Frihet från religion eller frihet till religion?

Det finns en Gud – han bör erkännas

Den givna utgångspunkten för religionsfriheten bör rimligen vara det första budet: Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig (2 Mos. 20:3). Eftersom det inte finns någon annan skapare än Herren, är det inte någon annan som ska tillbes som Skapare och Gud. Det är fullt logiskt, begripligt och invändningsfritt. Det finns bara en Gud och därför skall bara en Gud erkännas som Gud. Denna grundbult i kristen tro uttrycks också i budet: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft (5 Mos. 6:5).

Gud begär alltså människornas odelade kärlek och tillbed­jan. Det innebär att eftersom överheten (staten, fursten eller hövdingen) står i Guds tjänst (Rom. 13:4), har den inte rätt att förhindra eller begränsa människors rätt till gudstjänst och fri tillbedjan av Gud. Ur medborgarens perspektiv kan detta beskrivas som en religionsfrihet i förhållande till staten.

Religionsfrihetens kärna

Religionsfrihetens hårda kärna är just denna frihet att be till Gud, läsa och lyssna till Guds ord – enskilt eller offentligt – liksom att samlas till gudstjänst. Den bör för att garanteras medborgarna lämpligen grundlagsfästas. Även om avgudadyrkan eller försummelse att tacka och tillbe Skaparen i Bibeln är en grundsynd som väcker Guds vrede, finns i Nya testamentet inte något påbud eller ens en antydan om att människorna i Guds namn med tvång skulle förmås att uppfylla det första budet. Det skall i stället för genom svärdet ske genom Ordet, Andens svärd. Under ”uppskovets tid” – tills Kristus kommer tillbaka som domare – råder en frihet att tillbe Gud mycket, lite eller inte alls. En gång kommer emellertid alla knän att böja sig inför Kris­tus och ge honom det erkännande som han är värd (Fil. 2:10). Den grundlagsfästa religionsfriheten är därför ytterst ett försök att genom lagstiftning, som inte kan sättas ur spel av överheten, slå vakt om rätten att fritt tillbe Gud. Skulle en kränkning av religionsfriheten ske är det – ur kristen synvinkel – domstolarnas uppgift att i Guds tjänst slutligt värna religionsfriheten gentemot myndigheter eller annan överhet.

Luthers tro i teori och praktik

Fallet Martin Luther illustrerar ytterligare en sida, eller nyans, av religionsfriheten. Luther kritiserade den katolska kyrkans förfall, missbruk och fångenskap. Han ville lyda Gud och Ordet mer än den mänskliga och vilsefarande institutionen, kyrkan. Han hävdade sitt samvetes frihet gentemot påvemakten – som har haft drag av statsmakt och under tider lierat sig mer eller mindre med den världsliga makten eller fursten. I teologiskt hänseende härrör Luthers uppfattning om samvetets frihet un­der Guds ord ur tanken att var och en kristen har en rätt – liksom en skyldighet – att efter Skriften bedöma den undervisning han får, liksom att själv undervisa rätt (allmänna prästadömet). Den friheten får inte inskränkas. Sådan var Luthers tro i teori och praktik. För den friheten fördes i Europa under efterreformatorisk tid en kamp på liv och död. Den har också gett oss det rena och klara evangelium som Luther så resolut slog vakt om.

Sambandet kyrka – stat

Efter kejsar Konstantin, som på 300-talet gjorde kristendomen till statsreligion, har kyrkan på ett felaktigt sätt knutits till den världsliga makten. Det är riskfyllt för en kyrka att ingå förbund med en världslig furste. Det visar historien. Så fort kyrkan förlorar i självständighet och integritet riskerar den att få en annan herre än Kristus, vilket kan få svåra följder.

För en förfallen eller avfallen kyrka, som har monopol på att vara kyrka i ett land, ligger det nära till hands att använda sig av sin makt för att hålla nere eller rent av bekämpa äkta Kristus-tro, väckelse och förnyelse. En kyrka som inte längre följer Kris­tus och inte heller vill vända om, kan svårligen acceptera den kritik som väckelsefolket riktar mot den. Att repression eller rent av förföljelse förekommer i en sådan situation är inte något att förvåna sig över.

