Ta emot och lev livet du fått

Tron förenas med kärlek och hopp

I luthersk teologi betonar vi ”rättfärdiggörelse genom tron allena”. Samtidigt bekänner vi att den levande tron aldrig är ”allena” utan alltid förenad med kärlek och hopp (SKB, s 510). Rättfärdiggörelse genom tro betyder alltså inte frälsning på grund av att man tror rätt i stället för att göra det som är rätt. Nej, vår bekännelse visar snarare att inför Gud måste vi åberopa Kristi förtjänster, och kan inte komma med våra egna gärningar och ansträngningar.

Att ge Kristus vidare

En viktig övertygelse i kristen tro är att gärningarna alltid följer på tron. Vi vet från vår vardag att en människa bara kan ge av det hon har. Den som får ta emot kärlek, kan ge kärlek vidare. Den som inte får det, kommer i stället att kräva den av andra. På samma sätt behöver vi som regel först bli respekterade och lyssnade till för att kunna respektera och lyssna till andra. Många av de elever som uppträder stökigt i klassrummen lider av underskott på dessa områden. De kommer från förhållanden där de inte får ta emot dessa grundläggande livsvärden och har därför också svårt att ge dem vidare.

Samma mönster går alltså igen på trons område. I Nya testamentet ser vi att viljan att ge åt andra följer hos en människa som tagit emot Guds kärlek – om den fått sjunka till botten och bli en existentiell faktor i hennes liv, en omistlig grund för hennes livsmod. Aposteln Johannes skriver: Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra (1 Joh. 4:11). När Christian Braw beskriver Martin Luthers lära om nåden drar han paralleller till hur en fars kärlek till sitt barn både är ett sinnestillstånd hos denne och en miljö som omsluter barnet. Den kärleksfyllda atmosfär i vilken barnet får växa upp och hitta sig självt blir i sig en förvandlande kraft.

I 1 Tess. 3:12–13 kopplar Paulus kärleken till heligheten. Den som älskar sin nästa vill också leva rent och rätt i sina relationer. Detsamma gäller glädjen: Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är (Fil. 4:4–5). Glädjen i Gud gör att vi också kan finna vår glädje i att söka andras glädje och välbefinnande. Carl-Olof Rosenius skriver karaktäristiskt: ”När själen lever i glad förvissning om att vara benådad av Gud och står i ett förtroligt förhållande till sin Frälsare – vilket liv blir det inte då, vilken lust och kraft, vilken lovsång och glädje! Och hur lätt är det inte att ta avstånd från synden och världen!”

På mottagandet följer alltså hela tiden utgivandet, för det är en trons grundregel Jesus formulerar när han säger att den som fått mycket förlåtet också visar stor kärlek (Luk. 7:47).

Mottagandet sker genom tron. Det är så vi tar emot och fylls av Guds kärlek, glädje och alla andra andliga gåvor. Dessa tar vi alltid emot i svaghet och beroende.

Men hur ger Gud oss dessa gåvor? Jo, genom att ge sig själv! Tron griper om nåden, men i det också om hela Kristus, allt han är och ger. Genom att en människa tar emot i tro flyttar Guds Ande in i henne!

Att tro är alltså att ta emot Kristus själv. Den som gjort det kan sedan dela också hans närvaro i sitt liv med andra. Paulus talar om de kristna som ”Kristusbrev” som är skrivna på människohjärtan genom den levande Gudens Ande (2 Kor. 3:3) Den kristne lever i trons gärningar genom att öppna sig för Guds eget handlande och inneboende verklighet.

 

Att bejaka sin identitet i Kristus

Till det som den troende får ta emot från Gud hör också en ny identitet. Enligt Bibeln är människan skapad till Guds avbild och därför älskad av honom just som människa.

Men vi människor är också syndare. Synden fördunklar våra liv och berövar oss vårt livsmod. Den skapar mörka minnen, skam över oss själva, rädsla för att bli ertappade, distans i våra relationer, spända nackmuskler och sänkt blick. Så djupt betraktar Bibeln människans fall att hennes gamla människa (köttet, den syndiga naturen) inte anses möjlig att alls reparera eller få bukt med.

