Följ med en missionär i vardagen – med bil på dåliga vägar och till fots i lervälling. Och du får dela både hennes glädje och bekymmer.
Tidigt en torsdagsmorgon kör jag från Nakuru mot Chesinende i soluppgången. Det är inte mycket trafik, men en del cyklister är redan i farten med sina stora tunga laster av ved, träkol eller vitkål. De har minst tre säckar var, ibland fem, och det är inga små säckar. Jag funderar på hur det är att styra ett sådant ekipage – och när ett sådant har vält påminner det nog om en mindre olycka. Jag lyssnar lite på radion som har börjat med sin ’svada’. Någon pratar om allt och alla, ringer upp någon sömndrucken person som ska säga något viktigt, ägnar en liten stund åt att svara på lyssnarens frågor osv. Mitt i allt kommer det morgonandakt, bön, bibelläsning och sång – det är verkligen Guds Ord som förkunnas.
Det tar 1,5 timme till Chesinende, och det är mycket som hinner passera i mina tankar. Bra tillfälle för tack och bön: tack för att jag får vara ett Guds barn, tack för att Jesus är min Frälsare och bön för alla er som ber för mig, för dagen som ligger framför, för dem som är kvar i Nakuru, för dem som jag kommer att möta under dagen, för dem som jag senast haft en diskussion med – ja, listan kan göras lång.
Det ljusnar allt mer, och det blir mer folk längs vägen. Jag kör förbi både små och stora elever i gröna, beige eller röda skoluniformer. Själv är jag på väg till grundskolan i Chesinende, där jag möts av barn i blå uniform som tar emot mig med öppna armar.
Till en del platser kan man inte komma med bil. Då får man använda ’apostlahästarna’ som vi alla har fått, kenyaner som svenskar. Men då får man vara beredd på att höra kommentarer som: ”Hur har hon kommit hit, jag ser ingen bil?” eller ”Kan hon gå i lera?”
En dag skulle jag till Saino. Vägarna dit var helt förstörda av traktorer som kört fram stockar från ett stort avverkningsområde. Jag visste det på förhand, så jag hade knutit på mig ’gympadojorna’. Vi gick genom floder, majsåkrar och potatisåkrar. Ibland gick leran över skorna, ibland slirade man två steg bakåt vid ett steg fram, och helt plötsligt låg man där på knä. Frågan ”Kan hon gå i lera?” var befogad. Väl framme var det skönt att få sätta sig på en stol och torka av den värsta leran.
Jag hade fått ämnet om hur kristna ska ge kollekt och sedan ta hand om kollekten. Som vanligt hade jag god hjälp av Bibeln och boken ”Uwakili na maisha” av J. Lynn. Det är så härligt att det står så mycket om givande i Bibeln. Skönt att det inte är något nytt och eget man behöver komma med. Vi kan t.ex. läsa om revision och förmedling av insamlade medel i 2 Kor. 8 och 9.
Bilen är ett bra och viktigt redskap i mitt arbete. Den går många mil på dåliga vägar. Be om beskydd för oss som är ute på vägarna. Be om att bilen skall hålla, och ge ditt bidrag så att jag kan tanka den för de långa resorna, antingen för PPI-undervisning ((Programme for Pastoral Instruction)), bokförsäljning/ bokinköp, administration, församlingsbesök eller seminarier. Gud hör bön!
Gunnel Gustavsson
Kenya-missionär