Situationen i Sverige

I Sverige har vi haft en statlig evangelisk-luthersk kyrka som un­der flera århundraden inte tillåtit några andra kyrkor jämte sig. Under konventikelplakatets tid fick man inte ens samlas till möte (eller konventikel) utan prästs närvaro. Även efter det att plakatet upphävdes har baptister med flera under långa tider haft stora svårigheter med svenska myndigheter – liksom för övrigt katoliker och judar. Det var först år 1951 som religionsfrihet infördes i Sverige enligt lag. Sverige står således inte – det lutherska arvet till trots – i den idétradition som tidigt främjat och erkänt religionsfriheten som den uppfattas på amerikansk mark. Och i dessa frågor kan USA betraktas som föregångsland och stilbildare.

USA:s exempel1

När Amerikas förenta stater förklarade sig självständiga skedde det i förhållande till den brittiska kronan som statsöver­huvud men även som kyrkans högsta företrädare och beskyddare (1776). De många gånger bittra erfarenheterna av förföljelse av kristna minoriteter i Europa som kolonisatörerna bar med sig fanns i färskt minne. Religionsfriheten gjordes därför till en hörnsten i det amerikanska frihetsbygget. I den amerikanska konstitutionens första tillägg begränsas den federala regeringens makt av religionsfriheten, yttrandefriheten, tryckfriheten och mötesfriheten (First Amendment).2

Religionsfriheten nämns först. Det är värt att lägga märke till. Tanken är att de senare friheterna är ett utflöde av den grundläggande religionsfriheten. Och religion betyder här inte religion vilken som helst. Det handlar om kristendom, för någon annan religion än kristendomen var inte aktuell när USA var ungt. Det var också kristen och biblisk teologi som utgjorde grunden och utgångspunkten för de principiella synpunkter och läror om religionsfrihet etc. som i Europa hade vuxit fram sedan reformationen i mötet mellan envälde eller politiskt makt­missbruk och biblisk reflektion. Den amerikanska konstitutionen med dess första tillägg har därför aldrig varit ämnad att hålla kristen tro, tanke eller etik utanför staternas styrelse. Däremot har det inneburit en förpliktelse för de amerikanska lagstiftarna att inte favorisera något samfund eller någon kyrka framför andra.

De kristna samfunden och kyrkorna i USA har sitt ursprung i olika europeiska nationella kyrkor eller frikyrkor. I stor utsträckning var tvistefrågan tidigt om olika delstater skulle tillhöra eller vara anknutna till ett särskilt samfund, till exempel den presbyterianska kyrkan, den lutherska kyrkan eller annat kristet samfund. (Frågan besvarades alltså nekande.) Det är också den ursprungliga innebörden i att exempelvis en offentlig skola inte skall vara konfessionell, det vill säga anknuten till ett visst samfund. Med det synsättet är det egentligen inte något problem om skolan skulle vara uttalat kristen i undervisning eller inramning – så länge man inte tar konfessionell ställning.2

Sammanfattande synpunkter

När vi i dag i Sverige som kristna eller kyrka skall ge synpunkter på exempelvis religionsfriheten är det angeläget att tänka på följande:

• Tanken på hur samhället skall organiseras (exempelvis över­heten som Guds tjänare) liksom idén om religionsfrihet bygger på och förutsätter den kristna världsbilden.
• Staten skall därför garantera att medborgarna har kvar rätten att fritt utöva sin religion, det vill säga sin kristna tro.
• Staten skall inte heller favorisera någon viss kyrka eller något visst samfund.

Slutligen vill jag peka på att det mot bakgrund av den kristna trons sanningsanspråk inte är nödvändigt att ge andra religioner samma erkännande som kristendomen. De bör alla ses som alternativa livsåskådningar och har som sådana relevans och vikt. Men det är inte detsamma som att de är sanna. Religion och livssyn är inte en fråga om smak, utan ytterst en fråga om sanning. Att undervisningen i religionskunskap i den svenska kommunala skolan i vissa avseenden jämställer olika religioner och livsåskådningar, innebär inte att en kristen bör göra det i sanningsfrågan – varken som lärare i skolan, som debattör i riksdagen eller i fikarummet. Hur pass öppen och tydlig man bör vara med att ge skäl för sin tro är en fråga om mod och takt. Att visa respekt för att andra människor kan ha en annan uppfattning är alltid nödvändigt.

Peter Henrysson

Advokat , Lund