Det har varit ett år av domedagsprofetior. I media har framtidsbilderna duggat tätt av en värld med svåra oväder, missväxt, flyktingströmmar och krig som följd av omfattande klimatförändringar. Den värld vi lever i kommer inte att bestå.
Undergångstemat har analyserats från olika vinklar, och i en serie kallad ”Apokalyps nu” i Dagens Nyheter skriver Aase Berg (15/7): ”Apokalypsen är det bortträngdas återkomst. Det finns bara en utväg, och det är att dra fram fasan i ljuset innan den anfaller på eget bevåg. Som Houellebecq skriver: ’Sök dig ända ner till botten av bristen på kärlek’, det vill säga till den ensamhet som varken ger kickar, bekräftelse eller vinning. Där finns utvägen ur vårt överhängande inferno.”
Sanningen framhålls som strategi: vi måste se med öppna ögon hur världen och vi själva är beskaffade. Aase Berg lyfter fram denna utväg i kontrast till allt det som vi så ofta använder för att döva oss och för att fly bort – hysterisk konsumtion, ständigt behov av action, dyra prylar och exotiska resor. Det är bara symptom, skriver hon: ”Själva sjukdomen är ett djupare helvete: skräcken för tomhet och tristess, det vill säga skräcken för den existentiella ensamheten.”
I jultider är det lätt att ge Aase Berg rätt. Konsumtionshysterin slår ständigt nya rekord. Vad är det som vi så krampaktigt försöker dölja? Ensamheten, ledan, tristessen. Men vem kan å andra sidan orka leva med det som hon ger som alternativ? Att se misären med öppna ögon, att orka inse tomheten och övergivenheten, att vi var och en står oss själva närmast, att kärlek och omtanke är undantag. Nog har hon rätt i många stycken, och inget av det blir mindre sant för att vi försöker förneka det. Men kan vi något annat?
Till denna förtvivlade värld låter Gud sig födas som ett barn. Han visar oss en annan utväg. Vi är inte ensamma, inte övergivna. Vi är så högt älskade att den helige Guden tar gestalt som ett svagt, utsatt, sårbart litet människobarn för att kunna rädda oss. Förföljd och med Herodes dödsdom hängande över sig redan kort efter födseln. Han ger oss hopp, en möjlighet som låter oss se sanningen om världen och oss själva, men som inte stannar där i det fasansfulla, utan visar på en utväg av nåd, kärlek, förlåtelse – och en evighet tillsammans med honom.
Han visar oss också på en väg för att sprida hoppet vidare, att våga vittna genom kärlek. Att våga vara sårbar, våga överbrygga klyftor, våga svälja förtret, trakasserier och svek. Att våga älska ändå, trots allt, därför att han har älskat oss först. Och därför att det finns förlåtelse. Han har gått före och visat vägen, och i den trygghet som Guds kärlek ger får vi också våga. Det hoppet behövs i världen. Gå ut och sprid det!
Rebecka Engström
Redaktionsledamot, Stockholm