att jag lät min Son bära min vrede över synden och dö i stället för dig.” Inför denna kärlek står jag maktlös. Jag ställs i valet att ta emot den eller förkasta den. Att leta efter något hos sig själv som förtjänar den är en meningslös sysselsättning. Jag kan bara låta mig inneslutas i Guds kärlek och vila ut i Hans omtanke, eller förkasta Honom.
När jag tar Guds Ord på allvar och vill leva efter Guds vilja plågas jag av mina många brister. Jag är inte alls sådan som Gud vill att jag skall vara. Då blir det stort och ofattbart att Jesu död på korset innebär att jag är försonad med Gud. Alla mina synder har nu i stället Jesus gjort. Allt vad jag är skyldig Gud av kärlek och godhet har Jesus uppfyllt. Så högt älskar Gud mig att Han genom sin Son gör detta för mig.
Gud vill också att Hans korsmärkta kärlek i Jesus Kristus skall komma till uttryck i mitt liv. Så som Gud har vänt sig mot mig i kärlek vill Gud att jag skall vara vänd mot andra människor. Om det som Jesus gjort verkligen betyder något för mitt liv, hur kan jag då göra mig hård mot dem jag möter i livet? Jag kan ställas inför en gärning som fyller mig med avsky – det trodde jag aldrig den personen om! Vad Gud då begär av mig i den situationen är att skilja synd och syndare åt. Men det blir en nästan omöjlig uppgift om synden riktar sig mot mig personligen. När jag är sårad och kränkt och förnedrad, kan Gud då verkligen begära att jag skall kunna skilja synd och syndare åt? Ja, det är faktiskt det som Gud begär av mig och förväntar sig. Guds röst från korset ljuder: ”Just så har jag behandlat dig! Om det som min Son gjorde för dig på korset betyder något, bär då ut min korsmärkta kärlek till världen. Tillämpa den i ditt eget liv och på andras.”
Korset som kärlekens tecken innebär ett helande i människors liv. Från Jesu kors ljuder Guds röst genom aposteln: Var goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er (Ef. 4:32). Genom vår vilja att förlåta har Jesu kors en central plats i vårt liv och vi bidrar till världens helande. Helandet innebär att en människas inre blir helt så att hon kan leva kärlekens och förlåtelsens liv. Varje Kristus-troende kan med sitt liv bidra till detta verk. Som Kristi tjänare, märkta av Hans kors, får vi vandra kring bland såriga och trötta människor och leva helandets liv. Vi tränger oss aldrig på. Vi bara finns där för den som behöver tröst och uppmuntran.
Vad en Kristus-troende mest av allt skall akta sig för är att bli hård och oförstående. Det är lätt att bli det när man är trött och har svårt för att orka med. Man tar till de flyktvägar som bjuds. För en trött och modlös lärjunge är Kristi kärlek räddningen. Av Kristus får han uppmuntran och frimodighet som ger den kraft dagen behöver.
Herren Gud säger: ”Om du i dag hör min röst så förhärda inte ditt hjärta. Min korsmärkta kärlek bevarar dig.” Det är svårt för oss människor att förlåta, det är så emot vår natur. Men från det kors som bär kärlekens tecken kommer den kärlek som förändrar ett människohjärta.
Egon Olsson, kyrkoherde em. och författare, Jörlanda