Israel, Guds utvalda folk, är ett hoppets folk. Gud har lovat dem Messias, den Smorde, Konungen. När ska han komma? Folket väntar och längtar … Också vi får se fram emot hans ankomst – han kommer som ett barn, han kommer till vårt hjärta och han kommer en dag på den sista, stora dagen.
Israel är, och har alltid varit, ett hoppets folk. De fromma där har levt i väntan efter Herren; de har bett: ”Herre förnya i dessa år dina gärningar, låt ditt verk få liv igen i våra dagar” (Hab. 3:2).
Stora ting hade Gud gjort med det folket, och stora löften hade han skänkt det. Löften som i varje tid delvis hade infriats, delvis ännu icke. Tiden då Jesus kom till vår värld och vandrade på Israels mark var starkt präglad av förväntan. Guds folk var betryckt, och man hoppades på hans snara och kraftiga ingripande.
När kommer Messias?
I Nya testamentet är det tydligt att folket såg fram emot Guds ingripande. Det tar sig ofta det uttrycket att man väntar på Messias. När Johannes Döparen uppträdde ”tänkte alla i sina hjärtan, om han möjligen kunde vara Messias” (Luk. 3:15).
Inför Jesu tal och handlingar, t.ex. när han botade obotligt sjuka, frågade sig folket i Judeen: När Messias kommer, skall väl han göra fler tecken än den här mannen har gjort? Eller: Har rådsherrarna verkligen blivit övertygade om att han är Messias? Somliga sade: Han är Messias, och andra: Inte kommer väl Messias från Galileen?
Döparens lärjunge Andreas har tillsammans med en kamrat under några timmar bekantat sig med Jesus. Han söker upp sin bror Simon och säger till honom: Vi har funnit Messias (Joh. 1:41).
Kvinnan vid Sykars brunn i Samarien räknades inte till de ”riktiga” israeliterna. Hon visste likafullt, ”att Messias skall komma, och när han kommer skall han förkunna oss allt”.
Någon glad förväntan på Guds ingripande hyste säkert inte den grymme kung Herodes. Men de vise männens besök har gjort saken aktuell för honom. Förskräckt frågar han de skriftlärda och de höga prästerna var Messias ska födas (Matt. 2:4).
Är Jesus Messias?
Det första evangeliet börjar med orden: Detta är berättelsen om Jesus Messias (Kristus), Davids son, Abrahams son, det vill säga den i Skrifterna och åt fäderna utlovade Messias. Mot slutet av det fjärde evangeliet läser vi: Dessa (tecken) har blivit nerskrivna för att ni skall tro att Jesus är Messias.
Utanför Betlehem talar ängeln till herdarna: I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. Vid Caesarea Filippi bekänner Simon Petrus, på alla lärjungars vägnar: Du är Guds Messias.
Ständigt är det tal om denne Messias. Vem är han? Var kommer det ordet ifrån?
Skrifterna – Israels skattkammare
Ordet Messias kommer förstås från Skriften, från de heliga skrifter som var Israels anförtrodda skatt. Det som vi brukar kalla Gamla testamentet. Man studerade Skrifterna, man lyssnade till dem i synagogan. Man kunde långa stycken utantill; man tänkte med hjälp av deras tankar.
Och ordet Messias förekommer verkligen ofta i Skrifterna. (Mashiach, så brukar man ibland med våra bokstäver återge det hebreiska ordet – grekerna sade Christos, Kristus.) Det betyder ”den smorde”. I allmänhet har det någon bestämning, t.ex. Guds smorde, Herrens smorde. I ett par fall står det ensamt, i Ps. 2:2 och Dan. 9:25–26. (Svenska Folkbibeln markerar detta genom att här skriva ”Smorde”, med stort S.)
”De smorda” i Gamla testamentet
Bruket att smörja med olivolja omtalas ofta i Gamla testamentet. Det gäller i första hand smörjelse på Guds uppdrag och enligt hans anvisning. I 2 Mos. 28–30, 40 ser vi att tabernaklet i öknen, med altaret och övriga tillbehör, smordes. Likaså Aron och hans söner, som var Guds präster, och deras kläder. På så sätt invigdes allt detta till Guds tjänst, markerades som utvalt av honom. Det blev så helgat, det blev ”heligt” eller ”högheligt”.
När Gud längre fram i tiden lät Israel få en kung, så fick denne sitt ämbete genom att smörjas; han blev ”Herrens smorde”. Profeten Samuel smorde Saul och David (1 Sam. 9, 16). Så skedde även i fortsättningen, så att ”Herrens smorde” och ”kungen” kom att betyda ungefär detsamma.
Kungar och präster var ”smorda”. Också profeter nämns här, fast deras smörjelse nog var mindre reglerad och konkret. Elia fick i uppdrag att smörja Elisa till sin efterträdare. Jesaja säger: ”Herren har smort mig till att predika glädjens budskap.”
Messias och David
Messias ska födas i Betlehem i Juda. Det beskedet fick Herodes av de skriftlärda. De hänvisar till profeten Mika (5:2–6). Profeten talar om en kommande härskare över Israel, en herde med Herrens kraft. Hans ursprung är från evighetens dagar, och han ska vara stor intill jordens ändar.
Han ska födas i Davids stad, för han är en Davids ättling. Många skriftord talar om detta. Först 2 Sam. 7, där Herren säger till David: När din tid är ute skall jag upphöja din avkomling. Jag ska befästa hans tron för evigt. Jag ska vara hans fader, och han min son. David förstår att orden inte bara gäller det närmaste släktledet, utan att Herren har talat om sin ”tjänares hus långt fram i tiden”.
