Är du en lycklig människa?  

”Hur blir man lycklig?” Artisten Sebastian fick frågan av Kristian Luuk. Naturligtvis blev han helt ställd. Trots att han slagit igenom och blivit ”idol” hade han inget självklart svar på hur man finner lyckan.

Kontrasten mot Nunnan i SVTs dokumentär med samma namn är slående. Marta, eller Maria av Bebådelsen, har gett upp alla karriärdrömmar och gått in i den strängaste orden i den romersk-katolska kyrkan. Aldrig mer ska hon få komma utanför klostermurarna, aldrig mer se havet, ängarna, gården hon växt upp på. Ett stråk av vemod går genom hela dokumentären, men vad man än tycker och tänker framstår den unga kvinnan som lycklig. Hon går ut i klosterträdgården och ser en vacker blomma. Och det räcker! Lyckan finns där. I det enkla och begränsade.

I den här artikeln ska jag varken utvärdera Sebastians eller Martas liv och livsval, utan reflektera över vägen till lycka. Paradoxalt nog är detta tema i vår tid både framträdande och tabubelagt. Det är på det temat veckopressen säljer sina nummer med löften om skönhet, hälsa, framgång, spännande relationer och sexliv. Men att få frågan ”Är du en lycklig människa?” uppfattar de flesta av oss som högst besvärande. Ställs den av vår bordsdam på en fest betraktar vi den rentav som ett brott mot etiketten. Vi vet nämligen alla att lyckan inte är konstant. Livets glädje är flyktig. Vi får alla erfara stunder och tider i livet då vi känner oss djupt olyckliga.

Människans olycka

Vi läser i Bibelns första kapitel om hur Gud slösar sin godhet över människan. Hon skapas med en unik värdighet, för hela relationer och får bo på jordens vackraste plats. Ändå stirrar hon sig bokstavligt talat blind på det hon saknar – kunskap om gott och ont. I det börjar också hennes olycka. Hon ser alltmer det hon saknar. I dag späs det på ytterligare av reklambranschen som anspelar på just den böjelsen: ”Detta saknar du. Utan det blir du aldrig lycklig.”

Ändå vet vi att vår lycka aldrig hänger på om vi har eller undvarar något av det som marknadsförarna vill få oss att köpa. Visst kan ett par nya Acnejeans göra oss lyckliga för stunden. Men snart slår den så kallade habitueringseffekten till. Vi vänjer oss och tar jeansen för självklara. Femte gången vi plockar ut dem ur tvättmaskinen känner vi oss inte lika tacksamma och exklusiva. I stället börjar vi längta efter nästa sak. Jesus såg det ödesdigra i detta och ger oss en varning: Se till att ni aktar er för allt slags girighet, ty en människas liv består inte i att hon har överflöd på ägodelar (Luk. 12:15).

Upptagenheten vid det vi saknar skapar också skam över oss själva. Alla har vi nämligen olika skavanker. Anders Piltz skriver: ”Existerar det en enda normal människa? Varje individ är en kombination av miljontals variabler. Du och jag är i något avseende handikappad och kämpar med personliga brister i hälsan, karaktären, begåvningen eller utseendet.” (Tidsbilder: 69 anteck­ning­ar, s. 173.) När vi hela tiden ser och påminns om vår finniga hy, otidsenliga klädstil eller brist på äventyr i livet skapar det en negativ självbild hos oss. Vi börjar uppleva oss som fel och tänka att vi inte duger som vi är eller att våra liv är innehållslösa.

Att glädja sig över det man har

Vi lever i en fallen värld. Förstörelsens krafter fördunklar den goda skapelsen. Ändå tränger sig lyckan igenom. Gud ger oss den som en aperitif inför den fullödiga himmelska banketten. Den når oss glimtvis, som en försmak.

