I utkanten av Tokyo bor Zenji och Sakij Nojima. I somras besökte de Sverige och lämnade då ett vittnesbörd som är en uppmuntran till oss att tro på Guds möjligheter.
Zenji och Saki Nojima föddes år 1929, och de är båda från huvudön Honshu – Zenji från utkanten av Tokyo och Saki från trakten kring Niigata, som ligger på nordsidan av ön. Båda blev kristna i tjugoårsåldern genom kontakt med missionärer i landet. De gifte sig 1956 och har två döttrar. En av dem är Kiyomi Henrysson, som bor med sin familj i Lund.
När Zenji, Kiyomis pappa, blev kristen var det inte genom någon särskild upplevelse – efterhand lärde han sig mer om kristen tro, i församlingen bildades bibelstudiegrupper och på så sätt växte han in i tron. Han fick arbete som fastighetsskötare på ett nybyggt missionscenter i Yokohama (Send International). Där bodde han sedan med sin familj i ca 30 år.
När missionsstationen skulle stängas 1990 fick han erbjudande om att arbeta på en engelskspråkig skola för missionärsbarn, Christian Academy, i utkanten av Tokyo. Han fortsatte där som vaktmästare, trots att han då fyllt 62 år (officiell pensionsålder), och han har just nu slutat arbeta, 78 år gammal.
Saki, Kiyomis mamma, har arbetat hemma i hushållet eller i köket på missionsstationen när det behövdes. När de flyttade till Yokohama arbetade hon där i en kristen bokhandel.
Ensam kristen i familjen
Zenji har åtta syskon, är själv nummer fyra. Fem syskon lever i dag, men ingen av de andra är kristen.
– Vi har en särskild omsorg om storbror ’nr tre’ som bor närmast, säger Zenji. Han var i flottan under kriget och var med om dramatiska händelser. Detta är lite av hans identitet och han har svårt för att lyssna till Gud. Vi ber för honom och är angelägna om att ha en god relation till honom – det är då också mycket lättare att berätta om evangeliet.
– Jag hälsade på ’farmor’ mycket, berättar Saki. Hon var en enkel människa, diskuterade inte så mycket – hon blev kristen innan hon dog. Senare kom ’farfar’ ganska ofta till oss och då berättade jag för honom om Jesus. Han hade varit med i kriget – och där gjort något han i sitt samvete tyngdes av. Vi fick intryck av att han menade att hans synd var alltför stor – han kunde inte tro förlåtelsen. Och om det fanns en Gud ville han inte lasta över sin skuld på Jesus, utan själv bära straffet. Han dog på 60-talet.
Saki Nojima har tre syskon som alla är kristna. Hennes far var hantverkare och tillverkade penslar som användes för kalligrafi (skönskrift). Detta var tidigare ett obligatoriskt ämne i skolan och därför var efterfrågan på penslar stor. Men i samband med den amerikanska ockupationen vid krigsslutet 1945 försvann ’tvånget’, efterfrågan minskade. Den ekonomiska situationen blev då svår för familjen.
Saki döptes tre månader efter det hon blivit kristen. När hon nu tänker efter, ser hon att hon inte förstod så mycket då, men hon ser hur Gud har handlat i hennes liv.
Saki Nojimas livsfrågor – och Guds ledning
– Det började i skolan när jag var i tioårsåldern, berättar Saki. När läraren undervisade i biologi började jag fundera mycket på var allt kom ifrån. Ett frö måste ju sås innan något kan växa – men var kom fröet ifrån? Och varifrån kom växterna och djuren? Hur hade världen kommit till? Jag ville veta, men jag fick inga svar. Jag hade hört om utvecklingsläran och lyssnat med största intresse. Men man tog inte upp det i skolan.
Jag gick till kyrkan och lyssnade på predikan, men jag förstod inte så mycket. Och jag tappade lusten att gå till kyrkan. Samtidigt introducerade några icke-kristna vänner en man för mig – jag tänkte att det kunde vara en förevändning att lämna församlingen och tron.
Den här ’äktenskapsplaneringen’ fortsatte och jag skulle träffa honom och hans familj. Men en vecka tidigare hade jag drömt något underligt. Jag fick se människor i en park. De berättade att Kristus just farit upp till himlen – och jag ville då gärna se honom, men kunde inte. Men jag hörde någon som kallade på mig. En röst sa att om du lever i tron vill jag ge dig en god man. Samtidigt såg jag ett vackert, blått tyg komma ner från himlen . Ja, detta har jag tidigare i stort sett hållit för mig själv …
Saki Nojima fick senare höra att om det är Gud som talar i en dröm får man förr eller senare en förklaring till drömmen. Någon annan berättade att färger kan ha olika betydelse: blå färg betyder att man närmar sig Gud. Två år därefter läste hon i Bibeln: Närma er Gud, så skall han närma sig er (Jak. 4:8).
