Jesus är Herre!

Paulus skriver till sina medkristna för nära två tusen år sedan. Han har något viktigt på hjärtat, och det han skrev kom att få avgörande betydelse för dem som tog emot det. Så avgörande att de kristna mycket snart kom att känna igen ett Guds tilltal. Brevet där det skrevs är bevarat åt kristna i alla tider som ett Guds ord.
Vad betydde de orden för dem som fick höra dem första gången, församlingen i Korint?

Inspirerad av Paulus
Vi kan kalla honom Artemas. Han hade kommit till Korint som ung och snabbt tjänat sig en förmögenhet i den ständigt expanderande handelsstaden. Han hade stött på Paulus redan hos Titus Justus, när Paulus var ny i Korint och hade blivit utkastad ur synagogan. Paulus kunnighet i judendomens gamla skrifter, hans förmåga att tänka radikalt och nytt utifrån händelserna kring Jesus, och hans helgjutna liv hade lockat Artemas.
Tillsammans med många andra hade han tagit steget in i församlingen och givit sitt liv en ny inriktning. Han saknade egentligen rätt lite av sitt gamla liv med våldsamma dryckesslag, bordellbesök och vältrande i lyx.
Det svåra var inte att lämna det gamla; han visste att människan inte blir lycklig av att stimulera så många nervändslut eller lustcentra i hjärnan som möjligt.
Det svåra var det nya. Livet som kristen. Livet med församlingen och livet med Kristus.
Han tillhörde dem som kunde tröttna på Paulus och hans anspråk. Paulus, som inte drog sig för att gå till rätta med vem som helst, som gav sin efterträdare Apollos samma rätt och som fortsatte att styra och ställa i församlingen via brev. Artemas var en ’self-made-man’, även i andligt avseende. Om någon försökte gå in och styra i hans liv reste han genast ragg. Han deltog i församlingslivet på sina egna villkor, han och de som tänkte lika hade en egen inre krets i församlingen som brukade träffas lite vid sidan av.
Artemas relation till Paulus var kluven. Han drogs till Paulus och det som han förkunnade med sin undervisning och sitt liv. Men han ryggade tillbaka inför Paulus när han kom för nära, när udden riktades mot honom och hans eget liv.

Tidsandan och vägvalet
Att förkunna sig själv – det är Paulus ord för det olyckliga som pågick i korintförsamlingen. Korintiernas liv gick ut på att njuta. Stämningen i staden var hård; att tjäna pengar och att njuta av rikedomen var viktigare än något annat. Korint var ett klasssamhälle: fria romerska medborgare med pengar och rättigheter bredvid slavar och prostituerade. Ville man något med sitt liv fick man ha hårda nypor och vassa armbågar – det gällde hög som låg.
Att förkunna sig själv – visst känner vi igen det från vår tid. Situationen och stämningsläget i Korint var i själva verket mycket lik den i Sverige idag. Uttryck som ”satsa på sig själv” eller ”hinna med att njuta” känner vi väl igen. ”Unna dig att inte göra någonting” är rubriken på dagens kåseri i min tidning. De sammanfattar tidsandan och pekar ut vad som är viktigt för genomsnittssvensken inklusive oss kristna.
Att förkunna sig själv eller Jesus. Det handlar om vem som kommer först, vems behov som styr i livet. ”Lev för Jesus, intet annat är dock värt att kallas liv.” ”Livet får sin mening bara i den mån det är ett liv för andra.” Det läser vi sällan i dagstidningen, men så är en kristen kallad att leva.
Att förkunna sig själv eller att förkunna Jesus som Herren. Paulus ställer det mot vartannat. Detta är vägvalet. Vi måste välja. Vi kommer att välja, om inte medvetet med ord och tanke, så med vårt liv. Alla människors liv är ett vittnesbörd, något som förkunnas. Varje handling, varje val i livet är ett uttryck för vad man anser vara viktigt och oviktigt. Så vi behöver inte uppmanas att välja, inte heller kan vi låta bli att välja eller anse att vi inte kan välja. Vi väljer hela tiden och vi kommer att välja. Frågan är bara vad. Oss själva eller Herren Jesus.

Jesus är Herren!
Att Jesus är Herren, vad betyder det? Artemas hade säkert kallat många för ”herre” under sitt liv. ”Herre” använde man om dem man ville hedra, ungefär som vårt ”herr” eller engelskans ”sir”. Att de kristna kallade Jesus för Herren var vid första anblicken inget uppseendeväckande.
Men kristendomen växte ur en judisk miljö, och för juden var grekiskans Kyrios, Herre, en oerhördhet. Gamla testamentets HERREN, JHWH, hade översatts till det grekiska Kyrios. När judarna – och de första kristna – kallade Jesus för Herren var det att identifiera Jesus som Gud – Israels Gud.
När omgivningen förstod laddningen i de kristnas ”Herre” kom reaktionen: Bekänn kejsaren som Herre, annars …
Det var så förföljelserna började. Vem som helst kunde kalla vem som helst ”herre”, men när de kristna kallade Jesus Herren blev reaktionen häftig. Så ser livsvillkoren ut för de kristna.
Att förstå att mannen Jesus är Gud är en oerhörd upptäckt. Det är oerhört att den Gud som skapat allt och nu uppehåller hela tillvaron har tagit en människas gestalt och kommit till oss som en broder. Det är oerhört att inse att den som gjorde gott på jorden, led och dog för människornas synder i själva verket själv är Gud. Gud intensivt verksam i en mot människan riktad kärlek.

I kampen
Vad hände med Artemas? Vi får lov att tänka oss att han fick ta ett nytt radikalt steg i tron. Att han fick se att han även som omvänd fortsatte att kretsa kring sitt jag. Att han började en kamp med sig själv, sitt inre motstånd, sin benägenhet till trots och oförmåga att helt ge sig hän åt den Jesus som älskar.
I kampen med ’sig själv’ levs jordelivet. Det kan vara svårt att leva i den kampen, men det är saligare att kämpa med sig själv än att förkunna sig själv.

Petter Kollberg
Läkare och predikant, Örkelljunga