Tämligen i tysthet har det svenska språket fått en ny översättning av Bibeln, den första sedan 1917 och noga taget den fjärde i språkets hela historia. Projektet har gått under namnet Svenska Folkbibeln. Det rör sig alltså om en annan bibelöversättning än den som nu den statliga bibelkommissionen håller på att fullborda. Den liknar det statliga översättningsarbetet på det sättet att det finns en rik uppsättning av förklarande noter, men den skiljer sig på viktiga punkter.
1996 publicerade Svenska Folkbibeln sin översättning av Nya Testamentet.
Nu föreligger också Gamla Testamentet – dock saknas de för svensk andlig historia så viktiga Apokryferna. Bakom projektet står en fritt sammanhållen krets utan stöd av det mer officiella samfunds-Sverige. Vad gäller Nya Testamentet var Teol. Dr Ingemar Furberg huvudansvarig. För Gamla Testamentet har docenten Seth Erlandsson varit den ledande. Egentligen rör det sig i det senare fallet om en kraftig bearbetning av 1917 års översättning, på samma sätt som Karl XII:s Bibel är en bearbetning av Gustav Vasas. Det kommande verket från bibelkommissionen är däremot en helt ny översättning. Varför behövs då över huvud taget en ny översättning eller ens en bearbetning? Ett avgörande skäl är att ett stort antal begrepp i språket har ändrat betydelse sedan 1917. Ett sådant begrepp är förlossning, som tidigare hade en vidare betydelse och närmast betydde ”befrielse”. Nu har innebörden försnävats till ”barnsbörd”. I 1917 års översättning heter det t. ex.: ”…mycken förlossning är hos honom”, d.v.s. Gud (Ps. 130:7). Efter dagens språkbruk innebär det att många barn föds hos Gud. För att få fram grundtextens innebörd översätter Folkbibeln: ”…full lösepenning finns hos honom.” Bibelkommissionen har en annan variant: ”Han är den som befriar.”
Kommissionens variant fångar innebörden på ett enkelt sätt, men samtidigt blir det för enkelt. Lättbegripligheten slår ut grundtextens djup. Även om man accepterar en endimensionell översättning som ett möjligt alternativ, har bibelkommissionens arbete hittills väckt frågor, som utgör en del av bakgrunden till Folkbibeln. Det tycks som om kommissionen på en rad ställen valt tolkningar, som försvårar en kristen läsning. I 1 Mos. 1:2 heter det där: ”…och en gudsvind svepte fram över vattnet.” Det torde vara en unik variant i tolkningshistorien. Den grekiska översättningen för tiden före Kristi födelse känner den inte, inte heller den unga Kyrkans latinska översättning. Folkbibeln står insatt i en stor judisk och kristen tradition, när den skriver: ”Och Guds Ande svävade över vattnet.” Ett annat exempel är Ps. 22:17, som traditionellt tolkats som en förutsägelse av Kristi korsfästelse. Så kan den förkristna, grekiska översättningen läsas, och så har fornkyrkans översättare tolkat det. Bibelkommissionen däremot skriver: ”Händer och fötter är skrumpnade.” Folkbibeln följer också här huvudlinjen: ”…mina händer och fötter har de genomborrat.”
Kommissionens val på detta och andra ställen bidrar till att sänka acceptansen för dess arbete. En annan fråga är i vad mån Folkbibeln kan vinna genomslag.
Det förhållande att vi till nästa år har två helbiblar på svenska kan bedömas positivt. En enda översättning har svårt att ge uttryck åt grundspråkets rikedom. Förhållandet kan också ses som något negativt. Det innebär nämligen ytterligare en fragmentarisering i ett samhälle och en kristenhet där det sammanhållande kittet redan är sprött. Samtidigt är det intressant att åtminstone en sektor av svensk kristenhet fungerar som subjekt – inte bara som objekt för statlig verksamhet – när det gäller sin egen trosgrund.
Christian Braw teol. dr, präst, Slätthög