I stället skapar Gud något helt nytt i den troende, och de bib­liska uttrycken för det kan inte bli starkare. Det talas om hur människan föds på nytt till en ny människa, blir en helt ny skapelse, går från död till liv, omvänds 180 grader. Det som sker i denna process är att Guds Ande tar av det som Kristus är och vunnit åt oss (nåden, förlåtelsen), och tillämpar det på den troendes liv. Samtidigt skapar han genom den helige Ande nya önskningar hos henne. Att vara född på nytt är att mer och mer börjar längta efter det som Gud vill och älska det som han äls­kar.

Men vid omvändelsen sker också helgelsen. I 1 Kor. 1:30 skriver Paulus: [Ni har Gud] att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som [han] för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning. På samma tema skriver han fem kapitel längre fram: Ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande. (1 Kor. 6:11) Att helgas är att avskiljas för att tillhöra Kristus, bli ett tempel, en zon där han bor med sitt liv. Den som helgas ges en ny identitet.

Denna nya identitet styr hur människan beter sig. Vi beter oss nämligen så som vi uppfattar oss själva, och vi kan bara ge åt andra av den som vi djupast sett själva uppfattar att vi är. En kristen har en fantastisk identitet som Guds återupprättade avbild. Vi får sträcka på oss, inte i högmod – för det vi åberopar är inte egna meriter – men i ödmjuk glädje och tacksamhet, och påminna oss om vilket högt värde och vilken värdighet vi fått genom honom. Att göra det ger människan en inre tyngdpunkt. Hon behöver inte bevisa att hon duger, utan kan låta Gud bestämma hennes värde och tryggt vila i det.

 

Att både vila och kämpa

Som vi sett behöver vi inte kämpa oss fram till Guds rike, till målet med våra liv, utan det kommer till oss genom tron och den helige Ande. Att vara kristen är ändå inte något passivt. Förtröstan är inte synonymt med likgiltighet. Tron kan i stället  beskrivas  som ”människans ödmjuka och förtröstansfulla hängivelse” (Wilhelm Stählin).

Jag tror att flera av er sett repriser av 100-meterslopp på TV. Man ser där hur löparna samlar alla sina krafter. Samtidigt är de helt avslappnade i kroppen och ansiktet. Som en illustration av trons liv haltar bilden, men säger ändå något väsentligt. En kristen kan vara helt avslappnad och vila i frälsningen genom Kristus. Samtidigt har hon alla sina krafter samlade. Hon lyssnar in Gud för att få veta var hon kan göra en insats för sin medmänniska och är villig att gå dit han sänder henne. Evangeliet får konsekvenser och levs ut i livets olika sfärer.

Samma mönster av vila och ansträngning går igen in kampen mot köttet, vår syndiga natur. Paulus tar i och uppmanar oss att döda de gärningar det ger upphov till (Kol. 3:5)! Teologen David Peterson skriver: ”Praktisk helighet involverar att vi i våra liv ’dödar’ vad Gud på korset redan dömt till döden och lever ut det nya liv som getts oss genom att Kristus bor och verkar i  oss. Mänsklig ansträngning krävs – men inte förutan eller vid sidan av Guds Andes aktivitet – som besegrar köttet när vi dödar det i hans kraft, och när vi inriktar oss på det som är av Anden.” (Possessed by God, s. 112f.)

Genom tron litar vi på Guds löften och griper om hans Andes kraft så att vi står emot synden och lever för Gud. Samtidigt får vi i frestelsens stund påminna oss om vad det kostade Jesus att betala för den. ”Två saker”, skriver Gunnel Vallquist, ”är livsviktiga för den som inte vill stagnera eller slå sig till ro: att inte rygga tillbaks för självkännedomens brutala ljus och att aldrig ge upp förtröstan till Guds kärlek.”

 

Gärningarna som en förmån

Det är en helig kallelse att leva i trons gärningar. En tro utan gärningar är död, skriver Jakob (Jak. 2:20). Men trons gärningar, noterar de lutherska bekännelseskrifterna, är också en förmån. ”Genom att öva oss i dem visar vi vår tro på och tacksamhet till Gud.” (SKB, s. 513)

Låt oss sträva efter att leva i kärlek och lydnad och inte ge synd och oförsonlighet makt i våra liv. Men låt oss samtidigt aldrig glömma att Gud verkar genom den helige Ande och att det alltid är han som gör mest!

Markus Hector

Predikant i Roseniuskyrkan, Stockholm