Psalmer och profetord påminde folket om detta:
- Hela Ps. 89, särskilt verserna 4–5, 25–29, 37; Ps. 18:51; Ps. 20:7; Ps. 45:2–8; Ps. 61:7–8; Ps. 132:11–18.
- Jesaja talar om barnet som blir oss fött, sonen som blir oss given och på vars axlar herradömet vilar. Med rätt och rättfärdighet ska därigenom Davids tron befästas, till evig tid (Jes. 9:6–7).
- Jeremia talar om kungen, Davids rättfärdige ”telning”, som ska heta ”HERREN vår rättfärdighet”. I hans dagar ska Juda bli frälst (Jer. 23).
- Hesekiel skriver om en ”David” som ska bli den rätte herden för Israel (kap. 34).
- Sakarja: Fröjda dig du Sions dotter! Se din konung kommer till dig, ridande på en åsna. Rättfärdig och segerrik är han. Han ska tala frid till folken. Hans välde når från hav till hav (9:9).
Han som kommer
När Jesus red in i Jerusalem, på en lånad åsna, uppfyllde han Sakarjas profetia. Folkskaran hyllade honom – Davids son! Israels kung! Man sjöng Ps 118: Hosianna! Välsignad han som kommer, i Herrens namn!
”Han som kommer” är ett namn som är nära förbundet med Messiashoppet. ”Se jag kommer; i boken är skrivet om mig” (Ps. 40); ”Förbundets ängel som ni längtar efter, se han kommer, säger HERREN Sebaot” (Mal 3) och: till Sion kommer Återlösaren (Jes. 59:20). (Detta var ett ord som ständigt återkom i synagogans gudstjänst).
Sådana Skriftens ord ger eko, när Döparen säger: den som kommer efter mig är starkare än jag, och när han från fängelset låter fråga Jesus: Är du den som kommer, eller … ? (Matt. 3:11; 11:3).
Paradoxen – den upphöjde och förnedrade
Bilden av Messias i Gamla testamentet är inte enkel. Den rymmer paradoxala aspekter, som Israels skrifttolkare hade svårt att få grepp om. Enligt Ps. 110 är Messias både kung och präst, en i Israel annars okänd kombination, och enligt Ps. 2 både kung och Guds Son. Han är mild och förlåtande, ömsint och ödmjuk – ändå nära förbunden med Guds dom. Han är stor, mäktig och upphöjd, men samtidigt föraktad och motarbetad, en Herrens lidande tjänare, som till och med blir dödad (Jes. 49, 52–53; Dan. 9:24–26). Särskilt detta sista var svårsmält för Jesu samtida, både för motståndare och vänner. Därför sade Jesus till dem: ”Ni är tröga att tro på profeterna. Måste inte Messias lida detta för att gå in i sin härlighet?” (Luk. 24:25–26.)
Här måste man ha Andens hjälp för att förstå. Här måste man be: Öppna mina ögon, så att jag ser undren i din undervisning. Då ser jag, att det finns en, en enda, som allt stämmer in på. Han som föddes i Betlehem och dog på Golgata, som stod upp ur graven och lever i evighet, hela världens Frälsare.
Hur uppfattade man löftena om Messias?
Militanta patrioter tänkte sig Messias som en lyckosam politiker och tapper krigare, som med Gud på sin sida skulle befria folket – på Jesu tid genom att kasta ut romarna – och göra Israel till det rikaste och mäktigaste folket, hedningarnas ledstjärna och rättesnöre.
De flesta fariséer hade också en nationellt färgad bild av Messias, fast inte våldsinriktad. Deras Messias borde vara som de själva, en lagtrogen farisé, bara ännu bättre.
Vad det högre prästerskapet, ofta sadducéer, egentligen trodde, det vet vi inte. Jag gissar, att man ansåg att Messiashoppet måste hållas vid liv i Israel, men att det för allt i världen inte fick uppfyllas. Det borde förbli en dröm.
Det fanns ju också människor, och inte så få, särskilt bland ”de stilla i landet”, som lyssnade till Jesu ord och såg hans goda gärningar och blev glada och prisade Gud. De trodde, de tog emot honom som Messias. De kände igen honom från Skrifterna.
Krist och Antikrist
Israel som helhet – folkets flertal och framför allt de ledande och tongivande – sade nej till Jesus Messias. Men tid efter annan fäste större eller mindre grupper sitt hopp vid andra Messiaspretendenter. I Apostlagärningarna nämner Gamaliel två, Teudas och Judas, som gett sig ut för att ”vara någon”. De hade samlat folk omkring sig, folk som fått se sitt hopp grusas, när ledarna besegrats och dött.
Hundra år efter Jesus uppträdde Simon Bar Kochba, ”Stjärnans son”, hälsad av många som Messias. Han föll, också han, och försvann ur historien. Sabbathai Zevi åstadkom på 1600-talet en stor ”messiansk” rörelse bland judar vida omkring. Han togs till fånga och fick övergå till islam. En Messiasdröm hade åter krossats.
”Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare”, säger Jesus (Joh. 10:8). Och när han ser framåt: ”Många skall säga: Jag är Messias … Om någon säger till er: Se här är Messias, eller: Där är han, … tro det inte.”
Johannes skriver i sitt första brev om en slutlig Antikrist, alltså Anti-Messias. Han ska framträda med stor kraft och med lögnens tecken och under till människors förförelse. En satanisk vrångbild av Guds Utvalde. Med hans undergång är det för alltid slut på den falska messianismen.
Då skall ”alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära att Jesus Kristus är HERREN” (Fil. 2:11).
Börje Svensson
Predikant, Eket