– En vecka efter drömmen, fortsätter Saki, åkte jag till mannen som de föreslagit att jag kunde gifta mig med. Men jag blev så besviken; när han mötte mig var han irriterad för att jag kom olämpligt. Jag fick märka hurdan han var – och jag sa nej till honom och åkte hem. Gud gav mig sen en god man i Zenji …
Det finns en Skapare!
– Men under vistelsen där hos mannen skedde det en förändring hos mig: jag ville nu inte längre lämna församlingen och de kristna. När jag nu sagt ja till att närma mig Gud kunde jag lättare förstå predikningarna. Jag ville också veta mer! Jag sökte i kyrkans bokhyllor och läste många böcker. En dag såg jag en tjock bok på hyllan: det var en Bibel. Innan hade jag bara haft ett Nya testamente. Jag öppnade den och läste första versen: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jag blev yr – världen vändes upp och ner för mig. Det blev ett kraftigt möte med Gud, och mina många frågor började genom den versen få ett svar. Det måste finnas en början – ja, Gud har skapat världen! Detta var Guds budskap till mig.
Saki säger att eftersom hon under en lång tid i sitt liv inte kände Gud har hon nu en brinnande längtan efter att få berätta om honom. Så därför har hon skrivit ner berättelsen om sin väg till tro. Hon kopierar och delar ut den, hon berättar om Bibelns första vers för människor hon samtalar med – för att de också ska komma till tro på Gud. Hon gör det på eget initiativ och på egen bekostnad.
Hon har även tryckt upp en annan berättelse – om hur hennes far kom till tro. Den delar hon ut till kristna för att uppmuntra dem i deras omsorg om sin familj.
Hur Gud kan gripa in
– Min far kunde inte tjäna Gud här på jorden, fortsätter Saki, för han blev kristen precis innan han dog 1963. Men genom att jag och mina syskon vittnar om vad Gud gjorde med honom, kan min far ändå få förhärliga Gud.
Strax efter andra världskriget blev jag och mina tre syskon kristna och därefter min mor. Men min far sa: ”Vad som än händer kommer jag inte att tro på Gud.”
När min far blev sjuk och sängliggande var jag gift och hade två döttrar. Jag ville så gärna berätta om Gud för honom, så jag åkte hem till mina föräldrar – det tog åtta timmar med tåg. Men vad jag än sa, så var min fars hjärta hårt som sten. Till slut blev jag förtvivlad och ropade till Gud. Han svarade mig: ”Tro på Jesus så skall du bli frälst, du och din familj!” Från den dagen började vi i familjen be konkret om min fars frälsning.
En gång väckte min treåriga dotter Kiyomi mig mitt i natten. Hon sa: ”Vi måste be nu så att morfar kan komma till himlen!” När vi hade bett tillsammans somnade min dotter. Men jag blev så orolig och undrade om min far nu skulle dö. Men Gud svarade mig igen: ”Jag har hört din bön. Din far ska inte dö förrän han blir frälst. Han är i min hand.”
En månad senare fick jag veta att han låg för döden. Under hela den långa tågresan kände jag frid och glädje, för jag litade på Guds löfte om min far. När jag kom fram berättade min bror att far, som stått emot Gud så starkt och så länge, nu visat att han ville tro på Gud. Morgonen därpå kallades han hem till himlen.
Tacksamhet till Gud
På kvällen samma dag kom några från församlingen för att hjälpa till. En kvinna berättade då att hon, två dagar tidigare, fått en uppmaning av Gud att gå och hälsa på Sakis far. Denna kvinna var dotter till ett par som fungerat som vittnen och ’stödpersoner’ till Sakis föräldrar när de gifte sig. Nu kände han en ’moralisk skyldighet’ att lyssna på henne. Hon blev ledd av Gud att berätta om himlen. När hon sen skulle säga adjö, märkte hon att hans ansikte var förändrat – det lyste av glädje. Han försökte röra sig, trots att han inte kunde, och tacka. Han nickade och log åt henne. Och Sakis bror fick höra att fadern nu trodde på Jesus som dött på korset för hans synder.
Saki fick senare av sin bror, som då bodde hemma, veta att Gud varje kväll i sömnen uppmanat fadern att lämna sina avgudar. Hans familj och tidigare generationer hade nämligen varit buddister.
Fadern hade bott mitt emot ett buddistiskt tempel, och strax efter det att han hade dött kom en släkting och sa, att han skri-vit ner hur begravning m.m. nu skulle gå till, enligt buddistisk sed. Men familjen tackade nej. Detta väckte mycket motstånd bland de äldre släktingarna och de kom inte till begravningen – den första kristna begravningen i den staden.
”Tro på Jesus, så skall du bli frälst, du och din familj” – jag är djupt tacksam för att Guds löfte till mig blev förverkligat, avslutar Saki Nojima.
Eva Andersson, Lund