Men hur finner vi lyckan? Och hur bevarar vi den? Om lyckan inte är att få komma med i ”Idol” eller komma upp sig i företaget, var hittar vi den då? Utan att göra anspråk på att säga något uttömmande, vill jag nämna mitt standardsvar: Den människa kan bli lycklig som börjar se vad hon har och tackar Gud för det. I Bibeln beskrivs det kristna livet hela tiden som en glädjefylld kamp. Vaka och be, skriver Paulus i Kol. 4:2, men tillägger genast: under tacksägelse. I den glädjefulla lovprisningen övar vi oss i att se bredden i Guds oerhörda nåd mot oss. När vi kommer till Gud i tacksamhet, påminns vi om hur stort livet blir när vi varken tar vardagen eller frälsningen för given. Vi väcks till för­und­ran över allt vi har. Livet växer och med det glädjen.

Uppmaningen att se det vi har, snarare än det vi saknar, kan också tillämpas på hela folk. En insändarskribent i The Times (31/7 -06) noterar hur influenserna från västvärlden gjort unga indier föraktfulla för sin egen kultur och fortsätter: ”Det fanns en tid då människor inte hade mycket pengar men livet var mind­re komplicerat, en tid då det du hade betydde mer än det du inte hade.” Likaså kan det tillämpas på församlingen. När vi börjar definiera oss utifrån våra problem och brister gentemot and­ra församlingar eller forna storhetsdagar, skapar vi grogrund för ett ständigt missnöje och missmod. Vi glömmer då allt vi har, däribland en levande och verksam Gud i vår mitt.

Sörja för att kunna glädjas

Alla människor lever med sår. Så mycket i våra liv har inte blivit som vi tänkt. Så många förhoppningar och drömmar infriades inte. Besvikelserna är inte sällan större än vi vågar tillstå.

Insikten om detta kan leda oss i två riktningar. Den ena är grämelsens. Vi är alla offer för livets sköra villkor och andra människors brister. Men när de såren får forma oss, blir vi krävande, bittra och cyniska.

Den andra riktningen är försoningens. Att försonas med livet är att sörja det som inte blev, för att sedan kunna glädja sig åt det som trots allt blev. Till detta hör att acceptera sin egen mänsklighet och dess gränser. Jag är just så här begåvad, rolig, stark och snygg, inte mer, inte mindre. Vi måste också försonas med vår barndom, våra livsval och möjligheter. Särskilt viktig blir sorgen för den som drabbas av en allvarlig skada, sjukdom eller misslyckanden och förluster i nära relationer. Det är, som Kristina Lugn skriver, ”ett sorgearbete att leva./Om man inte förstår det/Blir man aldrig glad”. Vi måste på olika sätt acceptera och bearbeta dem vi är och det liv vi har fått samt försöka förlåta dem som förorättat oss.

Men till försoningen med livet hör också att ta emot det som är, glädja sig åt det och på ett sunt sätt älska sig själv. Så övar vi oss i tacksamhet. Utan att förneka livets smärta börjar vi för­und­ra oss över allt som det faktiskt ger. Börjar vi göra det i tid, kommer vi en dag på ålderns höst kunna utbrista: ”Tänk vad mycket livet gav!” Gör vi det inte, väntar den besviknes fråga: ”Var livet inte mer än detta?”

Vad är det att vara lycklig?

Är det viktigt att vara lycklig? Jag tror det. I him­len väntar saligheten, och salig är just ett uttryck för att vara gudomligt lycklig.

Lycka, enligt kristen tro, är att, förlåten och befriad, få vara med och förverkliga Guds vilja i världen. Det är att leva i det rum och inom de ramar han satt upp, inom de gränser där ett liv kan mogna, växa och bära frukt. Lycka är också att få ge vidare den godhet som Gud visat oss. ”Livet får sin mening i den mån det levs för andra”, skriver Viktor Rundgren. Vi finner den alltså genom att söka vår glädje i andras tillfredsställelse.

Som kristna får vi öva oss i en tacksam för­und­ran över allt vi får ta emot direkt från Gud eller genom det skapade. Så nästa gång du hör förlåtelsens ord, ta dem inte för självklara. Och nästa gång du drar på dig dina halvårsgamla Acnejeans, glöm inte att tacksamt notera hur fina de faktiskt är.

Markus Hector

Predikant, Stockholm