Bättre kommunikationer och fler öppna gränser har lett till en så kallad globalisering, på gott och ont. Vi har blivit världsmedborgare med ett delat ansvar för t.ex. klimat och miljö, energiförsörjning, etniska konflikter och migration. Invandring till Sverige kan vi i viss mån påverka genom demokratiska val. Frågan är hur vi personligen förhåller oss till invandrare – utrikes födda – och deras barn som föds i Sverige. Har våra personliga relationer till invandrare någon betydelse för deras integrering i det svenska samhället och för oss själva?
Karin Andersson, lärare med erfarenhet av undervisning på Rosengård i Malmö, har intervjuat Eva Appell, lärare och trebarnsmamma, Peter Henrysson, advokat, och Nils-Göran Nilsson, kommunpolitiker i Åstorp, för att ta del av och förmedla deras erfarenheter och synpunkter.
Lika stort människovärde
– Jag tänker på den Gyllene regeln, Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem, säger Eva, när vi talar om vad som kan vara en ledstjärna för oss i vår relation till de människor som kommer till Sverige från andra länder.
Peter lyfter fram att alla människor har samma värde och att vi skall älska vår nästa som oss själva.
– Rent legalt, tillägger han, kan individer ha olika status när det gäller uppehållstillstånd. Då är det myndigheter som skall fatta beslut, och det är inte vår sak som enskilda att göra skillnad på människor.
Med vid intervjun är också Nils-Göran – på telefon. Han ville inte gärna komma till Lund, där vi andra sitter runt köksbordet hemma hos Peter. Några av invandrarna i Åstorp har nämligen denna kväll hjälpt till med trädgårdsarbete vid missionshuset, vilket Nils-Göran hade lovat att ansvara för. Hans engagemang i ’nysvenskars’ situation går inte att ta miste på.
Människor i nöd
Både Eva, Nils-Göran och Peter har sett och förstått, att de som väntar på uppehållstillstånd har det mycket svårt.
– De som inte har kontakter i det civila samhället är rätt ensamma, säger Peter, som i sitt arbete företräder personer som söker uppehållstillstånd och får ta del av deras nöd.
– Nya, tunga bekymmer faller över dem, när de sedan efter lång väntan får besked att de får stanna i Sverige. Men vi får också tänka på att Gud ofta söker en människa i en svår situation, tillägger Peter.
– Migrationsverket ansvarar ju för dem som är asylsökande, men när ett uppehållstillstånd blir klart, då kan dessa människor helt plötsligt stå på bar backe, om inte kommunen eller omgivningen har accepterat att ta emot dem, förklarar Nils-Göran och fortsätter:
– Jag har sett problemen och varit pådrivande för att vår kommun skulle få ett avtal med Integrationsverket om att ta emot ett visst antal personer som fått permanent uppehållstillstånd. Så fort avtalet är undertecknat, planerar vi för dem som vill bosätta sig här. I första hand för dem som redan bor här, har skött sig och vill stanna kvar. Det handlar ju inte bara om att ge uppehållstillstånd, utan sedan måste vi hjälpa till med SFI och med att de kommer in i arbetslivet.
– Det är mycket uppmuntrande att se hur människor engagerar sig och visar prov på stor omtanke och vilja att hjälpa, säger Peter, och tänker också på de kristna bröder och systrar som kontaktar honom som yrkesman.
Möten med invandrare
– Jag fick nöd för henne när jag såg henne i badtofflor en regnig och kall dag, säger Eva om hur hon såg en anledning att ta kontakt med en av de nyinflyttade som hon nu har lärt känna.
Eva berättar också, att hon brukade gå till öppna förskolan i Landskrona med sina barn, och att hon där träffade många invandrare.
– Jag har en kolonilott, säger Nils-Göran. Där träffar jag många invandrare, och vi pratar vid grinden om våra odlingar. Och en gång när jag högg ved, träffade jag en man från Bosnien, och sedan har jag hälsat på hemma hos honom och träffat hans familj.
En och annan nyinflyttad hittar själv till missionshuset i Åstorp, andra kommer i sällskap med någon som de lärt känna. Den årliga basaren som anordnas utomhus lockar en del nya besökare.
– Barn kommer till söndagsskolan och hobbygruppen i missionshuset, och genom barnen får vi kontakt med föräldrarna, säger Nils-Göran.
Att det finns många möjligheter till spontan kontakt med invandrare framkommer tydligt vid vårt samtal.
Ge, och ni skall få
– Det var som att ha två storasyskon som underhöll våra barn, och en farmor som hjälpte oss i köket.
Eva beskriver hur det var när en asylsökande mamma med sina två barn var inneboende i hennes familj i väntan på uppehållstillstånd. Även tonfallet vittnar om att erfarenheten av att ha lärt känna denna familj är mycket positiv.
– De levde med i vårt vardagsliv, lärde sig bordsbönen och ville vara med vid aftonbönen. Jag kunde höra kvinnan sitta och läsa högt på sitt eget språk ur en bibel som hon fått av mig.
– Barnen hade stort utbyte av varandra. De som bara kunde lite svenska tidigare, gjorde nu enorma framsteg på de drygt två veckor som de bodde hos oss.
Både Eva och Nils-Göran berättar om den gästfrihet som de mött från invandrarfamiljer.
– Det är helt klart lätt att åka hem till våra invandrarvänner. Man kan alltid komma till dem, även på natten, menar Eva, och tillägger att de blir mycket glada för besök.
– Men lite svårt har de nog att förstå att vi inte kan komma och hälsa på så ofta som de önskar.
Ofrivillig ensamhet, som så många i vårt samhälle lider av, förefaller utifrån dessa erfarenheter nästan vara en onödig företeelse.
Rättigheter och välsignelser
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är en ledstjärna för många folk och länder, bland annat när det gäller invandring.
– Men människors rättigheter och länders inställning till invandring stämmer dock inte alltid överens, enligt Peter, som tilllägger att det finns en konflikt mellan människors rättigheter och t.ex. Sveriges legitima önskan att reglera invandring.
En konflikt eller kluvenhet framskymtar även hos den enskilde, när vi kommer in på att det inte enbart följer positiva resultat av invandring. Rädsla eller oro för framtiden är uppenbarligen ändå inte ett hinder för en personlig relation till någon eller några människor, som befinner sig i en svår situation i ett för dem främmande land.
– Jag tror att vi ska våga umgås med dem som vi tycker verkar annorlunda, för det ger så mycket tillbaka, säger Eva, och tilllägger att Gud låter oss gå i beredda gärningar.
Fler vittnesbörd än dem som getts under samtalets gång behövs knappast för att det ska bli tydligt att Gud kan välsigna både invandraren – vår nästa – och oss själva, när vi delar bekymmer och glädjeämnen, språk, husrum, Guds Ord och vad det nu kan vara. Välsignelse för individ och samhälle för tid och – i bästa fall – evighet.
Karin Andersson
Lärare på Glimåkra Folkhögskola